Lost in Lissabon.

Onsdag 23 april - 08

Planet lämnade marken och jag trycktes in i det trånga sätet. Det var närmare åtta år sedan jag flög senast. Utanför fönstret försvann marken, husen blev till legobitar, bilarna till pixlar och snart doldes allt av molnen. Kräkreflexen ville tack och lov inte infinna sig. Kanske har min värsta åksjuka lugnat sig med åren (något ska väl bli bättre med åren, allt kan väl inte försämras?) Jag blev i alla fall tillräckligt yr för att känna mig bakfull, och varje tanke på vin eller öl som törstsläckare var bara att släppa. Jag höll mig till vatten, till skillnad från den portugisiske hiphopparen i sätet intill. Han beställde både öl och whiskey, och när han fyllnat till drog han igång mp3-funktionen på sin mobiltelefon och dånade ut hiphop ur sina burkiga små högtalare. Jag trodde botten var nådd, men så drog flygbolaget igång en dubbad version av ”Alvin & The Chipmunks” på teveskärmarna, och för en stund blev livet än mer helvetiskt.

Det var en länge efterlängtad resa. Jag och Louise har assisterat de två säljteam som det gått allra bäst för under förra året, och för detta har företaget haft vänligheten att bjuda med oss på den resa som säljteamen fått som belöning. Det må låta generöst, och det är det säkert också, men ha i åtanke att det är ett företag som knappt betalar mig någon lön och det framstår snarare som ett plåster på såren än som belöning.
Egentligen skulle vi ha rest redan i höstas, men företaget hade inte råd just då, så det blev framflyttat. Sedan dess har jag inte riktigt trott på att den skulle bli av överhuvudtaget. Det kändes knappt värt att skaffa nytt pass eftersom det kändes som att hela projektet kunde komma att ställas in i sista sekunden. Men det blev det alltså inte, och det var ju trevligt, om än inte helt ångestfritt. Resesällskapet var knappast några av mina närmaste arbetskamrater (med undantag för Louise då, men vår relation har varit ansträngd ett bra tag) och jag var ganska orolig för att känna mig utanför.
På många sätt bryr jag mig inte. Jag behöver inte deras bekräftelse. De är inga dåliga människor, men jag har ingenting gemensamt med dem, vi har ingenting att prata om. Jag föraktar dem absolut inte, men det finns inget med dem jag beundrar heller. De är bra på att sälja produkter och tjänster och sig själva, och således har de pengar att strö omkring sig. Sånt är sällan särskilt karaktärsdanande, och inte heller särskilt intressant. Jag är ganska säker på att de känner ungefär likadant inför mig. Troligtvis finner de mig ganska kufisk.
Problemet är att det är lätt att hålla sig till den attityden när man befinner sig i hemmets lugna vrå, eller i dess relativa närhet. När man kan ladda sina batterier med det man uppskattar, med de som uppskattar en. På resande fot tillsammans med åtta personer som på många sätt är ens raka motsats är det inte fullt lika enkelt. Plötsligt har de rätt och man själv har fel, är fel, helt fel, rakt igenom.
Men det var en risk jag var beredd att ta för en helgs miljöombyte.
--
Jag somnade från ”Alvin & The Chipmunks” och vaknade i regnets och blåstens Lissabon. Genom planfönstret hade jag sett den regnsvarta asfalten, de mörkgröna fälten och palmkronorna som vajade i vinden. En vacker syn. Regnet brydde jag mig inte om. Jag hade planerat för att tillbringa den förmiddagstimmarna, som var lediga och oplanerade, åt privata strövtåg i staden. Lite fönstershopping. Vin, öl eller kaffe och en god bok på något café. Sånt kan man göra med paraply lika gärna som utan.
--
Första kvällen; brådis upp till hotellrummet för ombyte, sedan raka spåret ner till tre väntande taxibilar som sladdade iväg genom staden och regnet till en restaurang som låg i hamnområdet. En bro tornade upp sig, majestätisk och dramatisk i bakgrunden. Illusionen av storstad var påtaglig, bara de pittoreska små stenhusen med fasader av färggrant badrumskakel spräckte den.
Restaurangen hette ”Blues Café”, och att kliva in i den var som att kliva in i en film noir. Dämpad belysning, mörkröda lampskärmar, dunkelt, mysigt, stämningsfullt.
Vi slog oss ner vid ett bord, och snart serverades förrätten; stora räkor, kryddade så de smakade ungefär som någon av Scans starkare korvar. Godare än det låter. Mot bättre vetande snackade jag lite med mina arbetskamrater om vad stället fick mig att associera till.
”Det känns som ett ställe där man tänder en cigarr, och plötsligt glider en mystisk, vacker kvinna som röker cigarett med munstycke fram och ber om eld”.
”Jag tänker mer på ’Twin Peaks’”, sa Edward, och tänkte väl på scenen med Bob, och snart jag film och teve med honom, Louise och Wille. De frågade om min favoritfilm, och jag svarade ”Annie Hall”. Sen serverades varmrätten – rött kött med svampsås och potatisgratäng, och till det rött vin i ett glas som hölls konstant fullt hur mycket jag än drack. Jag åt gott, jag drack gått, och efter en stund reste jag på mig och gick fram till en av servitriserna.
”Excuse me”, sa jag ”but where is the toilet?”
“Oh, we don’t have” fnissade tjejen i baren på knagglig engelska. Jag inbillade mig att hon gillade mig. Jag kände mig cool och var antagligen jättefull.
