An easy days night.

Söndag 7 september - 08

”Mitt Internet fungerar inte!” brukade folk säga. Eller fräsa. Eller sucka. Det varierade. Vad som inte varierade var frågan jag genast ställde dem.
”Okej, har du testat att starta om modemet?”
Vad som inte heller varierade var frågan jag egentligen ville ställa:
”Ditt Internet? Oj, menar du att du har ett alldeles eget Internet? Imponerande!”
I lördags var det jag som ringde. Mitt Internet, mitt alldeles egna Internet, fungerade inte.
Det slutade fungera någon gång under fredagskvällen.
Jag lämnade lägenheten för att gå på bio med Åsa och Linda vid halv åtta någon gång. Vi såg Ken Loachs nya, ”It’s A Free World”, och den var riktigt bra, om än deprimerande. Efteråt stod vi en lång stund och pratade vid Rådmansgatans tunnelbanestation. Om film, om litteratur, om livet i största allmänhet. Vi bestämde oss för att snart ha ett maraton med brittisk socialrealistisk film och fish ’n chips. Sen for jag hemåt.
Tunnelbanan var ett dårhus. Ett helt gäng grabbar i tjugoårsåldern, av okänd nationalitet (de pratade engelska, såvitt jag kunde höra) höll till i den vagn jag, oturligt nog, valde. De skrek och svor. Om det var åt varandra eller åt något rivaliserande gäng uppfattade jag inte.
”Fuck you! FUCK YOU!”
”You FUCKING IDIOT!”
“FUUUUUUUCK!”
Då och då avbröts deras fascinerande dialog av att någon skrek:
”HÅLL KÄÄÄÄÄÄFTEEEEN!”
Det må låta som småpojkar som just lärt sig ett nytt häftigt ord, men det var obehagligt på riktigt. Skriken var närmast djuriska, hysteriska. Det lät som om de när som helst skulle till att mörda någon. Till råga på allt hade ett annat gäng idioter dragit i nödbromsen i tåget framför oss, så vi stod en lång stund stilla mellan Rådmansgatan och Hötorget. Det kändes som att vara inlåst i en bur med hungriga lejon. Jag drog en lättnadens suck när jag fick kliva av på T-Centralen. Resten av resan avlöpte smärtfritt.
Och när jag kom hem fungerade alltså inte mitt Internet. Det var då på tok för sent att ringa supporten, så jag accepterade mitt öde och låg istället uppe en lång stund och läste serier.
--
Inte förrän klockan nio följande morgon gick det att ringa. Kön var ofattbar – fyrtio minuter – och medan jag väntade tänkte jag tillbaka på alla dessa helgmornar på Bredbandsbolaget. Man visste aldrig hur de skulle bli. Ibland var vi absurt underbemannade – hälften av personalstyrkan sjukskriven på grund av baksmälla – och de missnöjda kunderna staplades på varandra likt brickor i en Tetris-session. Jag gissade att det var likadant nu, och den tanken höll mig på gott humör. Inte av skadeglädje, nej, jag tvingade mig själv att vara munter, att inte brusa upp, att inte medverka till att förstöra den stackars kundtjänsmedarbetarens dag. Gud vet att de får sina dagar tillräckligt fördärvade som det är.
Så var jag plötsligt först i kön, och så svarade en kvinnoröst vänligt med nervöst. Jag förklarade mitt ärende, och hon ställde fullständigt ovidkommande frågor, vilket ju är kutym i här sammanhangen.
”Har du testat att starta om datorn?”
”Nej, men alltså, online-lampan på modemet lyser inte, så felet ligger inte i datorn, det ligger före eller i modemet, så att säga…”
”Kan du gå in på kontrollpanelen?”
”Ja, men alltså, online-lampan lyser inte, modemet får ingen signal, det är inget i datorn som behöver ändras.”
Och så vidare och så vidare.
Efter många om och men var hon övertalad, felet låg inte hos mig och hon la en felanmälan. Hon tog mitt telefonnummer och sa att en tekniker skulle höra av sig. Två timmar senare hoppade det hela i gång av sig självt.
Lättad satte jag igång med ett projekt som jag planerat ett tag. Jag ska ladda ner en eller två av favoritlåtarna från varje skiva jag äger och spara dem i ett bibliotek på datorn. Det borde bli mellan tusen och tvåtusen låtar när det är klart, och kommer att vara alldeles utmärkt när jag ska spela in blandskivor, eller om jag någon gång skulle få för mig att spela skivor ute på lokal igen.
--
I övrigt har helgen varit bra, rent av riktigt bra. Efter det spännande äventyret med Internetanslutningen på lördagsmorgonen snackade jag med Tobbe. Han skulle in till stan, och jag var själv lite sugen på att åka in, så vi bestämda oss för att mötas upp och gå på loppisrunda.
Det spöregnade ute, mer november än september, men det kändes mysigt. Jag har ett kluvet förhållande till hösten. Den är lika mysig som den är livsfarlig.
Tobbe och jag möttes upp vid Zinkensdamm, och det blev en kort loppisrunda. Vi nöjde oss med Myrorna på Hornsgatan. Jag köpte inget mer än en bok av Folke Fridell (tyckte mycket om hans ”Död Mans Hand” som jag läste i våras, och den här, ”Greppet Hårdnar”, är uppföljaren) men det var trevligt att träffa brorsan, så det gjorde inget.
Efter Myrorna tog vi en sväng förbi Mickes Skivor, där jag gjorde betydligt fler fynd, trots att det sista jag egentligen behöver är mer musik. Sedan jag fick positivt besked om mitt nya jobb och min nya lön har jag köpt skivor som aldrig förr, förmodligen ett omedvetet sätt att kompensera för vårens svåra skivtorka. Osunt, helt klart, men det är ju så roligt. Allt gott i mitt liv har jag musiken att tacka för. Eller det mesta iallafall.
--
På kvällen, efter att jag lyssnat igenom några av mina skivfynd och sett regnvädret sväva iväg utanför fönstret, åkte jag iväg till Mikaela. Hon bjöd på mat och några glas vin, det smakade gott och vi hade trevligt.
En stund efter middagen blev jag dåsig och gick och la mig.
”Jag behöver bara vila ögonen en stund”, sa jag, somnade och sov till klockan halv två, då också Mikaela gick och la sig. Jag somnade om, och sov sedan till förmiddagen. Ungefär tolv timmars sömn allt som allt. Inte illa. Välbehövligt, framförallt.
--
Nästa morgon, denna morgon, kände jag mig för en gångs skulle både pigg och utvilad. Vi åt en lång frukost, läste DN, pratade och gjorde upp planer för dagen. När frukosten ätits upp åkte vi in till Södermalm och tog en höstpromenad mellan tullarna. Det var grått ute, men temperaturen var perfekt, alldeles lagom. Vid reggaecaféet tog vi en kopp kaffe, satt på bryggan med benen dinglande och tittade på båtar och änder som seglade förbi ute på vattnet.
Det var en fin dag.