Kort inblick i nuet.

Torsdag 3 april - 08

Rullande trappsteg under fötterna. Jag är på väg ner för de ändlösa rulltrapporna mot blå linjen. På väg mot tunnelsystemen längst ner i underjorden, mot hösten tvåtusensju och allt vad den innebär i form av Hallonbergen och ångest och regn och mörker och Pris X-tra och rektangulära betongklumpar till hus, och mina lungor fylls av andnöd. Jag går längs med det där absurda rullbandet som leder till den sista rulltrappan, och jag känner den märkliga blandningen av någon slags stekos och dålig luft slå emot mig, och det är trängsel och vässade armbågar, och jag påminns som sådant jag helst vill glömma, om en av årtusendets hittills sämsta höstar. Men den här gången är jag inte på väg till Hallonbergen, tack och lov. Jag kliver av vid Rådhuset, kommer upp i solljuset igen, och det är solljus, bokstavligen, inte bara något man säger, solen skiner trots att eftermiddagen börjar övergå i kväll, och luften är nästan ljummen. Jag glömmer Hallonbergen och de tunga tankarna. Den här dagen är jag på väg till polisstationen för att beställa ett nytt pass. Norr om Kungsholmen behöver jag aldrig åka. Tack och lov.
--
Snart ger jag upp. Snart ringer jag ComHem och ber dem koppla in bredband snarast möjligt. Det är inte särskilt roligt längre, detta. Jag känner mig ensam och isolerad. För att det ska kännas bra att vara utan bredband bör man nog ha pengar så att man har råd att göra något spännande av all sin nyvunna fritid. Att gå utanför lägenheten kostar ju. Att vistas på stan kostar. Plötsligt blir man hungrig, och så lägger man sextio spänn på lunch. Och så står man där till slut, pank. Isolationen har inte heller varit den bensin för kreativiteten som jag hoppats på. Jag trodde jag skulle skriva, men det gör jag inte. Har inte skrivit något vettigt på över en vecka nu. Läser gör jag, förvisso, men när det är skitböcker som Will Selfs ”Min Grej” som man pliktskyldigt kastar bort flera timmar på, då är jag inte så säker på att det är positivt. Och alla filmerna jag skulle se; jag har sett de flesta, och de jag har kvar känner jag mig väldigt opeppad på. Jag vill se ”Old Joy”. Jag tänker, att hade jag bredband, då skulle jag börja ladda ner ”Old Joy”, och så skulle jag inleda något meningslöst samtal på MSN, och förmodligen skulle jag lyssna på musik i mediaspelaren istället för i stereon. Men jag skulle ställa balkongen på glänt, som för att påminna mig om att något ändå har förändrats sedan hösten. För att släppa in doften av tallarna och Mälaren.
--
Jag är så gott som pank. Idag efter jobbet hämtade jag upp mina skor, och de var mycket fina, men gratis var det ju naturligtvis inte att rusta upp dem. Idag förde jag också över pengar för ett par byxor och en skjorta jag ropat in på Tradera, samt för en gammal skiva med Hederos & Hellberg. På vägen hem plockade jag också, äntligen, upp den där Ben Sherman-skjortan vars frånvaro jag gått och muttrat över i ett par veckor. Tyvärr var den moderatblå och inte alls vit som jag trott. Inte riktigt värd väntan, men ändå bättre sen än inte alls.
Jag slösar med pengar jag inte har. Jag lade ett maxbud på tvåhundrafemtio kronor på en Stringhylla innan jag for från jobbet, men jag har egentligen inte alls råd med den. Jag tror att en Stringhylla skulle göra mig lyckligare, så därför tar jag mig råd. Jag Unnar Mig. Det är inte smart, inte smart alls.