Leave it all behind.

Torsdag 13 november - 08

Torsdag, snart fredag. Redan. Det är inte klokt vad fort tiden går. Det känns som om veckan just började, och nu är den snart förbi. Inte mig emot i och för sig, det får gärna vara helg året om. Men det är skrämmande hur dagarna bara rinner en ur fingrarna.

Ikväll ligger jag på soffan med laptopen i knät. Jag dricker te och har ätit skorpor. Innan dess har jag varit ute och sprungit. Trots att det var första gången på ett bra tag kändes det som om det gick lite smidigare än sist. Jag kunde pressa mig förbi fler gatlyktor utan att stanna och promenera (något jag gör då och då för att inte slita ut mig totalt – blir det för jobbigt blir det ju inte roligt, och jag är livrädd att känna mig mer motvillig än jag redan gör) och totalsträckan var dessutom något längre än sist. Men jag har en lång väg kvar att gå. Och jag måste verkligen se till att göra detta mer kontinuerligt.

Annars har veckan avlöpt ganska smärtfritt. Inga större kontroverser på jobbet, allt har flutit på. Jag lunchade med A i förrgår, på en sunkig lunchrestaurang alldeles runt hörnet från jobbet. Det var trevligt att träffa henne, och sannerligen länge sen sist. Hon hade flyttat till en lägenhet i närheten av Gullmarsplan nu, och vi bestämde att jag ska komma och hälsa på någon dag. Den här gången hann vi inte ses längre än de fyrtiofem minuter det tog mig att äta upp en sallad med blöt parmaskinka och smaklös parmesanost.

Detta är sista veckan i Frihamnen, på gott och ont. Ont, för att jag inte kommer ha möjlighet att ta fler luncher med A, och för att jag kommer sakna de trivsamma lunchpromenaderna jag tidigare i höstas ibland tog nere i hamnområdet. Jag har alltid tyckt om hav och båtar. Dock ska det bli oerhört skönt att komma bort från Stockholms östra delar. Alla dessa breda, livlösa gator, alla dessa små hundar, dessa frisyrer och kostymer, all denna brist på charm och genuinitet. Jag kommer inte att sakna det för fem öre. Dessutom ska det bli skönt med ett vettigt lunchrum där man kan micra sina matlådor. Enligt min arbetskamrat Linda ska det dessutom vara sjöutsikt, och när sommaren kommer ska det rent av gå att bada. Jag lär aldrig bada, men jag sa ändå; ”Hoppas jag fortfarande är kvar på jobbet till sommaren då”.
”Det är klart du är det”, sa Linda. Det kändes betryggande.