Oh my heart waits in winter now.

Måndag 24 november - 08

Vinterns första snöfall mötte mig när jag klev upp i lördags morse. Jag vaknade vid klockan nio, kände mig relativt uppvilad trots att jag lagt mig sent, så jag klev ur sängen och drog upp persiennerna. Världen utanför var vit, och tjocka bomullstussar seglade försiktigt ner från himlen. Vackert, riktigt vackert. Jag tände ljus och åt för en gångs skull frukost vid köksbordet istället för vid vardagsrumsbordet. Okej, min lägenhet har bara ett rum, så det är lite vanskligt att låta rumsplacering definiera borden, men det framgår nog vad jag menar ändå…
Efter frukosten satt jag kvar vid bordet en bra stund, läste i John Steinbecks ”Vredens Druvor” och lite i Klas Östergrens ”Fattiga Riddare Och Stora Svenskar”. Jag hade gått upp tidigt och hade all tid i världen. Lyssnade på några skivor, och satt sedan vid datorn en stund, trots att en del av mig verkligen försökte motstå frestelsen. När jag flyttade hit för ett år sedan, minus några månader, hade jag ingen uppkoppling. Jag inbillar mig att jag var en mer harmonisk och levande människa på den tiden.
--
Tiden går fort när man inte gör något alls, så snart var det eftermiddag. Jag skulle hem till Mikaela, så jag pälsade på mig så gott jag kunde: snodde de trasor som ska föreställa min vinterrock omkring mig, behöll mina nya tunna tygbyxor med för långa ben som jag ständigt trampar på, snörade på mig favoritskorna där sulorna håller på att lossna, och virade halsduken runt halsen. Jag såg nog inte riktigt ut som en luffare, men nästan.
Det var snorhalt ute, och i trapporna ner mot Axelsberg halkade jag och lyckades nära på vrida armen ur led när jag hindrade mig själv från att falla i marken. Hela vägen till tunnelbanestationen svor jag för mig själv och knöt min värkande hand i fickan. Resan till Liljeholmen var lugn och behaglig, men på bussen mot Högdalen blev det mer spännande. En spritstinkande mentalpatient slog sig ner två säten framför mig, började fäkta med armarna och utstötte oljud på bästa Lasse Kongo-manér. Han var nästan lite obehaglig, men inte lika obehaglig som den överklassdam som strax därpå marscherade in. Jag uppfattade inte vad som hände när hon klev på bussen, men tydligen hade chauffören förolämpat henne å det grövsta. Hon ångade fram som ett ånglok genom bussen, brölade ut att detta minsann var det värsta hon varit med om (vilket härligt liv hon måste ha haft fram till denna svarta dag!) och knappt hade jag hunnit himla färdigt med ögonen förrän jag hörde hur hon ringde upp SL och skällde ut någon stackars kundtjänstmänniska och krävde att någon ögonblickligen åtgärdade den oförskämda busschauffören.
”Men vänta tills jag kommit ur bussen, annars får jag väl stryk!”
Människan i andra änden av det telefonsamtalet har jag varit på tok för många gånger.
--
När jag kom fram till Högdalen var det mörkt. Jag lyssnade på James Yorkstons senaste i lurarna, en skiva som harmoniserade perfekt med mörkret, snön, ljusen och Högdalens lagom schaskiga charm. När jag tittade upp och såg Mikaelas balkong högt ovanför mig – ett varmt sken genom fönstret och en ljusslinga virad runt balkongräcket – så kändes det lite som att vara med i The Pogues ”Fairytale Of New York”.
Vi fick en fin kväll tillsammans. Åt omelett, bakade pepparkakor och såg på film. Drack ett par glas vin och somnade i hyfsad tid.
--
Vi sov i närmare tolv timmar. Mikaelas sovrum är fullständigt mörklagt, och sängen mjuk på precis rätt ställen. Man skulle kunna somna och aldrig vakna igen. Det gjorde vi dock den här morgonen, och vi fann till vår glädje att snön låg kvar. Efter helgens andra långfrukost, men den här gången i sällskap, sydde Mikaela upp mina byxor så jag skulle slippa trampa sönder dem. Sedan for vi hem till mig, åt pizza och jag frostade av mitt frysfack.
--
”Det blåser alltid på Klubbacken”, sa en av mina grannar när jag precis flyttade in, och han hade en poäng. Blåser det någonstans så blåser det alltid värre här. Ofta är det ganska mysigt. Jag har ingenting emot vinden. När man kommer hem efter jobbet och närmar sig entrédörren är det alltid som värst, men vinden fungerar då mest som en påminnelse om hur skönt det ska bli att få komma in i stugvärmen.
Den här söndagskvällen ylade det som en hel flock vargar utanför fönstret. Det riste i trädgrenarna utanför, snöflingorna föll horisontellt. Väder som får en att krypa tätare ihop när det är dags att sova. Väldigt mysigt, således.
Dock inte lika mysigt att vakna på måndagsmorgonen och märka att vinden inte mojnat det minsta, att den sliter i omvärlden med oförminskad styrka, och veta att man snart, om sisådär en halvtimme, måste ge sig ut i eländet. Har man dessutom väckts upprepade gånger under natten, av att bord och stolar på grannarnas balkonger blåst omkull, då känns livet ganska ovärdigt en morgon som denna.
Jag trotsade stormen och gav mig ut i måndagen. Det blev en okej dag.
Vintern har så här långt varit en positiv överraskning.