Te med smak av svunna tider.

Lördag 15 november - 08

Te, liksom dofter och musik, är oslagbart när det handlar om att få gamla minnen att virvla upp i medvetandet. Som nu. Tidigare ikväll var jag och Mikaela på besök hos min bror på Lidingö. Min pappa och hans fru var där också, och i samlad trupp for vi till Willys och handlade kvällsmat bestående av nachoschips och öl. Jag handlade mat åt mig själv också, och passade på att köpa mig ett paket av Willys eget te med smak av rabarber och grädde. Det är inte ett favoritte, smakar egentligen lite för svagt för att jag helhjärtat ska kunna rekommendera det, men den svaga smaken av rabarber och grädde kändes ändå lockande denna lördagskväll. När jag kom hem vid niotiden kokade jag upp vatten, hällde upp en kopp och sörplade i mig ljuva minnen.

Karlskoga, våren 2006, årets första skälvande veckor. Snö på marken, en ny lägenhet där elementen inte gick att vrida ner, där möblerna var bedrövliga, där det saknades uppkoppling, men för första gången på ett halvår hade jag ett verkligt hem, ett hem som var mer än en säng och ett nattduksbord. Jag kunde stänga dörren och låsa, jag kunde laga min egen mat, jag kunde göra precis vad som föll mig in. Det var inte första gången jag bodde ensam, men första gången på länge. Varje kväll efter jobbet satt jag på min pinnstol framför datorn, en varm kopp rabarberte på fönsterbrädet, ögonen riktade mot skärmen eller ut mot gatan, kvällsmörkret, lyktorna från bilarna och bussarna som kom och som åkte.
--
Liptons Tropical Fruit-te smakar 2005, sommar, sensommar, höst. Min bror hade detta te i den källarhåla han kallade sitt hem. Han bodde en trappa ner från mig, och varje kväll jag tillbringade där tog jag mig en kopp, sörplade sedan på den medan brorsan spelade gitarr eller redigerade David Crosby-influerade melodier på datorn.
Liptons svartvinbärste å andra sidan, smakar precis som min första egna lägenhet, den rymliga trean jag tog över när min pappa flyttade ihop med sin nuvarande fru. Jag hade trädgårdsmöbler i köket, de var mörkblå, färgen var flagnad, men de fungerade ändå alldeles utmärkt att sitta vid när det vankades kesosmörgåsar och kvällste.
--
Den senaste veckan har jag gjort ett nytt försök med Grant Morrisons skruvade serie ”The Invisibles”. Jag har läst den innan jag somnat, och det har resulterat i väldigt intressanta drömmar. I en av utspelades alla olika epoker i mitt liv parallellt. Jag gick i högstadiet, gymnasiet och läste journalistik, allt på samma gång, och mitt i allt detta jobbade jag även på Transcom i Karlskoga, på CityMail och på Swedbank, hade flera flickvänner, abnorma mängder vänner, och flera olika bostäder att bolla med. Det var ett liv i den snabba filen, och drömmen var märklig, stressande och inte så lite Grant Morrisonsk. Den lämnade kvar en känsla som annars mest bara uppstår då man dricker te med smak av svunna tider.