Lördag 31 januari - 09
När jag var en liten, förvirrad och oerhört osäker tonåring som skydde spegelbilden som andra skyr pesten och tillbringade en farligt stor del av mina vakna timmar framför MTV, fann jag en viss tröst i videon till Suedes “Saturday Night”. Min tröst var att Brett Andersson, som var tanig, blek och, tyckte jag då, ganska alldaglig i sitt utseende, uppenbarligen var något av en sexsymbol i vissa kretsar. Vilka de kretsarna var visste jag inte då, jag visste överhuvudtaget inte särskilt mycket alls. Nu är jag äldre och vet lite mer, men är fortfarande ganska förvirrad och osäker. Varför jag just berättade ovanstående vet jag till exempel inte alls. Det kändes väl rätt, helt enkelt.
Och det är lördag, det är sen eftermiddag, snart kväll. Tidigare var Mikaela här, nu är jag ensam, men snart får jag sällskap av John, och då blir det vin och säkert lite Eldkvarn och snack om gamla tider. Gamla tider. För några timmar sedan tog vi en promenad runt Klubbacken, Mikaela och jag. Marken var bitvis istäckt och hal, bitvis torr och ren från allt utom väggrus. Januari är knappt över, men ändå kändes det som om våren var i antågande, vilket den ju också, på sätt och vis, är. Våren får mig nostalgisk. Förra våren var en fantastisk tid. Jag träffade nya vänner, flyttade hit, till lägenheten i Mälarhöjden, och jag inser nu att det är nästan exakt ett år sedan jag skrev på kontraktet. Tiden går fort när man har roligt. Det har varit ett händelserikt år.
Saturday, January 31, 2009
Thursday, January 29, 2009
I am the resurrection.
Torsdag 29 januari - 08
Isen över vattnet är svart, med inslag av vitt, stora prickar av snöhögar som ännu inte smält bort, som kanske smälter bort under dagen, som kanske kommer tillbaka under natten. I vanliga fall kan man se mitt kvarter på andra sidan. Det brukar skymta till under ett par korta sekunder medan tvärbanan krälar över bron till Stora Essingen. Så inte denna morgon. En cementmur av dimma har skymt sikten. Så stannar tåget på ön, jag kliver av, stapplar ner för trapporna som leder från perongen, uppför trapporna till kontoret, och så inleds ännu en arbetsdag.
Det är inte bara ute det är dimmigt, hela jag är lite dimmig. Jag var hos Anna kvällen innan, kikade på hennes nya lägenhet vid Gullmarsplan, åt en röra bestående av ärtor och creme fraiche (godare än det låter) och smörgåsar med getost, ruccola och honung. Efter maten, och efter lite kaffe, promenerade vi över Skanstullsbron och ställde oss sedan vid Pelikans bardisk och drack varsin öl. Vi skulle vara där så kort tid att jag aldrig brydde mig om att ta av mig vinterrocken, och är det någon gång i framtiden jag vill bli riktigt full men har dåligt med pengar, då ska jag göra precis likadant, för det blev olidligt varmt, och värmen tycktes göra mig riktigt lättpåverkad. När glaset var uppdrucket gick vi ut, och så for jag hem, trött och påverkad.
Och trots den ringa alkoholmängden kände jag alltså av glaset även dagen efter. Eller så var det bara sömnbristen som gjorde mig dimmig. Som alla veckor har det varit, eller kännts som, en hektisk vecka. Kanske är det min (eventuellt) strejkande sköldkörtels fel. Hoppas det. Om lite medicin kan råda bot på min sömnighet, då kommer jag komma att må som självaste Lazarus – pånyttfödd, återuppstånden, vid liv igen.
Nu är det kväll, arbetsdagen är avverkad, bara en kvar innan helgen. Jag sitter på soffan i min ommöblerade lägenhet. Kvällen har ägnats åt att laga bulgursallad, hämta upp ett postpaket innehållandes nya skivor, lyssna på nämnda skivor, lyssna på andra skivor, och nu snart, äntligen, att få sova.
