Death is beside me now.

Söndag 2 november - 08

Jag sitter ner. Jag sitter ner på soffan. Soffan är under mig. Musiken i högtalarna är lugn och melankolisk. Det är söndag och det är kväll. Ur fönstren i husen runt omkring glittrar teveapparater i olika färger. Man äter kvällsmackorna, dricker te. Världen varvar ner, gör sig redo att gå och lägga sig. Men i mig är det bara kaos och kalabalik.
Söndag är liksom dagen då det är viktigare än någonsin att ta tillvara på varenda minut. Morgonen därpå är det tillbaka till fem dagars arbetsvecka igen, fem dagar då man, om man inte passar sig, ägnar varje minut åt att gräma sig åt allt det man inte passade på att göra då man var ledig. Varför passade jag inte på att sova när jag hade chansen? Varför tog jag inte en riktigt lång promenad? Varför passade jag inte på att umgås med alla de där människorna jag aldrig längre har tid att träffa? Varför besvarade jag inte de där mailen och de där SMS:en, varför skrev jag inte de där texterna, såg jag inte de där filmerna, läste jag inte fler kapitel i de där böckerna, varför joggade jag inte minst en runda, och varför i helvete passade jag inte på att bara varva ner, ta ett djupt andetag, sluta ögonen och slappna av?
Jag gör ett försök. Jag kokar upp nytt tevatten. Tar ett djupt andetag, sluter ögonen, slappnar av. Försöker glömma alla de vänner som sakta men säkert glider bort ifrån mig.
--
Var på Skogskyrkogården igår, med Mikaela. Bilköerna ringlade långa, men efter en stund lyckades vi krångla oss fram och kunde parkera alldeles vid entrén.
Ingen av oss har vänner, släktingar eller bekanta begravda där. Båda är lyckliga nog att inte behöva ha särskilt många närstående alls begravda. Därför är inte Allhelgona någon särskilt tung högtid för någon av oss. Men speciell ändå, naturligtvis. För nackdelen med att inte ha behövt begrava särskilt många omkring sig är att man har mycket kvar att förlora, mängder av sorg och förtvivlan framför sig (om man inte själv är näste man att kola förstås - inte heller någon uppmuntrande tanke). Synen av tusentals fladdrande ljus i mörkret är imponerande, men det som egentligen påminner oss om vår dödlighet är något helt annat. De gräsmattor som gapar tomma. De gräsmattor som väntar på att fyllas med nya gravstenar, nya kransar, nya fladdrande ljus.
--
Efter besöket på kyrkogården åkte vi tillbaka hem, lagade mat, drack vin, hade en trevlig kväll. Min telefon ringde vid ett tillfälle, men jag svarade inte. Jag kände på mig att det var ett fyllesamtal och hade ingen lust att tala just då. Kort därefter kom ett SMS. Avsändaren var samma person som nyligen ringt. Meddelandet löd: ”Vad skulle du tycka om jag tog livet av mig?”
Det lade förstås lite sordin över kvällen. Milt uttryckt. Inte för att jag trodde hon skulle göra något dumt, men jag blev självklart orolig. Gjorde några tappra försök att ringa, men fick inget svar. Så, efter en stund, ringde telefonen igen. En full och ledsen röst i andra änden, hög musik och sorl i bakgrunden. Jag talade och lyssnade en stund, men det jag hörde var rätt osammanhängande. Vi kom överens om att det nog vore bäst att hon åkte hem och sov ruset av sig, sen la vi på.
Jag vet inte vad det säger om mig, men jag har fler vänner som är fucked up in the head än vänner som inte är det. En av många anledningar till mitt inre kaos, min inre kalabalik, är det faktum att jag omöjligen kan finnas där för dem alla.