You’re not a teenager, so don’t act like one.

Söndag 13 april - 08

”Den Allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg förändrade mitt liv. Eller nej, förlåt, den förändrade inte mitt liv, men nästan. Den förändrade min inställning till litteraturen, till gamla svunna tider, den gav mig insikt om att de problem jag ältade inte på något sätt var unika vare sig för mig eller för min generation, och framförallt blev den på många sätt en måttstock. Den innehöll ju faktiskt allt det jag gillade, och som jag sedan fortsatt att gilla. Romaner och filmer om melankoliska, neurotiska grubblare med kärleksbekymmer är fortfarande något av det bästa jag vet, och Hjalmar Söderbergs melankoli svider ljuvare än det mesta. Den återfinns i det mesta han skrivit, och jag älskar allt jag läst av karln, men inget håller jag högre än just ”Den Allvarsamma Leken”.
I torsdags såg jag den dramatiserad på Stadsteatern. Gustaf Skarsgård spelade Arvid Stjärnblom och Livia Millhagen var Lydia Stille. De gjorde båda storartade insatser, nerviga, intensiva. Jag förvånades över att regissören, Daniel Lind Lagerlöf, lät pjäsen vara så humoristisk – romanen ”Den allvarsamma leken” är betydligt, ehum, allvarligare. Men mer förvånande är det att humorn fungerar så bra. En av anledningarna till att romanen tilltalar så många människor i åldersspannen 18 – 23, typ, är ju att många i den åldern (i alla fall de som är tillräckligt litteraturintresserade att de kan tänka sig läsa litteratur från början av förra århundradet) är ungefär som Arvid Stjärnblom – olidligt pretentiösa, olidligt allvarliga.
Gustaf Skarsgård fångar allt detta. Han våndas, han suckar, han stönar, han trampar upp fåror i golvet. Han pendlar mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, han krälar i stoftet, bönar och ber och är i nästa sekund stolt och förorättad. Det är lika hysteriskt roligt som hjärtskärande att se. Det enda distraherande är att han är så förbaskad lik en ung John Cleese. När han ilsket marscherar över scenen associerar jag osökt till episoden med tyskarna i ”Pang I Bygget”. Men det kanske bara är jag.
Livia Millhagen är också mycket bra. Vilken röst hon har, vilken karisma. Jag önskar att jag kunde spela in varenda replik hon levererade och sedan spela upp dem på repeat. Henne vill jag se – och höra – mer av.
Överlag var det en mycket angenäm teaterupplevelse. En del repliker gav mig gåshud, och jag insåg att det verkligen är hög tid för en omläsning av ”Den Allvarsamma Leken”, och kanske av hela Hjalmar Söderberg-katalogen.
--
Jag var där med Emma och John. Tidigare på dagen hade Frida hört av sig och meddelat att Camillas band skulle spela på Landet på kvällen, så jag frågade mina arbetskamrater om de ville hänga med dit, och det ville de, så efter teatern köpte vi med ett sexpack folköl på Ica vid T-centralen och åkte hem till min lägenhet i Mälarhöjden. Det blev två folköl var och så en flaska vin som jag hade stående på köksbordet. Jag hade inte sovit så mycket eftersom det var arbetsdag, och var således ganska lättpåverkad. Efter två öl och ungefär lika många glas vin kände jag mig ganska rejält rund under fötterna och satt framför stereon med en hel hög skivor på golvet och gastade om världens bästa låt, som allt som oftast var precis den låt som spelades för tillfället (bland annat ”More Than This” av Roxy Music).