Isen över vattnet är svart, med inslag av vitt, stora prickar av snöhögar som ännu inte smält bort, som kanske smälter bort under dagen, som kanske kommer tillbaka under natten. I vanliga fall kan man se mitt kvarter på andra sidan. Det brukar skymta till under ett par korta sekunder medan tvärbanan krälar över bron till Stora Essingen. Så inte denna morgon. En cementmur av dimma har skymt sikten. Så stannar tåget på ön, jag kliver av, stapplar ner för trapporna som leder från perongen, uppför trapporna till kontoret, och så inleds ännu en arbetsdag.
Det är inte bara ute det är dimmigt, hela jag är lite dimmig. Jag var hos Anna kvällen innan, kikade på hennes nya lägenhet vid Gullmarsplan, åt en röra bestående av ärtor och creme fraiche (godare än det låter) och smörgåsar med getost, ruccola och honung. Efter maten, och efter lite kaffe, promenerade vi över Skanstullsbron och ställde oss sedan vid Pelikans bardisk och drack varsin öl. Vi skulle vara där så kort tid att jag aldrig brydde mig om att ta av mig vinterrocken, och är det någon gång i framtiden jag vill bli riktigt full men har dåligt med pengar, då ska jag göra precis likadant, för det blev olidligt varmt, och värmen tycktes göra mig riktigt lättpåverkad. När glaset var uppdrucket gick vi ut, och så for jag hem, trött och påverkad.
Och trots den ringa alkoholmängden kände jag alltså av glaset även dagen efter. Eller så var det bara sömnbristen som gjorde mig dimmig. Som alla veckor har det varit, eller kännts som, en hektisk vecka. Kanske är det min (eventuellt) strejkande sköldkörtels fel. Hoppas det. Om lite medicin kan råda bot på min sömnighet, då kommer jag komma att må som självaste Lazarus – pånyttfödd, återuppstånden, vid liv igen.
Nu är det kväll, arbetsdagen är avverkad, bara en kvar innan helgen. Jag sitter på soffan i min ommöblerade lägenhet. Kvällen har ägnats åt att laga bulgursallad, hämta upp ett postpaket innehållandes nya skivor, lyssna på nämnda skivor, lyssna på andra skivor, och nu snart, äntligen, att få sova.
Monday, January 26, 2009
Grumpy.
Måndag 26 januari - 09
Det är som Långben sa; ”Det värsta är över, nu är det nerförsbacke”. Hoppas jag. För mer uppförsbacke än vad inledningen av det här året har bjudit på, mycket mer än så kan det inte bli. Då är det inte en backe längre, utan en lodrät vägg.
För det är stressigt på jobbet, nya datorn fungerar som man efter omständigtheterna kan tänka sig, det vill säga som om den druckit på tok för mycket koffein och blivit alldeles irrationell, och själv är jag tvär och tjurig och trött. Mobilen har krånglat dessutom. Upptäckte av en slump att inga SMS jag skickat de senaste två veckorna kommit fram. Under den tiden hade Anna hört av sig och undrat om vi skulle hitta på något, och därefter känt sig rejält dissad när hon aldrig fick något svar. Det gick ju att reda ut såklart, men det är så retligt när tekniken fäller kroksben för en.
Mitt usla humör har legat som ett filter över allting under årets första veckor. Att en morgontidning fallit i golvet har resulterat i långa svavelosande ramsor av svordomar och könsord. Och i sällskap med andra, till exempel min flickvän, har jag mest varit spänd och... konstig. Disharmoni har varit mitt mellannamn.
Men nu känns det som om det långsamt börjar bli bättre. Bara det snart blir ljusare ute, om drivisen driver förbi och betongen som täcker himmelen ville spricka upp. Då, när våren kommer, då kan allt börja på allvar igen. Och till dess får man bita ihop och göra det bästa av situationen.
--
Jag var på sjukhuset idag. Kollade mina värden, fick lite förmaningar och goda råd. Fick också en möjlig förklaring på en hel del av de senaste årens sviktningar i hälsan. Det verkar som om min sköldkörtel fungerar dåligt. Behandlingen är tydligen inte något värre än tabletter, vilket var en lättnad. Jag gick från sjukhuset med relativt lätta steg. Klockan var inte särskilt mycket, men jag hade sagt att jag förmodligen inte skulle komma tillbaka till jobbet den dagen, och det ämnade jag stå för också. Jag promenerade runt på stan en stund, kikade in på olika loppisar utan att hitta särskilt mycket mer än en krönikesamling av Bengt Ohlsson, och till sist klättrade jag upp till Mosebacke Records, köpte ett gäng skivor och for sedan hem och lagade köttfärssås.
