Russian lullaby.

Tisdag 29 april - 08

Jag var inställd på besvikelse. Johns förra fest var fantastiskt rolig, och jag kände att förväntningarna lätt skulle kunna skena iväg. Och vi vet ju alla att förväntningar alltid är samma sak som besvikelse, eller hur?
Även denna fest blev en höjdare. När jag kom dit hade bara Emma, hennes vän Jenny och Johns vän L från Torsås anslutit. Det gjorde inget. Sämre sällskap finns ju. Jag korkade upp min portugisiska vinflaska efter att John letat upp en korkskruv, och så samlades vi på balkongen en stund. Solen hade börjat skina igen efter några timmars regnande, och det var alldeles ljummet ute. Vi rökte cigaretter, pratade och skrattade. När det blev kallt gick vi in och spridde ut oss i soffan och fåtöljerna, åt chips och godis och drack vin och öl. Fler personer anslöt, men jag snackade mest med Emma, Jenny och L. När vi skulle till att dra vidare föreslog den sistnämnda att vi skulle byta nummer, så det gjorde vi, och plötsligt gick kvällen från att bara vara väldigt rolig till att också vara rätt intressant…
KGB var stället för kvällen. Sist jag var där, för nästan exakt ett år sedan (några dagar give or take) hade jag väldigt roligt, och så även denna gång. Sist var det britpoptema, men den här gången spelades enbart rysk musik, som dock gick minst lika bra att dansa till. Jag tappade bort L i trappan upp mot Malmskilnadsgatan, då en påflugen Göteborgare dök upp och tog över det samtal som pågått från vägen till tunnelbanan, till tunnelbanevagnens innandöme och till Hötorget. Hade jag inte varit på ett så behagligt humör hade jag säkert blivit sur. Nu skakade jag av mig det faktum att jag blivit brädad igen och hade roligt på dansgolvet istället, främst tillsammans med Jenny, Emmas pojkvän och Emmas pojkväns kompis (som i rökrutan till allas stora glädje hävdade att oljekrisen helt och hållet beror på att alla kör så fula bilar.)
Framåt slutet av kvällen var John så full att han mest stod i ett hörn och svajade, så jag gick och beställde ett glas vatten åt honom, och kände mig nöjd med att inte vara den som var i sämst skick, utan bara vara trivsamt smålullig. När jag stod där i baren fick L syn på mig och undrade var jag skulle gå.
”Jag ska nog dra hem”, sa jag, eftersom det verkade vara vad de flesta planerade. Klockan närmade sig halv två, och två skulle stället stänga.
L lade armen om mig och berättade att den gode göteborgaren ville att hon skulle hänga på honom, men hon verkade inte särskilt sugen. Jag fick intryck av att hon hellre ville hänga med mig, men visste inte riktigt hur jag skulle tackla det, då göteborgaren stod en dryg meter bort och såg både ivrig och tjurig ut.
”Alltså, jag gillar ju dig”, sa jag. Bra sagt.
”Hur vet du det?” frågade hon. Bra kontrat. Det är andra gången på kort tid jag får en sån kontring.
”Jag tycker du verkar smart och rolig… och så är du skitsnygg”, sa jag. Det var sant, men det lät inte bra när det kom från mig. Det lät inte naturligt. Jag ursäktade mig.
”Jag kan inte ragga”, sa jag.
”Så varför gör du det då?”
”Det gör jag inte.”
”Men ring mig någon gång i veckan”, tyckte hon. ”Så hittar vi på något.” Hon såg glad ut, genom hela samtalet. Inte ironiskt glad, utan som om det var en dialog som faktiskt gladde henne på riktigt. Men jag kanske inbillade mig.
”Jag hänger på honom till ett annat ställe”, sa hon. ”Men bara för att jag inte vill åka hem ännu. Jag kommer inte att ligga med honom.”
”Okej”, sa jag. ”Vi hörs i veckan.”
”Du har ju mitt nummer.”
”Jag har ju det.”
John skulle också gå, så jag sa hej då till honom och återvände till dansgolvet. Jag visste inte hur jag skulle tackla situationen som uppstått med L. Jag var kluven.
Jag dansade lite till med Jenny, men vi han bara med ett fåtal låtar innan L kom tillbaka.
