Zigenarliv revisited.

Söndag 6 april - 08

Rejält bakfull vaknade jag, i en skinnsoffa som gav ifrån sig pinsamma ljud var gång jag rörde mig, och utanför fönstret sken solen över Björkhagens hustak och vardagsrumsbordet var fullbelamrat av tomma och halvtomma burkar och buteljer. John var på fötter och kom in i rummet med ett stort vattenglas i handen. Han tömde innehållet i några ljudliga klunkar och ställde ner det. Jag reste mig upp till sittande ställning, ett mindre projekt, och jag såg att Emma, som låg i tältsängen, också slagit upp ögonen och vaknat. Vi sa god morgon till varandra och började prata om kvällen som varit.
--
Kvällen som varit hade varit en kul kväll. Jag stannade till vid Systemet på vägen hem från jobbet. Eftersom det var vår, och våren är ölens högtid, köpte jag några öl att dricka på kvällen, men också en flaska vin att spara inför framtiden. Sen åkte jag hem och åt. Pytt i panna med grönsallad och så två folköl till det. Efter maten gjorde jag mig snabbt i ordning och åkte till Björkhagen. Det var bara John och hans sambo Jens som var där än så länge, men Emma och hennes vän Jenny anslöt ganska snart, därefter Johns kompis Louise, som bott i Torsås av alla ställen, och som verkar ha jobbat på Ica medan jag bodde där. Hon kände inte igen mig, och jag kände inte igen henne, och det var väl inte så konstigt egentligen. Men det är lustigt hur liten världen kan framstå ibland. På tal om städer; någon gång under kvällen sa Emma något om att hon och jag var de enda på festen som var från Stockholm.
”Nej nej!” skyndade jag mig att säga, men kände en lika påtaglig som pinsam stolthet. Som om det faktum att någon misstar mig för att vara stockholmare vore höjden av bekräftelse. Fånigt.
Snart fick John och jag slut på öl, så vi bestämde oss för att åka till Gullmarsplan och köpa fler, och på vägen mötte vi två av hans vänner som var på väg till hans fest, och medan vi väntade på tunnelbanan kom Emmas vän Jenny som blivit för full och ville hem till Årsta, så vi åkte i samlad trupp till Gullmars, där vi ramlade in på Seven Eleven, och John lyckades charma till sig en gratis kaka av expediten. När vi kom tillbaka till festen hade vi varit borta i över en timme, eftersom vi fått för oss att det var en bra idé att kliva av T-banan och gå från Skärmarbrink. Vi snackade Hjalmar Söderberg och John spelade Belle & Sebastians ”Piazza, New York Catcher” på gitarren, och det kändes som att komma hem.
Klockan närmade sig småtimmarna, och gästerna började dra sig undan. Det var bara John, jag och Emma kvar. John drog på en liveskiva med Eldkvarn på stereon, och vi började rödvinssvamla, trots avsaknaden av rödvin, om Det Viktiga I Livet, om arbete och fritid, om drömmar och ideal. Jag vet hur det låter, men det var riktigt fint och jag tror att jag somnade mitt i en mening.
--
På morgonen kokade John kaffe, och vi drack det på balkongen i det gassande solskenet. Dagen var fri från måsten och full av möjligheter. Vi kom överens om att pizza vore en god idé, så vi drog på oss ytterkläder och gav oss ut i förmiddagen och våren. Jag var yr och lätt illamående, men utomhusluften gjorde susen, och så länge jag höll mig i den mådde jag bra, och hur det än var med det fysiska måendet så var jag i psykisk toppform. Vi hade otroligt roligt tillsammans där vi stapplade fram mot Kärrtorp och en pizzeria John rekommenderade. Väl framme förklarade pizzabagaren att de öppnade först klockan tolv, och att ugnarna inte var uppvärmda ännu. Det gjorde inte så mycket. Det fanns ingen uteservering, och jag kände inte riktigt att jag klarade av att sitta inomhus, så vi vandrade vidare, nu i riktning mot Globen. Därifrån tog vi tunnelbanan till Skanstull, där vi skänkte några femmor till en gatumusikant som spelade ”Somliga Går I Trasiga Skor”, och så drog vi runt på Söder i jakt på en värdig pizzeria. Vi tog oss till Primo, som hade ett ledigt bord på uteserveringen, så där slog vi oss ner. Våra pizzor smakade utmärkt, och som pizzor gjort i alla tider botade de baksmällan, nästan helt.
