Leave me alone, leave me alone.

Söndag 14 september - 08

Höstmorgon i Mälarhöjden. Jag sitter på en bänk vid busshållplatsen och läser Henry Miller. Jag håller boken nedvinklad för att ingen ska se omslaget, en teckning av ett älskande par. Man skulle ju kunna tro att jag sitter och läser porr, vilket jag förvisso på sätt och vis gör, men ändå inte är något jag vill skylta med.
Det här är en kylig morgon, kylig och disig. Jag tänker på sommaren för två år sedan, en sommar som aldrig ville ta slut. Det gick att sitta i kortärmat i mammas trädgård långt in i oktober. Det här året var sommaren trött och bakfull, vaknade, visade sig, gick och la sig igen. Sov vidare.
Jag har precis börjat läsa Millers tröttsamt smutsiga prosa när en kvinna i fyrtioårsåldern närmar sig. Man märker tydligt när någon har sitt sikte inställt på en. Hon skulle lika gärna kunna var på väg till busshållplatsen hon också, men jag ser att hon är fokuserad på mig. Hon söker min blick.
”Åh nej, vad nu då?” hinner jag tänka innan hon öppnar munnen.
”Du har redan något att läsa ser jag. Vad synd!”
”Eh, ja…”
”Jag tänkte du kunde läsa den här annars.” Hon håller upp en tidning. Jag ser att det inte är min typ av tidning.
”Den handlar om vad som händer efter döden. Vad tror DU händer efter döden?”
Jag säger: ”Eeeeeeeh…”
Jag tänker: ”Maken till fräckhet! Inte ens en försäljare skulle bete sig på det här viset. Och döden? Är inte det ett ganska känsligt ämne? Inte något man trycker på någon klockan halv åtta på morgonen.”
”Det kanske är lite för tidigt för att tänka på sånt?” frågade hon.
”Eh, jo, en aning.”
”Du kan väl ta tidningen ändå, så kan du läsa den senare?”
”Ja, visst. Tack.”
Sen lämnar hon mig ifred. Men jag känner mig märkligt smutsig, och irritationen sitter i hela förmiddagen.
--
Först på kvällen, efter jobbet, vände dagen till det bättre. Jag kom hem till Mikaela, fullständigt utsliten, blev bjuden på pasta och ett glas vin, och sen sov jag en stund. När jag vaknat och piggnat till gjorde vi oss i ordning och åkte in till Söder, där hennes vänner J och F hade inflyttningsfest.
Jag har bara träffat J och F en gång tidigare, på en fest Mikaelas bror med flickvän arrangerade i somras, då de precis flyttat ihop. Jag gillade dem med det samma, och enligt Mikaela var det ömsesidigt. Så jag såg fram emot att träffa dem igen, jag som annars oftast känner mig nervös när jag ska träffa min partners vänner och bekanta. Särskilt då om dessa bekanta har en stor våning mitt på Södermalm, vänner in high places, välbetalda jobb, et cetera, et cetera. Ibland drabbas jag av ångest när jag vistas med människor som tagit sig längre än jag. Känner mig liten och ynklig och betydelselös. Men den här kvällen var det bara trevligt, rent av mycket trevligt.
Vinet flödade ur boxar där kranarna ständigt droppade, och Frederic blandade fantastiskt goda och starka GT:s. Vi blev rejält berusade. Jag snackade en del med en japansk konsertviolinist i Berlinexil och med en sympatisk popkille som jag bytte e-postadress med (eftersom han ville att jag skulle guida honom rätt i Lou Barlow-djungeln) och plötsligt var klockan tre och vi kände att det var dags att åka hem. Vi hade tidigare sagt att det vare sig skulle bli särskilt blött eller särskilt sent, men tji fick vi. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, och tur är väl det.
Vi vinglade iväg till tunnelbanan och hade sån flyt att vi kom med blott en minuts marginal.

