Another one rides the bus.

Lördag 29 november - 08

Lördag igen, och jag är bakfull. Dricker kaffe och lyssnar på gamla skivor, just nu Ed Harcourt. Det är alldeles mörkt ute, men trots mitt eländiga tillstånd har jag lyckats med att både diska och montera upp min adventsljusstake. Igår kväll när jag kom hem hade jag också sinnesnärvaro nog att samla alla ölburkar i en kasse. Så lägenheten känns ganska trivsam trots allt. Det luktar starkt och juligt av hyacinten i fönstret. Kanske unnar jag mig strax en pepparkaka.
Om några timmar ska jag ge mig ut i kollektivtrafiken och ta mig till Högdalen och Mikaela. Fram till dess ska jag mest bara ta det lugnt. Jag behöver det. Det har varit en hektisk vecka, och fredagskvällen, som annars brukar vara min vilokväll, blev inte mindre hektisk. Jag hade John på besök, och vi konstaterade att det nog var första gången vi umgicks bara han och jag, på tu man hand. Det var trevligt, naturligtvis, och som sig bör en grabbkväll som denna drack vi öl istället för vin och åt chips istället för middag. Vi snackade musik och politik och litteratur och svunna tider, blev sentimentala och lyssnade på Eldkvarn. Framåt halv elva hade vi hällt i oss alla ölen och ätit upp chipsen, så det var läge att röra sig in mot stan. Vi hamnade på Bonden Bar, som dock inte var något höjdarställe den här kvällen. Musiken var småtrist, klientelet likaså, det fanns inga sittplatser, och dessutom luktade det som om någon gick omkring med sina inälvor utanför kroppen. Vedervärdigt. Vi drack en varsin öl i baren innan vi bestämde oss för att gå och äta kebab istället. På vägen ut mötte vi ett gäng som såg ut att tillhöra italienska Camorran. De var precis var på väg in. Verkar som om vi gick i grevens tid.
--
Hade glöggkväll i tisdags. Mötte upp Emma, John och Jenny på Systemet vid Liljeholmen, och vi köpte med oss flera flaskor med olika smaker. Snön yrde den kvällen, det var kallt och vitt. Vi skyndade oss hem till min varma lägenhet och drog på spisen. Det blev en riktigt gemytlig stämning. Doft av glögg, bra musik på stereon, pepparkakor och lussekatter, Maria kom förbi och Mikaela kom förbi. Vi höll inte igång mycket längre än till tio, men det var trevligt så länge det varade.
--
Dagen därpå var jag hembjuden till Maria efter jobbet. Vi skulle äta middag på rotfrukter, sallad och vin. Tyvärr var alla systembolag i hennes område stängda, så efter en stunds rännande på stan fick vi återvända till hennes lägenhet vid Fridhemsplan tomhänta. Maten var god ändå, men jag hade svårt att njuta av den. Jag hade nämligen enorm ångest, av skäl som jag inte vill gå in på så mycket närmare, men som kretsar kring att min framtid på jobbet kan vara hotad på grund av hänsynslösa psykopater på ett visst internetforum jag ibland hänger på. Jag säger nog inte mycket mer om den saken för än den dagen det verkligen blir aktuellt, en dag jag hoppas inte kommer. Jag gick hem med en gruvlig ångest, när jag la mig kunde jag inte sova, och jag låg och vred mig så länge att jag inte klarade av att gå till jobbet morgonen därpå. Istället vandrade jag omkring hemma, och lägenheten kändes märkligt främmande, som om jag varit borta en längre tid och först nu återvänt. Kanske hade det med ångesten att göra (overklighetskänslor?) eller så handlade det om att de senaste dagarna varit så fria från det jag vanligtvis kallar ”vardag”, den vardag som går ut på att vara själv hemma, skrota omkring, dricka te och lyssna på skivor.
Jag tror jag behöver den där vardagstiden lika mycket som jag inte behöver ångest.
--
En dag tidigt i veckan - var det kanske måndag? – stod jag och väntade på bussen vid Mälarhöjdens tunnelbanestation. Jag hade ingen lust att släpa mig hem genom stormen.
”Har bussen till Klubbacken gått?” frågade jag några som stod och väntade. Där fanns bland annat en ung kille, förmodligen i gymnasieåldern, en galant äldre dam och en rödnäst söderkis i femtioårsåldern som luktade sprit. Det visade sig att bussen inte hade gått, och att vi alla väntade på samma. Den omaka samlingen människor stod och språkade så smått med varandra, och det såg riktigt trivsamt ut.
”Så du bor också på Klubbacken?” frågade studenten.
”Japp.”
”Vilket nummer?”
Jag besvarade frågan.
“Vad heter du då?”
“Eh, Niklas…” Jag ställde ingen fråga tillbaka. Var väl inte så överdrivet intresserad.
Vi väntade länge och väl, men ingen buss syntes till. Vi trampade med fötterna, slog åkarbrasor, huttrade.
”Nu är den tio minuter sen”, muttrade fyllot. Det gick ytterligare fem minuter innan bussen dök upp.
”Nu ska jag peka strängt på klockan precis som min lärare brukar göra när jag är sen”, sa studenten och flinade. Dörrarna öppnades, jag visade mitt kort och satte mig längst bak i. Studenten höll sitt löfte och pekade irriterat på sin klocka. Jag sjönk ner i mitt säte. Snart hördes ett sprakande i bussens högtalare.
”Jag hoppas ni har förståelse för att det tar lite tid att köra när det är oväder och olyckor på vägarna…”
”Jaaaadå”, sa en av mina medpassagerare.
”Ja, för det är tydligen inte alla som har det”, muttrade chauffören i högtalaren.
Jag tyckte synd om honom. Sen tyckte jag synd om studenten. Han liksom sjönk ihop där han stod, ansiktet lös högrött. Han hade ju mest bara velat skämta till det lite. Hur man än försöker blir det fel.
En bagatell, helt klart, men jag ser något djupt tragiskt i situationer som denna.