--
De gångna veckorna har, bör påpekas, inte enbart bestått av elände, även om det bestående minnet är just en blöt filt av melankoli. Härom veckan var det inflyttningsfest i Fredriks och Fridas nya lägenhet i Solna. Det var trevligt. Rätt mycket folk, både nya och gamla bekanta i en salig blandning. Mikaela och jag delade en vinflaska och blev därför inte särskilt berusade, vilket var skönt. Andra fick stå för berusningen, och det gjorde somliga med besked. När det var dags att åka in till stan gick jag och Mikaela själva till Max i Solna, åt äckliga burgare och åkte sedan hem och sov.
Nu i helgen var det dags för ännu en inflyttningsfest. Denna gång var det min bror och hans flickvän som flyttat, till Gröndal. Och även denna gång nöjde vi oss med en flaska vin. Köket blev naturlig samlingsplats, och vi snackade Obama, finanskris, boendesituation, status och bortskämda ungar med min syster och någon av min brors arbetskamrater. När de andra skulle dra ut stack vi hem, även denna kväll. Det är ganska skönt att stå över, men jag börjar se fram emot en rejäl utekväll, med allt vad det innebär.
Kanske nästa helg.
Det är som Långben sa; ”Det värsta är över, nu är det nerförsbacke”. Hoppas jag. För mer uppförsbacke än vad inledningen av det här året har bjudit på, mycket mer än så kan det inte bli. Då är det inte en backe längre, utan en lodrät vägg.
För det är stressigt på jobbet, nya datorn fungerar som man efter omständigtheterna kan tänka sig, det vill säga som om den druckit på tok för mycket koffein och blivit alldeles irrationell, och själv är jag tvär och tjurig och trött. Mobilen har krånglat dessutom. Upptäckte av en slump att inga SMS jag skickat de senaste två veckorna kommit fram. Under den tiden hade Anna hört av sig och undrat om vi skulle hitta på något, och därefter känt sig rejält dissad när hon aldrig fick något svar. Det gick ju att reda ut såklart, men det är så retligt när tekniken fäller kroksben för en.
Mitt usla humör har legat som ett filter över allting under årets första veckor. Att en morgontidning fallit i golvet har resulterat i långa svavelosande ramsor av svordomar och könsord. Och i sällskap med andra, till exempel min flickvän, har jag mest varit spänd och... konstig. Disharmoni har varit mitt mellannamn.
Men nu känns det som om det långsamt börjar bli bättre. Bara det snart blir ljusare ute, om drivisen driver förbi och betongen som täcker himmelen ville spricka upp. Då, när våren kommer, då kan allt börja på allvar igen. Och till dess får man bita ihop och göra det bästa av situationen.
--
Jag var på sjukhuset idag. Kollade mina värden, fick lite förmaningar och goda råd. Fick också en möjlig förklaring på en hel del av de senaste årens sviktningar i hälsan. Det verkar som om min sköldkörtel fungerar dåligt. Behandlingen är tydligen inte något värre än tabletter, vilket var en lättnad. Jag gick från sjukhuset med relativt lätta steg. Klockan var inte särskilt mycket, men jag hade sagt att jag förmodligen inte skulle komma tillbaka till jobbet den dagen, och det ämnade jag stå för också. Jag promenerade runt på stan en stund, kikade in på olika loppisar utan att hitta särskilt mycket mer än en krönikesamling av Bengt Ohlsson, och till sist klättrade jag upp till Mosebacke Records, köpte ett gäng skivor och for sedan hem och lagade köttfärssås.
--
De gångna veckorna har, bör påpekas, inte enbart bestått av elände, även om det bestående minnet är just en blöt filt av melankoli. Härom veckan var det inflyttningsfest i Fredriks och Fridas nya lägenhet i Solna. Det var trevligt. Rätt mycket folk, både nya och gamla bekanta i en salig blandning. Mikaela och jag delade en vinflaska och blev därför inte särskilt berusade, vilket var skönt. Andra fick stå för berusningen, och det gjorde somliga med besked. När det var dags att åka in till stan gick jag och Mikaela själva till Max i Solna, åt äckliga burgare och åkte sedan hem och sov.