Vi tog en promenad över söders höjder och stannade till och njöt av utsikten över Gamla Stan och Djurgården. Solen glittrade i vattnet, småbåtar gled förbi, och alla tre var överens om att Stockholm är en fantastiskt vacker stad. Från vår utsiktspunkt var det inte långt till Mosebacke, så styrde kosan dit, men tyvärr var där stängt för renovering, så vi gick mot Gamla Stan för att ta en fika innan vi skildes åt. Vi snackade film på vägen dit, och kom in på ”Hata Göteborg”, vilket var väldigt lustigt, eftersom Gamla Stan just då fylldes med skånska fotbollssupporters som skränade ”Hata, hata, hata Göteborg!” John och Emma behövde gå till Systemet, så vi tog oss förbi supportrarna – en stank av sprit och svett omgav dem som ett stort gasmoln – och när det handlats vin och öl inför kvällen började vi leta efter ett passande café. Vid det här laget hade jag blivit rejält trött, och entusiasmen började rinna av mig. Jag hade återstoden av dagen inbokad – skulle träffa Fredrik för en fika och ta en promenad med Jenny – men kände mig mest av allt sugen på att åka hem och lägga mig. Dessutom började jag få skoskav. Så vi släppte fikaplanerna och begav oss mot tunnelbanan. Så snart vi nått fram till stationen i Gamla Stan stormades den av de tidigare nämnda Malmösupportrarna, så vi promenerade över till Slussen och åkte därifrån istället. Det kändes lite vemodigt att skiljas från John och Emma. Räknar man med fredagens arbetstimmar hade vi ju umgåtts i över ett dygn. Jag tror att i alla fall Emma kände likadant, för en kort stund efteråt ringde hon och frågade mig om också jag upplevde att känslan av kissnödighet alltid eskalerande i takt med att man kom närmare och närmare toaletten. Jag svarade jakande på det, för det är något jag också gått och funderat på, och så la vi på luren.
Jag var hos Fredrik när hon ringde, och jag väntade på att kaffet skulle bli klart. Fredriks baksmälla var sju resor värre än min, och han började precis till att bli människa när jag ringde på dörren.
”Jag vet inte hur du kommer att ta det här Fredrik”, sa jag. ”Men imorgon ska jag åka och hämta en Stringhylla.”
Fredrik, som själv varit på jakt efter en Stringhylla en längre tid, blev förkrossad.
”Det här var det värsta som kunde hända. Det värsta som kunde hända. Det är katastrof…”
Han blev lite gladare när jag berättade att en antikaffär inte många gator bort hade dem för niohundra, men så berättade jag vad jag ropat in min för; hundrasjuttiofem kronor, och då blev det gråt och tandagnisslan igen. Tur att han inte menade allvar med sin bestörtning. Tror jag.
--
Mitt sista möte för dagen var med Jenny, som jag träffade någonstans mellan Skanstull och Medborgarplatsen. De var länge sen vi sågs sist, och något säger mig att det här mycket väl kan vara vår sista date. Jag kände att jag inte hade särskilt mycket att säga, som om jag förbränt all min positiva och entusiastiska energi tidigare under dagen och bara hade apati kvar i kroppen. Kanske var det bara tröttheten. Jag kramade om henne i alla fall, och vi gick ner till Slussen och tog färjan över till Djurgården. Jag visste inte hur jag skulle klara en båtfärd, men baksmällan hade uppenbarligen runnit ur kroppen nästan helt, så det gick över förväntan. Vi promenerade längs vattnet. Vårdagen övergick i vårkväll, det var fortfarande fint, men började bli kyligare. Jag kände behovet av att bara få vara hemma och ensam växa sig starkare för varje minut som gick. Vi pratade om fåglar och om båtar och om konflikter. Jag är konflikträdd, hon är det inte. Varje gång jag erkänner en personlig brist förkunnar hon att hon är precis tvärtom. Det är frustrerande, särskilt efter en dag i sällskap med människor som letar likheter i stället för olikheter. Kontrasten fick mig att känna mig obekväm, och jag blev frustrerad. Jag tycker ju om henne egentligen. Men när vi skildes åt såg hon lika lättad ut som jag kände mig, och när jag kom hem kände jag mig inte bara trött, utan också ganska ledsen. Ensamheten var inte så charmig som jag föreställt mig den. Efter en dusch och några mackor lade jag mig för att sova en stund. Klockan var åtta, och jag tänkte gå upp efter två timmar i bingen, koka lite te, se en film, skriva några rader. Men det hände aldrig. När klockan ringde vid tio stängde jag av den och somnade om.
--
Söndagen har till stor del varit en frustrerande dag. Jag har varit rastlös, jag har velat göra något, inget som fanns att göra hemma har känts lockande, och där ute har solen varit blek och suddig, gömd bakom en slöja av moln. Så jag städade, dammsög golven och plockade undan smutstvätt som belägrat soffan. Kastade gamla tidningar och pantade burkar. På kvällen åkte jag till Skogås för att hämta min Stringhylla. Det var en lång resa, med byten vid Slussen, Gullmarsplan och Farsta. Skogås var som hemma fast annorlunda. Inte en plats jag kände mig lockad att återvända till, såvida där inte finns fler Stringhyllor som vill byta ägare.