Where is my mind?

Tisdag 8 april - 08

Henke var på jobbet i fredags. Det var en rolig överraskning. Henke och jag var skolkamrater på folkhögskolan. Vi var aldrig jättetighta, men jag tyckte alltid bra om honom, och det är alltid kul att springa på honom. Av alla vänner och bekanta som bor i Stockholm är han den jag springer på allra oftast, vilket absolut inte gör det mindre trevligt de gånger det händer. Han knäcker extra hos oss då och då, på en helt annan avdelning, men det var flera månader sen sist. Nu i fredags lunchade vi, och sen tog vi sällskap till Tempo där vi köpte frukt. Jag ville nästan ta med honom till min avdelning, presentera honom för mina arbetskamrater och tala om för dem att här, här har ni den sortens människa jag hellre skulle umgås med än er. Sen kom jag på att jag ju faktiskt gillar i alla fall fyra sjättedelar av min avdelning, och då kändes behovet mindre trängande.
Henke bor i Axelsberg. Förvisso inte jättelänge till, men ett tag i alla fall. Jag ska ta och bjuda hem honom på kaffe någon dag. Ja, det ska jag.
--
På Café Soda med Lisa, jag med en kopp kaffe och hon med en kopp te. Vi pratar om människor som trycker ner andra för att trycka upp sig själva, och är överens om att de är dumma människor. Dumma som i dagistidens dumma, dumma som i elaka.
Åsa jobbar idag, och hon bjuder mig på en microvarm bulle, och hon frågar mig, som en syster, hur det gick med den där tjejen, hon som var så snygg och smart och trevlig.
”Det gick inget vidare. Men det var nog mitt eget val, för en gångs skull”, svarar jag. Jag hinner inte berätta mer för Åsa, men på promenad genom det snöblandade smutsregnet på Hornsgatan berättar jag desto mer för Lisa. Om den andre, och om känslor som nog borde undvikas till varje pris, men som lik förbannat bubblar upp där inom mig, omöjliga att kontrollera. Som förstärks när jag sitter här i lägenhetsmörkret, lyssnandes till regnet och tomheten, och plötsligt klyvs regnet och tomheten av en telefonsignal, och på displayen visas ett förnamn och ett efternamn, åtta bokstäver allt som allt, och samtalet är kort men gemytligt, och jag tänker att hon kunde ha ringt vem som helst.
Men hon ringde mig.
--
Försökte sova en stund ikväll, för det dåliga vädret och den roterande hjärnan hade gjort mig fullständigt utmattad. Jag slog på en gammal skiva med Joe Henry som jag inte hört på många år. Liksom mina Walkabouts-skivor påminner den allt för mycket om hösten 2002 för att den ska kännas bekväm i mina trumhinnor. Det är musik som sätter sig som en havsanemon mot örat och suger upp spetsiga och kantiga minnen ur huvudet, dåliga minnen av dåliga dagar. Lyssningen började dåligt. Sömnen ville inte infinna sig, men däremot minnena. Jag svepte in mig i täcket och kramade en kudde, hårt hårt. Till slut sjönk minnena undan, musiken blev bakgrundsbrus och jag gled djupare ner i madrassen. Jag sov. Jag vaknade. Sista spåret är ett monotomt trumpetande som kommer och går, och det tycks pågå i en hel evighet. Jag var klarvaken, men orkade inte resa mig upp. Jag låg bara där och lyssnade på trumpeten. Det var ingen särskilt vacker trumpet. Det var bara en trumpet.