Wolfe like me.

Onsdag 1 oktober – 08

Att läsa Tom Wolfe i en tunnelbanevagn klockan halv fyra på natten är inte att rekommendera. Särskilt inte om spyor krälar omkring som amöbor på vagngolvet, särskilt inte om man själv är så full att man när som helst själv skulle kunna låta en spya ansluta sig till sällskapet på golvet. Det är lite svårt att ta till sig texten då. Framförallt är det svårt att, några dagar senare, plocka upp boken på nytt och minnas vad man läst.
Det var fredagsnatt, och jag läste Tom Wolfe på tunnelbanan från Rådmansgatan till Mälarhöjden. Jag hade slagit följe med Maria efter en utgång till fruktansvärda Skeppsbar, som vi enbart gått till för att Emma, Jenny och John (som var på tillfälligt besök i stan innan hans stundande landsflykt) valt att hänga där. Det var naturligtvis trevligt att träffa gamla vänner, men Skeppsbar är ett så vedervärdigt och ovärdigt ställe att jag helt klart hade föredragit att sitta hemma och svamla gamla minnen med Maria hela kvällen istället. När jag gick på toaletten på Skeppsbar hörde jag att någon utanför ville ge mig stryk.
”Trängde han sig? Trängde han sig?”
Jag hade inte trängt mig. Det är den sortens ställe. Så vi gick ganska tidigt, Maria och jag, till McDonalds, där vi åt fyllekäk med de andra dräggen. Eftersom det var så pass lång tid kvar tills min tunnelbana skulle gå tog jag sällskap med henne till Rådmansgatan, varifrån jag sen alltså åkte hem med Tom Wolfes långa meningar flimrande framför ögonen.
--
Morgonen därpå vaknade jag på tok för tidigt. Jag var bakfull, men kunde inte somna om, så jag gick och lade mig raklång på soffan, där jag lyssnade på skivor och blundade. Huvudvärken tilltog efter en stund och blev fullständigt olidlig, så jag återvände till sängen, men kunde ändå inte somna. Jag förbannade mig själv. Fredagar är hopplösa dagar att dricka på, ändå envisas jag med det. Förvisso inte alls lika ofta längre, men en förstörd lördag är ändå en för mycket.
Nu blev tack och lov inte hela lördagen förstörd, för frampå eftermiddagen fick jag i mig lite mat, lyckades sova en stund, duschade i fosterställning, drack en kopp te och blev sedan människa igen. Baksmällans grepp måste man kämpa sig ur, man kan inte bara vänta på att det ska släppa. När Mikaela dök upp framåt kvällen hade jag nästan slingrat mig ur greppet helt.
Vi var hembjudna till min syster på middag, och reste via Fittja, den här gången utan olustiga incidenter, och kom fram helskinnade. Det blev en trevlig kväll. Min mamma och min bror var där också, och stämningen var god, med många glada skratt. Jag hade gärna stannat längre, men Södertälje är långt borta, och vi hade andra planer för kvällen, så vid niotiden for jag, Mikaela och Tobias med pendeln tillbaka in till Stockholm.
Någon bekant till Mikaela skulle spela skivor på lokal senare på kvällen, så vi åkte hem till hennes vän Frederic för att dricka vin. Jag var allt annat än vinsugen efter gårdagens excesser, men behövde heller inte särskilt mycket övertalning för att ta mig ett par glas. Gratis är ju alltid gott.
Stället vi senare fann oss på hette Momma, och var fullt av hipsters av det slag som ger en svår ångest. Alla coola, alla snygga, alla till synes avslappnade och väl hemmastadda i miljön och sammanhanget. Ett halvdåligt band spelade, det var varmt som i en bastu och trångt. Som genom ett mirakel hittade vi sittplatser, och så snart vi fått sätta oss blev det hela lite mer uthärdligt. Snart gick bandet dessutom av scenen, och då blev det rent av riktigt trevligt igen. Men jag kände fortfarande av sviterna efter gårdagen, så vi for hem till mig ganska tidigt.
--
Det var skönt att vakna på söndagen, utvilad och utan snurrande skalle. Efter en lång frukost åkte vi hem till Mikaelas föräldrar, där vi bredde smörgåsar med skinka, getost och ruccolasallad, bryggde kaffe, och sen gav oss ut på långpromenad runt en sjö, passande nog kallad långsjön. Det var kallt och friskt ute. Solen sken. Det var en perfekt höstdag. Och när den dagen var över var också helgen över.
--
Helgerna går fort, men det för lyckligtvis arbetsveckorna också. Det har blivit ganska trivsamt på jobbet. Från att ha suttit ganska isolerad i ett rum för två, där min skrivbordsgranne oftast sprang runt i olika ärenden, har jag nu förflyttats till ett större rum, med jäkligt trevliga och roliga kollegor nära inpå. Jag kan inte påstå att dagarna flyger förbi, men lite fortare går de allt. Det är ju redan onsdagskväll, för guds skull.