”Jag ville inte umgås mer med honom”, sa hon, och fortsatte: ”John är kvar, han står där ute.”
Vi gick ut, och mycket riktigt stod han där, utan jacka, lutad mot en vägg.
”Jag har tappat bort… min bricka…” hickade han. Efter lite tjat på folket i garderoben fick han till slut tag i sin jacka. Vi tog varsin cigg och bestämde oss för att styra upp efterfest. Vi gick till tunnelbanan. Nio minuter tills tåget skulle komma, så vi satte oss på perrongen och väntade. L lutade sig mot mig och jag strök henne över håret. Det var mysigt. Först tänkte vi åka till John i Björkhagen, sen till mig i Mälarhöjden, men det slutade med att vi hamnade hos L vid Globen. Hon hällde upp varsitt glas vitt åt oss, men jag är inte så förtjust i vitt, så jag drack bara halva. Sen slog L på en film, ”The Eye”, men vi orkade inte se särskilt mycket, utan däckade rätt snart. Jag vaknade efter en stund av att John brett ut sig i soffan och L hade lagt sig i sängen. Jag tog en kudde och la mig på golvet och sov oväntat gott med få avbrott, fram till morgonen.
--
Jag vaknade och låg och småpratade med John och L en stund tills de somnade om. Golvet började kännas obekvämt och jag var stel i rygg och axlar, så jag reste på mig och promenerande runt ett par i lägenheten, grubblandes över huruvida det skulle vara oartigt att bara gå eller ej. Jag skrev en lapp, lämnade den på vardagsrumsbordet och gav mig ut i söndagsmorgonljuset.
Jag kom in på gården vid tiotiden ungefär och möttes genast av granntanten. Hon är över 70, men en riktig dynamitkärring. Faktiskt otroligt trevlig. Jag träffade henne för första gången för några veckor sedan, och frågade lite försynt om hon stördes av att jag spelar musik, men det försäkrade hon att hon inte gjorde.
”Spela gärna mer, spela högre. Störs jag lär du få veta det.”
Den här gången kände jag mig en aning ur form och ville helst bara komma in i lägenheten och sjunka ner i sängen, så jag försökte undvika mer prat än ett artigt ”hej”, men se det gick hon inte med på.
”Sören!” utbrast hon. (Jag heter inte Sören…) ”Vad bra att du kom, precis lagom till gårdsstädningen!”
Gårdsstädning? Jag mindes att jag sett en lapp om det för några veckor sedan, fruktat att det skulle sammanfall med någon bakfylla, men sedan hade jag förträngt det. Nu kändes det som ett dåligt skämt. Jag lovade att komma ut så snart jag ätit frukost, och med slokande huvud gled jag in i lägenhetsmörkret. Efter att ha hetsdruckit några koppar kaffe och bytt om till oömma kläder gav jag mig ut. Det var lite dålig uppslutning, och för ett ögonblick ångrade jag att jag hållit mitt löfte. Om det var så många som inte behagade hjälpa till, så varför jag? Jag fann mig ändå snart vid komposten, som granntanten styrde med järnhand. Jag hjälpte en annan granne, någon lastbilschaffis, att filtrera jorden, och jag svarade artigt på hans frågor och ställde artigt egna, utan att memorera svaren. Det var ändå ganska trivsamt att stå där i den lagom ljumna morgonluften, och jag kände mig vare sig särskilt trött eller bakis. Vi var färdiga inom loppet av någon timme, och därefter bjöd föreningen på korv, läsk, kaffe och kakor. Även om jag inte direkt skaffade mig några nya vänner så var det ändå ganska gemytligt att sitta där och slösnacka med sina grannar. Det kändes tryggt på något sätt.
När jag kom in i lägenheten igen drog jag ner persiennerna. Söndagen slog ner som en stor svart fågel på mina axlar och jag sjönk ihop. Jag kände mig förvisso fortfarande upplyft vid tanken på gårdagen, det nya numret i min telefonbok och det faktum att någon ville träffa mig. Men som alltid när kärlek känns någorlunda inom räckhåll kändes skräcken starkare än glädjen. Skräcken för fler nederlag, mer förnedring, flera oavslutade historier i den taffliga novellsamling som ska föreställa mitt liv.