L-O-V-E Love.

Onsdag 3 december - 08

Det är hektiska dagar igen, telefonen går varm på jobbet, jag kommer hem utpumpad, och nästan ständigt har jag något jag ska, borde eller måste göra. Allt för sällan har jag tid att ägna en kväll åt spontana infall. Har jag en kväll i ensamhet finns det räkningar som ska betalas, matvaror som måste handlas, prylar att hämta ut på postkontor.
Stressen tar hårt på mig. Jag har så mycket att hinna med att jag lägger mig på tok för sent på kvällarna, när jag väl släcker lampan har jag svårt att somna, när jag sover gör jag det oroligt, och mina mardrömmar är fruktansvärda. Häromnatten drömde jag att jag tittade på ett teveinslag som visade hur en hel familj, en efter en, åts upp levande av lejon. Harmoniskt. Jag vaknade med ett tyst skrik i halsen, och hur jag än försökte koncentrera mig på mysiga tankar kunde jag inte tänka på annat än hur det skulle kännas att ligga där, mitt i lejonflocken och höra sina loved ones en efter en slitas sönder och sväljas.
--
Hade ett utvecklingssamtal med min chef i måndags, och det gick bra. Hon var nöjd, rent av mycket nöjd, med mina insatser, och jag utlovades sex månaders förlängning. Därefter får vi se. Förhoppningsvis blir jag fast anställd. Det vore fint med trygghet igen, trygghet med anständig lön, no less. Efter det lugnade jobbångesten ner sig något, men ersattes av en jobbstress av helvetiska proportioner. De senaste tre arbetsdagarna har telefonen som sagt ringt oavbrutet, och de allra flesta samtalen har genererats av folks bristande datakunskap.
Det är märkligt hur något så enkelt som att fylla i e-postadress och lösenord kan vara så svårt att lyckas med.
--
Jag och Mikaela firade sex månader tillsammans igår. Eller ja, egentligen firade vi att det var sex månader sedan vi träffades. Men vi blev tillsammans så kort därefter, och minns inte vilken dag som det hela offentliggjordes, så vi kör på andra juni som årsdag.
Andra juni var en fin dag. Solig och behaglig, på precis det sätt en försommardag ska vara. Det var måndag, och jag hade utbildning i Globen-området. Skönt att slippa jobbet var det, men drygt att pressas ihop med ett gäng människor man hade noll och inget gemensamt med, drygt att lyssna på floskler från en kläggpositiv överklasskarl som slängde sig med seglingsmetaforer och pratade om ”service” som vore det ett av guds budord.
Jag hade svårt att tänka på annat än det faktum att jag snart skulle träffa den där mystiska tjejen jag växlade långa mail med, och som jag i smyg spanat in på Landet ett par veckor tidigare. Kontakt hade tagits genom våra bloggar – vi hade liknande smak, och vi började skicka kommentarer till varandra. Kommentarerna övergick snart i långa mail, om allt och om ingenting. Musiktips, serietips, livet, högt och lågt. Vi var båda sugna på att spela skivor på någon klubb någonstans, och talade om ett eventuellt samarbete. Vi kom fram till att vi borde träffas och diskutera saken över en kopp kaffe eller ett par glas vin. Det var uppenbart att det rörde sig om en date.
Eller?
Äntligen var utbildningen över. Det var med lätta men lätt darrande steg jag gick till tunnelbanan och for in mot Slussen. Jag talade med Maria på vägen.
”Drick en öl innan!” löd hennes råd. ”Eller ett glas vin. Du hinner!”
I takt med att tunnelbanestationerna rusade förbi blev jag mer och mer stressad. Jag var till slut nervös som jag inte varit på mycket, mycket länge. Jag har varit på en del blinddates i mina dar, några har gått bra, men lika många har slutat i katastrof. Min första ”flickvän”, som jag träffade på nätet, någon gång under första året i gymnasiet, var en galen mytoman som ljög om allt, inklusive sitt namn. Jag har lurats på träffar där ingen dykt upp (okej, det hände en gång, inget regelbundet) och jag har fått en hel Hultsfredsfestival förstörd av en någon som jag haft en lång och givande telefonrelation med, men som knappt sa ett ord till mig när vi väl sågs i verkligheten.
Sen har jag minnen av fina träffar också. Andra, betydligt mer lyckade festivalerfarenheter. Fika i ett regnruskigt Örebro. Men ni vet hur det är: pessimisten minns bara sina motgångar, och jag var rädd att den här träffen skulle bli en i raden. Trots detta ville jag inte lukta alkohol, så nykter och stoisk ställde jag mig på Södermalmstorg och väntade.
Människor passerade, flickor och kvinnor, tjejer och damer. Någon ställde sig på vår mötesplats, tittade på klockan, himlade med ögonen, sneglade på mig i avsmak, nästan äcklat, och gick därifrån. Var det hon? Hon såg inte ut som tjejen jag sett på Landet, men tänk om jag sett fel, tänk det inte var samma person, tänk om…
Så stod hon där plötsligt, presenterade sig, vi kramades, promenerade gatan fram, fast i ett samtal som strömmade fram, en dialog så perfekt att någon måste ha skrivit den i förväg. Det var något overkligt med den där promenaden, något svårdefinierbart intensivt. En närvarokänsla så påtaglig att det slog över och kändes som om jag betraktade det hela utifrån. Något som fick det att kännas som en filmscen av precis rätt längd.
När vi väl hamnade på en uteservering och beställde in öl och vin stannade allt upp, blev något mer bekant och avslappnat. Vi pratade länge, en öl och ett glas vin blev tre öl och tre glas vin. Under ett toalettbesök skickade jag ett meddelande till Maria och skrev:
”Hon är fantastisk!”
Jag inser i skrivandets stund att detta är något jag berättat om redan när det begav sig, men det tål att upprepas. Det är svårt att våga beskriva något särskilt ingående när man fortfarande svävar i ovisshet, när man inte har en aning om vart kärlekens snårstigar ska leda en. The road of love is paved with banan skins, som bekant.
--
Andra december var också en fin dag, fin och anspråkslös. Mikaela hade med sig lite vin när hon kom över på kvällen, vi lagade chili con carne, drack några glas och lade oss sedan för att sova en stund. Vi har båda sovit dåligt senaste veckan och behövde vilan. Jag öppnade ett fönster så lägenheten blev alldeles kall, slog på en skiva med Mojave 3, och så sov vi. När vi vaknade fikade vi – varsin kopp te, lite pepparkakor, ytterligare lite vin, satt uppe och pratade en lång stund, och sen var det dags att lägga sig för natten. Ett mysigt och vardagligt firande. Får se om årsdagen bjuder på någon större baluns.