Nähä?

Tisdag 1 april - 08

Vår i luften. Solsken. En ljummen vind, inte iskall, mötte oss när vi passerade jobbets glasdörrar i eftermiddags.
”Så jävla skönt”, konstaterade John, och jag kunde bara instämma. Skönt att komma ut från jobbet, skönt att komma ut i vårluften, känna vårgruset under skosulorna, höra vårfåglarna kvittra. Sen tappade John en kondom på asfalten när han skulle plocka fram sitt busskort, och Emma och jag skrattade rått åt honom hela vägen till Liljeholmen.
De är goda kamrater, Emma och John. Några av de få goda som finns kvar på jobbet. Överlag finns det väldigt lite gott att säga om jobbet längre, om det någonsin funnits det. Jag sökte tre nya arbeten idag, för jag står inte ut mycket längre till. En idiot från ett företag i Helsingborg kallade mig idiot idag. Varför var jag en idiot? För att jag förklarade en av företagets rutiner för honom. Otack är världens lön. Jag önskade livet ur honom.
Om några veckor åker vi till Lissabon med företaget. Jag funderar på att stanna hemma. Jag är inte särskilt förtjust i någon av mina medresenärer. Louise och jag brukade komma bra överens, men inte längre. Jag står inte ut med henne. Under en dålig dag förra veckan råkade jag vända mig om och gå mitt i ett samtal med henne. Det var inget vidare viktigt samtal, och telefonen på mitt skrivbord skriade klagande, så jag var tvungen att svara.
”Går du när jag pratar med dig?” frågade hon bestört. Jag slog ut med händerna i en uppgiven gest. Som om jag inte hellre skulle stå och kallprata än att besvara ännu ett samtal från någon otrevlig idiot från någon avlägsen avkrok av landet.
Hon har inte kunnat förlåta mig för detta. Inte för att jag har bett om förlåtelse heller. Hon påpekade det senare den dagen.
”Jag har fortfarande inte fått någon ursäkt för att du bara gick när jag pratade med dig”.
Jag var på uselt humör, kände mig trampad på, smutsig och våldtagen, som varje dag med headsetet kring huvudet får mig att känna. Mitt anteckningsblock hade stora hål där jag huggit i det med pennan.
Mitt arbete går ut på att kräla i stoftet för vidriga människor, be om ursäkt för illdåd jag inte själv begått, försvara en affärsidé jag själv anser förkastlig. Mitt arbete går ut på att skala bort min själ och min personlighet som man skalar en lök, lager efter lager tills ingenting finns kvar. Mitt jobb går ut på att bli pissad på dagarna i ända, och svälja och svälja tills det strömmar ner längs kinderna. Jag tänker inte kräla i stoftet inför någon jag klassar som vän. Hon kunde leta i helvetet efter en ursäkt. Det sa jag inte. Jag sa bara:
”Nähä?”
Sedan dess har det varit kallt krig. Jag har gjort några försiktiga försök att se om hon tinat, men med negativt resultat. Idag gick jag och frågade henne vilket datum det var vi skulle till Lissabon. Hon tittade på mig som om jag var en dammtuss hon skulle bli tvungen att sopa upp och sa kallt:
”Vi har fått mail om det.”
”Jaha. Ska det vara på det viset skiter jag väl i resan då”, ville jag säga, men jag fräste något om att jag väl inte skulle ha frågat om jag hade mailet framför mig, och då meddelade hon att det är 17:e april vi åker.
Det känns som ett datum att längta efter. Observera sarkasmen.