Ja, vi har hört den förr.

Tisdag 2 september - 08

En man klev på bussen igår, någonstans på Östermalm. Han var lätt överviktig, stiligt klädd och såg ut exakt som Albert Finney. De var skrämmande lika. Och imorse, vid Karlaplan, mötte jag en liten pojke. Han bar shorts, håret var rufsigt och ögonen smala som kritstreck. Det var pojken i ”Kes”, eller en identisk kopia. Vem möter jag härnäst, Benny Hill? En reinkarnerad Richard Burton?
--
Igår tog jag bussen till Hötorget efter jobbet. Jag gick till Myrorna och snokade runt där en stund. Hittade Bob Dylans debutskiva på vinyl. Förvisso en nypressning, men ändå. Tjugo kronor. Jag blev glad. Därtill köpte jag John Steinbecks ”Vredens Druvor” och Louise Welshs ”Det Dolda Rummet”.
Mikaela och jag hade planerat att gå på bio efteråt, men ingen av de filmer som visades på SF (där jag hade presentkort) kändes lockande, så vi skippade det. Vi for hem istället, efter att ha ätit varsin falafel till kvällsmat. Hon gjorde en mellanlandning i Högdalen innan hon åkte hem till mig, så jag hann diska upp lite disk sedan gårdagen och lyssna igenom min nya skiva innan hon kom.
Vid det laget hade det redan hunnit skymma. Det var inte särskilt kyligt ute, men inte heller varmt. Jag tog på mig en varm tröja och vi tog en promenad ner till Mälaren. Några enstaka tält stod trotsigt uppställda på campingen nere vid stranden; de sista tyska sommargästerna som trotsade kylan. Det såg melankoliskt ut, men vi lät det inte knäcka oss. Vi promenerade istället upp till Klubbensborg. Grusstigen var full av grodor. Det prasslade om dem i buskarna och i gräset runt om. Uteserveringen var tömd på stolar och bord, i dess ställe låg en stor grushög. En liten grävskopa stod parkerad vid husfasaden. Det var som om själva sommaren hade packat sitt bagage, men rest utan det. Vi ställde oss på en klippa och såg de sista resterna av solnedgången försvinna ner i vattnet.
--
Idag har jag varit krasslig. Igen. Jag har en förkylning som aldrig tycks vilja lägga av. Jag nyser och näsan rinner, det flimrar för ögonen som om jag hade migrän, men migränens illamående och huvudvärk har jag tack och lov sluppit. Än så länge. Egentligen borde jag nog se till att lägga mig. Det känns som om det är lite för mycket just nu. Veckodagarna är det nya jobbet med alla dess intryck, kvällarna är försök att få tid med flickvän, vänner och sig själv, och helgerna är ett vilt flängande hit och dit. Det känns redan som om jag skulle behöva semester. Har vi hört den förr?