Nu i helgen var det dags för ännu en inflyttningsfest. Denna gång var det min bror och hans flickvän som flyttat, till Gröndal. Och även denna gång nöjde vi oss med en flaska vin. Köket blev naturlig samlingsplats, och vi snackade Obama, finanskris, boendesituation, status och bortskämda ungar med min syster och någon av min brors arbetskamrater. När de andra skulle dra ut stack vi hem, även denna kväll. Det är ganska skönt att stå över, men jag börjar se fram emot en rejäl utekväll, med allt vad det innebär.
Kanske nästa helg.
Wednesday, January 14, 2009
Accidents never happen in a perfect world.
Onsdag 14 januari - 09
De senaste dagarna har varit rätt usla dagar, med små, små undantag. Mest av allt beror det på att förra veckan slutade fruktansvärt uselt; med att jag lyckades förstöra min nya dator.
Såhär gick det till.
Det var morgon. Jag var nyduschad, jag satt i soffan, jag höll en kopp kaffe i handen och hade datorn framför mig på vardagsrumsbordet. Jag var i Mikaelas lägenhet, så det var Mikaelas soffa jag satt i, det var Mikaelas vardagsrumsbord, men datorn var min. Mikaela var sjuk, så jag hade tagit med mig datorn till henne dagen innan, eftersom jag hade en del intressanta filmer på den.
En hög böcker låg på bordet, och jag ställde ner koppen på den, eftersom Mikaela inte vill ha fula avtryck på sitt bord. Min telefon ringde, så jag svarade, och jag pratade med pappa, som var i andra änden av telefonen. Då och då tog jag en klunk kaffe och ställde sedan tillbaka koppen på bokhögen. Jag var mitt inne i ett anförande om min nya dators förträfflighet när jag upptäckte att jag råkat ställa kaffekoppen för långt ut på kanten av bokhögen. Den översta boken sviktade likt en gungbräda, och koppen gled, kantrade, och dess innehåll rann ut över tangentbordet.
Jag fick panik och trodde jag drömde.
”Pappa, jag… ringer upp”, fick jag fram och lade på luren. Jag stirrade på mitt verk. Jag ropade på Mikaela som låg nerbäddad i rummet intill.
”Jag har spillt kaffe i datorn”, ropade jag lakoniskt.
”I MIN dator?” frågade Mikaela förskräckt. Hennes reaktion var förståelig. Hon har en MacBook, och de är inte billiga. Det var likväl en lustig reaktion, eftersom hon hade sin MacBook bredvid sig i sängen.
Hon rusade till undsättning, ryckte hushållspapper från en rulle och tryckte det mot datorn. Det slukade kaffe som en morgontrött kontorsråtta, men en hel del hade redan runnit ner längs kanterna, och datorn simmade i en liten sjö av kaffe. Jag testade att lyfta upp den från bordet. Och datorn stendog.
Vi googlade och ringde oss till information om vilka åtgärder som var lämpligast. Vi ställde datorn upp och ner, lät den rinna ur och torka. Och vi väntade. Och väntade.
Jag var mer än en aning modstulen. Den där datorn hade varit det stora glädjeämnet under de gångna veckorna. Den hade kostat mig fyratusenåttahundra, vilket var, typ, allt jag hade kvar av min buffert. Nu såg det illa ut, och ingen drulleförsäkring hade jag att luta mig mot. Jag ville mest lägga mig ner och dö. Det gjorde jag inte. Jag åkte hem. Datorn fick stå mot ett element och torka.
Det blev kväll, och jag klättrade på väggarna. Det var ungefär samma sorts känsla som när jag för drygt två år sedan blev bestulen på mitt bagage på en buss mellan Karlskoga och Stockholm. Det kändes som en konspiration, som om högre makter hade något emot mig.
För första gången på många år ringde jag min gamle vän Alex, som chefar över en datorbutik. Han hade dock inte mycket trösterikt att säga.
”Om datorn inte startar är det nog tyvärr kört. Trist.”