”You BETTER have”, flinade jag och letade mig ner till nedervåningen, där det mycket riktigt fanns en toalett. På nedervåningen fanns också ett dansgolv. DJ:n, som tidigare spelat stämningsfull loungejazz, spelade nu blandade hitlåtar från 80- och 90-talen. Efter en stund fann jag mig själv på det dansgolvet tillsammans med Louise, och jag dansade mig blöt av svett, och jag spanade på en portugisisk tjej och hon spanade tillbaka, men som vanligt kändes det som att hon gjorde det mer för att hon undrade om psykfallet som stirrade på henne var en potentiell seriemördare eller inte. Så jag gick inte fram, jag bjöd inte upp, jag presenterade mig inte, jag såg henne dansa med en ganska kraftigt överviktig portugisisk man i medelåldern, och sen gick jag tillbaka till mitt sällskap och svamlade med dem en stund innan vi kallade det en dag och återvände till hotellet.
--
Hotellfrukost. Guds gåva till mänskligheten. Äggröra, smörgåsar i alla former och storlekar, pålägg som är söta, pålägg som är salta, pålägg som är feta, pålägg som är lätta. Jag hade kunnat stanna i matsalen hela dagen, särskilt med tanke på att regnet stod som spön i backen utanför, men kollegorna ville ut och promenera, och det ville ju egentligen jag också. Jag hakade på, och molntäcket sprack upp lagom till att vi passerade hotelldörren.
Ganska direkt hamnade vi på en lång gata av det slag som finns i alla städer, en sån gata som Drottninggatan är, full med souvenirbutiker, mimare, ficktjuvar, langare och turister. Vi hjälptes åt att hålla koll på varandra, tog tillfälligt skydd under markiser och parasoll när det instabila vädret gjorde sig påmint, och efter en stund hade vi kommit till ett café där vi satte oss och drack kaffe. Vi tog en omväg tillbaka, promenerade förbi något som påminde om en hamn, såg en tant som höll på att mejas ner av en väldig dubbeldäckare. Vi åt lunch på en lokal kvarterskrog som serverade öl i glas med handtag. Jag känner mig alltid lite barbarisk när jag dricker öl ur glas med handtag. Som en viking eller en tysk.
--
På kvällen åt vi på ännu en lyxig restaurang. Denna hade dock inget dansgolv, så när vi avslutat vår måltid (efter en plågsamt lång diskussion om golf som inte gav mig nånting och som på något sätt resulterade i att jag berättade för mina ointresserade arbetskamrater att jag tycker om att skriva, som om jag liksom ville understryka skillnaden mellan oss) gav vi oss iväg i taxi till ett ställe som lyriska portugiser tidigare under dagen hade tipsat om. Jag tror det hette Lux.
Lux var ett bisarrt ställe. Borden var så låga att de knappt räckte till knäskålarna, och några stolar fanns inte. Däremot sängar, helt och hållet laminerade i plast. Det kändes, minst sagt, perverst, och jag fruktade att vi snart skulle komma att bli slaktade. Inplastade möbler är sällan ett gott tecken. Det faktum att vårt sällskap, med undantag för personalen på stället, var de enda människorna i lokalen, gjorde sitt för den kusliga stämningen. Jag slog på mobilen och besvarade ett SMS från John; jag skrev att jag kände mig som en utomjording. När någon i mitt sällskap, jag minns inte vem, bestämde sig för att åka tillbaka till hotellet, hakade jag på.
--
Dagen därpå vandrade vi omkring lite friare, då vi lärt oss orientera oss i Lissabon. Louise och jag promenerade i ett shoppingkvarter, och jag köpte en kofta. Vi hittade riktigt mysiga, trånga gågator, där vi kryssade mellan spårvagnar och taxibilar. Jag inhandlade fyra flaskor vin för ungefär femton kronor stycket, och det kändes som en bra affär, trots att de var ganska jobbiga att släpa tillbaka till hotellet.
Mer vin, dock gratis sådant, blev det på eftermiddagen, då vi åkte iväg till en vingård ute på den portugisiska landsbygden. Vi fick prova olika viner och sedan blanda vårt eget. Det smakade bra, och högste chefen, Lars, berömde mig för mina vinkunskaper (jag kunde känna skillnaden på ”bärigt” och ”fruktigt” vin). Vi fick ta varsin liten flaska av den färdiga blandningen med oss när vi gick.
Vi var berusade och på gott humör. Solen sken och hade torkat gräset torrt, så vi slog oss ner, Lars köpte en bag in box som vi alla delade på. Jag fick i mig tre plastglas och höll för en kort stund mer låda än jag gjort under hela resan. Sen kom bussen, vi klev på, och jag kände mig mycket trött.
--
Sista kvällen var mest bara okej. Ännu en lyxrestaurang, ännu mer god mat, men jag kände mig mest trött och tung i huvudet. Jag pratade Hjalmar Söderberg med vår guides sympatiska gentleman till karl och han tyckte antagligen att jag var väldigt gymnasial, om än sympatisk även jag. När vi lämnade restaurangen frågade jag om guiden och hennes man skulle förbi hotellet, och det skulle de, så jag bestämde mig för att ta sällskap. Jag var rödvinsseg, skulle upp tidigt morgonen därpå, och var inte alls på humör för några galanta äventyr. Jag ville bara hem och få sova. Det visade sig att Louise och Lena gick i samma tankar. Vi hamnade ändå i hotellbaren innan vi gick upp till våra rum, och vi pratade lite jobb. Det kanske inte låter så roligt, men det var faktiskt helt okej, särskilt att få höra lite skvaller från luttrade Lena.
--
Morgonen var smärtsam men uthärdlig. Jag var inte bakfull, men mycket mycket trött. Kände mig åksjuk redan på bussen, och var grön i ansiktet på flygplanet. Jag lutade mig tillbaka i stolen med huvudet vilande mot en hoprullad tröja. Försökte sova. Då gled teveskärmarna ner från taket och en film sattes igång.
Det var ”Alvin & The Chipmunks”.