Just another manic Monday.

Fredag 31 oktober - 08

Efter jobbet: den vanliga rutinen. Steker upp lite kassler, kokar lite potatis, kokar lite potatis lite för länge och bestämmer mig för att göra potatismos istället för varm potatissallad. Äter maten framför datorn medan jag svarar kort på irriterande sms. Sedan, plötsligt, händer något. Som om en blixt slagit ner fylls jag upp av energi och bestämmer mig för att städa hela lägenheten. Det är ingen stor lägenhet jag har, och just därför är städningen ett ganska omständigt kapitel. Dammsugaren är rejält svårmanövrerad när det knappt finns en enda kubikmeter fri från möblering.
Den här måndagen nöjde jag mig inte med att dammsuga. Den här måndagen röjde jag upp hela lägenheten, slängde ut mattorna på balkongen, torkade golven grundligt och noggrant. När jag var färdig var jag trött och nöjd, och mitt hem var skinande blankt och behagligt upplyst av en omplacerad bordslampa. Mysigt och rogivande, och jag somnade gott.

Det var välbehövligt. Även i förhållande till vanliga måndagar hade denna varit ovanligt manisk. Med helgen i bagaget, en hektisk helg, som var all over the place, i alla fall geografiskt sett, var måndagen inte bara manisk, utan ett rent kraftprov.
Min fredag var lugn och skön. Jag lyssnade på skivor i all ensamhet, skrev lite, drack några glas rött, somnade vid klockan ett. Den hektiska helgen började inte förrän på lördag eftermiddag. Mikaela kom förbi och vi tog tunnelbanan in till stan. Klev av vid Hornstull, gick till Mickes, köpte en skiva till min bror i födelsedagspresent, därefter, i en blomsterhandel, en blomma i födelsedagspresent till Moa. Båda skulle nämligen ha födelsedagsfirande senare på kvällen.
Första anhalten var min brors lägenhet ute på Lidingö, och efter visiten där åkte vi alltså röda linjen tillbaka till Mariatorget. Därefter promenerade vi till Bondegatan och Bondens Bar. Aidan Moffat var där och spelade skivor. Där var också en hel mängd vänner och bekanta; Fredrik, Frida, Camilla, Ulrika och, tja, det var kanske inte fler. Men det var fantastiskt kul att träffa vänner och bekanta man inte sett på ett tag, ölet flödade, musiken var bra, och jag var rent av uppe på dansgolvet ett par gånger. Sen blev jag lite full, och jag minns inte särskilt mycket mer än att vi gick till Slussen och att vi plötsligt var hemma.

Morgonen därpå var ett töcken av huvudvärk och illamående. När jag tillfälligt kände mig mänsklig åt vi frukost, sen rann mänskligheten ur mig, jag la mig och somnade om. Först på kvällen gick det att komma upp igen. Mikaela och jag hade vid det laget blivit rejält hungriga, så vi åkte till populära Palmyra Kebab i Årsta. Det var lite saftiga priser, men jag kan med stor säkerhet säga att jag aldrig ätit bättre – eller större - kebab. Mätta och belåtna åkte vi hem igen.
--
Annars handlar allt mest bara om rutiner. På min förra arbetsplats pratade min chef alltid om vikten av rutinbeskrivningar. Det är som om jag hade anammat det tänket. Jag har rutiner för allt.
Exempelvis: läser jag böcker läser jag alltid tre åt gången. På så vis kan jag lägga undan en om den börjar kännas tråkig, utan att för den sakens skull lägga hela läsningen åt sidan. Tre är ett bra nummer – the magic number – för fler skulle förvirra och två skulle helt enkelt inte vara nog.
Jag har nya rutiner för mitt uppvaknande varje morgon. En morgon är inte en morgon utan minst en halvtimmes snoozande. Den halvtimmen har tidigare haft en förmåga att bli betydligt längre. Detta har jag kommit runt genom att helt enkelt tända lampan när jag vaknar första gången. Ljuset gör det mindre jobbigt att vakna upp på riktigt en halvtimme senare. Vissa mornar har jag rent av känt mig ganska pigg.
Spännande.
Det känns som att det mesta jag gör, framförallt under arbetsdagarna, men ibland även under min lediga tid, är samma saker som jag gjort tusentals gånger förut. Jag skulle säga att livet går som på räls, om det inte vore för det faktum att det är ett positivt laddat uttryck.