Allt kändes hopplöst, och jag ringde Mikaela för att slippa bära den tunga bördan själv. Jag bad henne göra ett försök att starta datorn, och det fungerade faktiskt, även om touchpaden strejkade.
Dagen därpå hade även den kommit igång, men ett bedrövande faktum när det handlar om fuktskadad elektronik (ett faktum jag pluggat mig till på nätet) är att symptomen märks av först längre fram i tiden. Datorn kan fungera klockrent i tre månader, sedan plötsligt somna in.
I nuläget fungerar det mesta bra, det mesta utom cd-spelaren, som datorn överhuvudtaget inte vill kännas vid. Oerhört irriterande. Jag spelar skivor i datorn mest hela tiden, och har ingen aning om hur komplicerat eller kostsamt det är att få det här problemet åtgärdat. För att inte tala om hur retligt det är att garantin, et al, inte går att falla tillbaka på längre.
Hela situationen är bara så typisk mig.
--
Häromdagen kom jag undan en helt annan typ av olycka med blotta förskräckelsen. Jag insåg att min bokhylla lutade kraftigt, och såg ut att vara på väg att ramla rakt ut i rummet. Hade detta skett hade den dragit med sig min skivhylla och alla skivorna i fallet. Förmodligen hade detta krossat mitt vardagsrumsbord, min stereoutrusning, modem, hårddiskar och annat smått och gott. Hade detta skett hade jag förmodligen avslutat mitt liv. Nu blev det istället en panikartad ommöblering, med Åsa som publik. Hon var hembjuden till mig på fika, och jag gjorde mitt bästa för att föra en vettig dialog med henne medan jag kånkade runt på böcker, skivor och hyllor. Den nya möbleringen lämnar en del att önska, men min lägenhet ser betydligt större och öppnare ut nu.
Alltid något att glädjas åt mitt i den miserabla tillvaro som kallas livet.
De senaste dagarna har varit rätt usla dagar, med små, små undantag. Mest av allt beror det på att förra veckan slutade fruktansvärt uselt; med att jag lyckades förstöra min nya dator.
Såhär gick det till.
Det var morgon. Jag var nyduschad, jag satt i soffan, jag höll en kopp kaffe i handen och hade datorn framför mig på vardagsrumsbordet. Jag var i Mikaelas lägenhet, så det var Mikaelas soffa jag satt i, det var Mikaelas vardagsrumsbord, men datorn var min. Mikaela var sjuk, så jag hade tagit med mig datorn till henne dagen innan, eftersom jag hade en del intressanta filmer på den.
En hög böcker låg på bordet, och jag ställde ner koppen på den, eftersom Mikaela inte vill ha fula avtryck på sitt bord. Min telefon ringde, så jag svarade, och jag pratade med pappa, som var i andra änden av telefonen. Då och då tog jag en klunk kaffe och ställde sedan tillbaka koppen på bokhögen. Jag var mitt inne i ett anförande om min nya dators förträfflighet när jag upptäckte att jag råkat ställa kaffekoppen för långt ut på kanten av bokhögen. Den översta boken sviktade likt en gungbräda, och koppen gled, kantrade, och dess innehåll rann ut över tangentbordet.
Jag fick panik och trodde jag drömde.
”Pappa, jag… ringer upp”, fick jag fram och lade på luren. Jag stirrade på mitt verk. Jag ropade på Mikaela som låg nerbäddad i rummet intill.
”Jag har spillt kaffe i datorn”, ropade jag lakoniskt.
”I MIN dator?” frågade Mikaela förskräckt. Hennes reaktion var förståelig. Hon har en MacBook, och de är inte billiga. Det var likväl en lustig reaktion, eftersom hon hade sin MacBook bredvid sig i sängen.
Hon rusade till undsättning, ryckte hushållspapper från en rulle och tryckte det mot datorn. Det slukade kaffe som en morgontrött kontorsråtta, men en hel del hade redan runnit ner längs kanterna, och datorn simmade i en liten sjö av kaffe. Jag testade att lyfta upp den från bordet. Och datorn stendog.
Vi googlade och ringde oss till information om vilka åtgärder som var lämpligast. Vi ställde datorn upp och ner, lät den rinna ur och torka. Och vi väntade. Och väntade.