Vi drog hemifrån vid tio tiden med varsin plastmugg rödvin i händerna och promenerade till Mälarhöjdens tunnelbana. Det var en trevlig promenad, men när vi kom fram såg vi att det var fjorton minuter kvar tills tåget skulle komma, och när vi väl var framme vid Telefonplan och Landet, efter en mellanlandning vid Liljeholmen, hade Camillas band gått av scenen för bara några minuter sedan. Jag bad henne så hemskt mycket om ursäkt, satte mig vid hennes och Fridas bord, drack av min öl och kände mig plötsligt väldigt trött. Camilla var mitt uppe i ett samtal med en bandkamrat, John och Emma pratade, jag och Frida försökte konversera, men jag kände att omvärlden mest var ett brus. Landet var trångt. Jag ville någon annanstans. Jag föreslog efterfest hos mig, men eftersom Camilla bodde betydligt närmare, på gångavstånd faktiskt, hamnade vi istället hos henne.
Jag kände mig trumpen, utan att riktigt veta varför. Eller egentligen visste jag kanske varför, men jag ville inte, vill inte, riktigt erkänna det – jag kände inte att jag fick tillräckligt med uppmärksamhet. Jag snackade lite med Frida i alla fall, och det var trevligt.
Eftersom Camilla bodde så nära jobbet planerade jag, Emma och John att stanna kvar där hela natten och sedan promenera till jobbet vid gryningen. Vi tänkte antingen hitta en sovplats någonstans, eller också helt sonika hålla oss vakna hela natten. Men när småtimmarna började krypa på meddelade de att de beställt en taxi och tänkte åka hemåt.
”Nu blir jag besviken på er”, sluddrade jag. ”Så jävla besviken…”
Jag hade sett fram emot den starka känslan av gemenskap och enad front som skulle infinna sig då vi ramlade in genom dörrarna till jobbet, i gårdagens kläder och en stank av alkohol. Det skulle kännes rebelliskt, det skulle kännas rätt, och alla andra jävlar skulle få se. Men nu stod de där i hallen och bangade, ville dra hem och sova och vara svenniga och tråkiga.
”Du vill inte åka med då?” frågade Emma, med ett oroligt uttryck i ansiktet. Egentligen ville jag ju. Jag var ju också trött. Det hade inte varit en lämplig kväll för drickande, inte alls. Men stoltheten tog överhanden. Jag besvarade hennes fråga med ännu ett: ”Så jävla besviken!” och vände trumpet på klacken. Emma såg nästan grinfärdig ut och John kom fram och tackade för en rolig kväll, men jag vände mig bort. Precis så besviken var jag.
Jag satt en stund och pratade med Frida, men kände mig rätt tom i sinnet. Jag började ångra att jag inte farit hem. Klockan närmade sig tre och festen såg inte ut att närma sig sitt slut än på ett tag. Att sova över på soffan eller någon annanstans i lägenheten hade varit mer lockande om det varit tyst och stilla, men med skrattande och glada människor på balkongen framstod det inte som ett uthärdligt alternativ. När jag hörde en av Camillas bandkamrater beställa taxi i hallen skyndade jag ut för att höra om jag kunde åka med. Kanske kunde taxin rent av ta en omväg och stanna till i Mälarhöjden, Axelsberg eller Bredäng?
”Var bor du?” frågade jag.
”Mälarhöjden”, sa hon.
”Du skojar?” sa jag.
”Nej…”
”Jag också!”
”Wow!”
Ibland är världen bra liten. Det visade sig under taxiresans gång att hon inte bara bodde i Mälarhöjden, utan till och med på samma gata som jag, bara ett stenkast bort. Vi bytte nummer, så nu har jag potentiellt fikasällskap alldeles runt knuten. Trevligt.
--
Fredagen blev en intressant. Jag var nog fortfarande lite full när jag kom till jobbet, för jag var överraskande pigg och huvudvärken och yrseln lös nästan helt med sin frånvaro. Jag var dessutom på gott humör, och fann det väldigt underhållande att John och Emma kastade oroliga blickar åt mitt håll under morgonmötet. Jag skyndade mig att be dem om ursäkt efteråt, och sedan hade vi lite roligt åt att vi alla luktade gammal baksmälla. John är tjugo, Emma tjugoett. Själv är jag 26. Jag borde nog skärpa mig.