Stress och solsken.

Söndag 27 april - 08

Planet gick ner för landning och jag såg svensk beigegrå mark under mig, och jag kände en svensk sol som nästan värmde mer än vad den portugisiska solen hade gjort. Planet tog mark. Tretton grader varmt och ljuvlig blå himmel. Det var skönt att vara hemma, känna fast mark under fötterna. Min ansiktsfärg återgick från grön till grisskär.
Jag var livrädd att mina vinflaskor skulle ha krossats i väskan och färgat mina favoritkläder röda. Det vore liksom typiskt mig. Det var med en klump i bröstkorgen jag grabbade åt mig väskan när den kom glidande på rullbandet. Jag höll näsborrarna uppspärrade och försökte snappa upp doften av rödvin som jag inbillade mig skulle komma sipprande, men kände tack och lov inte av någon. Vi släpade ut våra väskor till en taxi och åkte till Västberga, och därifrån åkte jag med min kollega Charlotte till Mälarhöjden, där jag sjönk ihop på soffan och pustade ut.
--
Veckan som sedan följde har varit en kontrasternas vecka. Solen har gassat utanför kontorsfönstren, så på lunchen har jag placerat mig själv bland utemöblerna i kortärmat och kavaj, ätit min matlåda och kisat mot solen. Härligt. Jobbet i övrigt har varit lite mindre trevligt. Det har varit vansinnigt stressigt, helt klart en av de mest stressiga veckorna hittills. Vår chef är dessutom utbränd, och hennes chef är inte intresserad av vad vi har att säga, så klagomål vi har på hur saker och ting sköts, dem får vi glatt svälja. Det är en jäkla situation, och man kan väl inte göra mycket mer än att sucka och invänta bättre tider.
--
Pappa var i stan en kväll nu i veckan, så vi gick ut och tog varsin öl på Hjärtats Bar, han, jag och Tobbe. Det var verkligen roligt att träffa honom igen, jag har ju inte sett honom sedan han hjälpte mig att flytta för några månader sedan. Det blev inget jättelångt möte, men hellre ett kort än inget alls.
--
Egentligen händer det ganska mycket just nu, på alla fronter. Eller så känns det bara så. Jag vet inte. Vad jag vet är att jag inte hinner skriva ner allt. Det känns lite tråkigt, men egentligen är det nog bara positivt. Chuck Palahniuk skriver i sin reportagesamling ”Non-Fiction” om hur författare ofta glömmer bort att leva, då de ser allt de gör som potentiellt romanstoff. Jag skulle inte våga kalla mig författare, men jag känner ändå igen det. Jag kan relatera.