Morgonen därpå belönades jag med den värsta baksmällan jag behövt genomlida på flera månader. Det är sällan jag är bakis nu för tiden. Jag antar att jag har ryckt upp mig sedan jag träffade Mikaela. Eller så dricker vi bara oftare, men mindre mängder åt gången. Vet inte om det är bättre eller sämre, men det känns bättre.
Den här dagen kändes det sådär. Jag hade inte saknat att vakna med snurrande, värkande huvud, att inte kunna äta, att inte kunna stå på benen. Stönande sjönk jag tillbaka ner i kudden, svävade mellan att ligga vaken och att drömma frustrerande evighetsdrömmar om till synes enkla, praktiska problem som visade sig omöjliga att lösa. Efter några timmars sömn och en Ipren gick det äntligen bra att resa sig. Vi gick ut i den friska höstluften och köpte stenugnsbakad pizza. En storbildsteve på pizzerian visade bilder av orkanen Ikes förstörelse, och utanför, vid ett bord på uteserveringen, satt en gammal dam hopkurad över ett glas rödvin. När vi fått pizzorna skyndade vi oss hem till den lilla världen innanför lägenhetens och baksmällans skyddande väggar. Allt utanför kändes tragiskt eller hotfullt.
Dagen avslutades hos mig. Vi riggade upp varsin dator och hade skrivarstuga. Vi hade planerat tillställningen en längre tid, och i planerna ingick rödvin. För inspirationens skull. Ingen av oss var emellertid särskilt sugen på rödvin denna bakislördag, så vi nöjde oss med te och gifflar. Mikaela inledde och färdigställde en novell, jag nöjde mig med att inleda en. Den utspelar sig under en blöt företagsresa till Madrid. Som så många andra noveller jag påbörjat handlar den om någons problem med auktoritetsfigurer. Antar att det säger en del om mig själv.
--
Denna söndag inleddes på behagligast möjliga vis. Ingen baksmälla, men ett långsamt uppvaknande, följt av kokkaffe, rostat bröd och DN vid köksbordet. Mikaela åkte hem vid lunch och jag satt vid datorn en stund, tills klockan närmade sig tre. Jag hade lovat att hjälpa min syster att flytta in i en lägenhet i Södertälje vid fyra, så det började bli dags att ge sig av. Den snabbaste resan visade sig gå via ett byte från tunnelbana till buss i Fittja, så jag satte mig på Norsborgståget och lät det föra mig längre ut på linjen än jag någonsin vågat mig tidigare.
Hade jag vetat vad som väntat mig hade jag offrat en halvtimme på att ta pendeltåget från Mariatorget istället.
Fittja var nämligen värre än vad jag någonsin kunnat tänka mig. När tunnelbanan anlänt anade jag inget oråd. Det verkade inte särskilt annorlunda mot, säg, Skärholmen, som jag alltid gillat. Bara lite mindre.
Men snart anade jag oråd. Jag var inte en människa här, jag var ett byte.
Godissugen som jag var gick jag in i en liten kiosk och köpte en chokladbit. Jag hann inte komma ut genom dörren innan någon var på mig.
”Change, you got change?”
Det var en krum liten man. Han höll en guldtia i handen. Jag tittade häpet på honom, och trodde först att jag fått för lite växel. Så var dock inte fallet.
”Have you got change for this? Växel? Need to make call in pay phone!”
Jag försökte förklara att jag hade en femma, och visst, han kunde få den, behövde inte krångla med växel. Men det ville han inte gå med på. Han insisterade på att få titta i min plånbok.
”You have change!” hävdade han bestämt.
”No, really, I haven’t. Take this. Good bye.” Jag tryckte ilsket femman i hans handflata och vände på klacken. Han muttrade och gick in i tobaksaffären igen. Själv promenerade jag bort till busskuren där Södertäljebussen skulle stanna. Jag hann inte stå där i många minuter innan ytterliggare två ljusskygga individer dök upp.
”Do you speak english?” frågade den ene och höll upp en mobiltelefon. ”Can you help buy telephone card?”
Hans vän förtydligade:
“Woman in shop don’t speak English…”
“Neither do you”, höll jag på att saga, men nöjde mig med att tänka det.
”Please, help us buy telephone card…” De vädjade med ynkliga röster och ännu ynkligare miner, men bakom läpparna dolde sig vargleenden, det var jag säker på. Motvilligt följde jag dem mot en ICA-butik. Jag tvivlade på att den sålde det telefonkort de var ute efter, men de insisterade. En hastig titt på klockan visade att bussen skulle komma precis när som helst. Jag vände mig om och började gå tillbaka.
”I’m sorry, but I really don’t have time for this.”
De två stackars vännerna blev bestörta.
”No, please! Good man, good man!” ”I have to be somewhere. Right now!”
Jag ignorerade deras fortsatta böner och knöt handen i fickan. Jag längtade tillbaka till lördagen, till den skyddade världen i sängen. Till och med baksmällan kändes lockande. Jag var – och är - så fruktansvärt trött på påflugna människor.
Lyckligtvis dök bussen upp innan någon mer ville ha min hjälp.