Pissing In The Wind.

Söndag 28 september - 08

Den här veckan, ett liv. Den här veckan har varit en hel livstid av dörrar som strategiskt öppnats just som ens ansikte är inom räckhåll, av nyårsraketer som ändrar bana midair och återvänder likt bumeranger, av… Äh, vem försöker jag lura? Det har varit en riktig skitvecka helt enkelt.

Det hela började med att mitt förråd livsuppehållande medicin (och nej, jag snackar inte alkohol här) började sina. Det har det i och för sig gjort ett tag, men det var först denna vecka jag verkligen blev tvungen att fylla på för att inte hamna i knipa. Eftersom mina recept var tömda fick jag lov att ringa Södersjukhuset och få dem att ordna nya. Det verkade inte vara några problem. Tanten i telefonen ordnade ett med några musklick, och allt jag skulle behöva göra var att gå till apoteket, lämna fram min legitimation, och biffen skulle, så att säga, vara kirrad. Det lät ju smidigt!
Så enkelt skulle det naturligtvis inte visa sig vara i praktiken. Väl på apoteket visade det sig att någon medicin inte alls hade skrivits ut åt mig. Snopet fick jag lunka hemåt.
Jag ringde sjukhuset igen morgonen därpå. Jag fick tala med samma dam som dagen innan. Hon bedyrade att hon skulle tala med ”dem” (vilka ”dem” är förtäljer inte historien) och ordna så att jag verkligen fick medicin den här gången.
Jaja, tänkte jag. Misstag kan vi väl alla göra. Ingen är ofelbar, och allra minst jag. Vänligt och förstående avslutade jag samtalet och lade på luren.
Döm min frustration när jag efter jobbet återvände till apoteket, bara för att meddelas att någon medicin fortfarande inte skrivits ut! Jag var så frustrerad att jag slog på knappen som öppnade dörren. När jag klev ut kände jag något droppa ner på mitt huvud. Jag tittade upp, men himlen var klarblå. Uppenbarligen måste det ha varit något som pissade på mig. Samma person eller högre makt som pissat på mig hela veckan.
Väl hemma drabbades jag av svårtartad tourettes. Svor och slängde könsord omkring mig. Satte mig på soffan och bankade knytnäven mot soffkuddarna. Det kändes lite bättre för en stund.
Föga anade jag att mina problem bara börjat. Den här kvällen var nämligen kvällen då min slutlön från CityMail skulle komma in på mitt konto. Exakt hur mycket pengar jag skulle få visste jag inte, men det borde vara en rejäl summa. Jag hade en månad av semesterdagar att casha in, och därtill tre veckors lön. Trodde jag.
När klockan slog tolv loggade jag in på min Internetbank och kollade saldot. Åttatusen hade kommit. Åttatusen? Här låg en hund begravet. Månadslön och semesterersättning borde bli ett närmast tredubbelt belopp!
Med tusen myror krypande i kroppen gick jag och lade mig.
Nejnej, tänkte jag, det måste ju vara något fel. Jodå, så är det ju. Jag hade ju sammanlagt en månads semester, och det innebär ju en hel massa pengar att casha in. Någon har räknat fel. Misstag kan alla göra. Ingen är ofelbar, och allra minst jag.
Morgonen därpå ringde jag. En okänd röst svarade i växeln, och jag bad att bli kopplad till löneavdelningen, där Marie, en gammal kollega svarade. Det var då sanningen om min dumhet uppdagades. Jag hade ju fått augustilönen i augusti, inte retroaktivt i september. Då jag dessutom inte jobbat hela augusti, hade det överskott jag då fick reglerats på semesterersättningen. Åttatusen skulle jag ha. Inte ett öre mer.
Jag tackade och lade på luren. Stirrade tomt framför mig. Den senaste månaden har jag näst intill tömt min buffert eftersom jag ”vetat” att den snart skulle fyllas på igen. Nu blev det ingen påfyllning.
Och jag har inget annat än min egen dumhet (eller glömska) att skylla på.
--
On a lighter note; veckan har inte bara varit skit. En del bra saker har hänt också. Framförallt kanske att Mikaela var här i torsdags, här redan när jag kom från jobbet faktiskt. Jag har lånat henne en av mina nycklar, så hon var här några timmar innan jag slutade och gjorde en alldeles underbar kycklingsallad. Till den åt vi baguette med getost och drack vin. Det var en fin överraskning (egentligen var det bara valet av maträtt som var en överraskning, att hon skulle vara här med maten färdig visste jag redan) och det räddade en i övrigt usel dag.

Tro det eller ej, men jag har faktiskt joggat i veckan. Jag satt på sängen och skrev i ett anteckningsblock, skrev om krav och måsten och borden. Mikaela har börjat en skrivarkurs och ett tips hon fått av sin kursledare var att varje dag skriva ett par sidor i ett anteckningsblock, skriva utan krav på rättstavning, utan en tanke på grammatik, bara ett flöde av tankar präntade på papper. Det blir alltid lite febrigt när man skriver på det viset, och ganska snart skrev jag något om att jag verkligen BORDE gå ut och jogga. Kort därefter snörade jag på mig skorna, drog på mig sunkiga kläder (fast i omvänd ordning) och gav mig ut.
Det första jag slogs av var hur länge sen det var jag rörde mig i en snabbare takt än lunkande. Det kändes ovant, det kändes som om marken var så långt under mig, lite som om jag flög. Det var härligt, i ungefär fem minuter. Jag kom inte många meter innan jag kände av mjölksyran. Snart flåsade jag som en gammal gubbe och stapplade utmattat tillbaka, slängde kläderna på golvet och ramlade in i duschen.
Tja, inget är väl smärtfritt i början.