Jag var mer än en aning modstulen. Den där datorn hade varit det stora glädjeämnet under de gångna veckorna. Den hade kostat mig fyratusenåttahundra, vilket var, typ, allt jag hade kvar av min buffert. Nu såg det illa ut, och ingen drulleförsäkring hade jag att luta mig mot. Jag ville mest lägga mig ner och dö. Det gjorde jag inte. Jag åkte hem. Datorn fick stå mot ett element och torka.
Det blev kväll, och jag klättrade på väggarna. Det var ungefär samma sorts känsla som när jag för drygt två år sedan blev bestulen på mitt bagage på en buss mellan Karlskoga och Stockholm. Det kändes som en konspiration, som om högre makter hade något emot mig.
För första gången på många år ringde jag min gamle vän Alex, som chefar över en datorbutik. Han hade dock inte mycket trösterikt att säga.
”Om datorn inte startar är det nog tyvärr kört. Trist.”
Allt kändes hopplöst, och jag ringde Mikaela för att slippa bära den tunga bördan själv. Jag bad henne göra ett försök att starta datorn, och det fungerade faktiskt, även om touchpaden strejkade.
Dagen därpå hade även den kommit igång, men ett bedrövande faktum när det handlar om fuktskadad elektronik (ett faktum jag pluggat mig till på nätet) är att symptomen märks av först längre fram i tiden. Datorn kan fungera klockrent i tre månader, sedan plötsligt somna in.
I nuläget fungerar det mesta bra, det mesta utom cd-spelaren, som datorn överhuvudtaget inte vill kännas vid. Oerhört irriterande. Jag spelar skivor i datorn mest hela tiden, och har ingen aning om hur komplicerat eller kostsamt det är att få det här problemet åtgärdat. För att inte tala om hur retligt det är att garantin, et al, inte går att falla tillbaka på längre.
Hela situationen är bara så typisk mig.
--
Häromdagen kom jag undan en helt annan typ av olycka med blotta förskräckelsen. Jag insåg att min bokhylla lutade kraftigt, och såg ut att vara på väg att ramla rakt ut i rummet. Hade detta skett hade den dragit med sig min skivhylla och alla skivorna i fallet. Förmodligen hade detta krossat mitt vardagsrumsbord, min stereoutrusning, modem, hårddiskar och annat smått och gott. Hade detta skett hade jag förmodligen avslutat mitt liv. Nu blev det istället en panikartad ommöblering, med Åsa som publik. Hon var hembjuden till mig på fika, och jag gjorde mitt bästa för att föra en vettig dialog med henne medan jag kånkade runt på böcker, skivor och hyllor. Den nya möbleringen lämnar en del att önska, men min lägenhet ser betydligt större och öppnare ut nu.
Alltid något att glädjas åt mitt i den miserabla tillvaro som kallas livet.
Tuesday, January 6, 2009
Strange, but not all that strange.
Tisdag 6 januari - 09
Allt är fruset utanför. Nyss snöade det horisontellt. På kontoret är det iskallt, varken värme eller ventilation fungerar som det ska. Min lägenhet, som brukar vara het som en kolmila, är svinkall den också. Jag fick lov att tillbringa gårdagskvällen i morgonrock och filtar, med en självpåfyllande kopp te framför mig på bordet.
Idag är det trettondagsafton och jag är ledig. Jag slutade tidigare igår, kontoret stängde redan klockan två, så jag kom hem vid kvart i tre, åt sallad som blivit kvar sedan gårdagen och satt sedan vid datorn, lyssnade på skivor, skrev lite, läste lite och tog det allmänt lugnt tills jag samlat tillräckligt med krafter för att ge mig ut i vinterovädret igen. Jag tog bussen ner till centrala Mälarhöjden och hämtade ut två Ben Sherman-skjortor som anlänt till Postens utlämningsställe. Promenerade sedan tillbaka, huttrade, och när jag kommit tillbaka provade jag skjortorna, som passade fint, och la mig sedan att sova en stund. Tillbringade återstoden av kvällen med att läsa ”Scalped” och ”Captain America” och att se ”Vicky Christina Barcelona”. Det är underbart att ha en ny dator, underbart att kunna använda sin externa hårddisk igen. Äntligen kan jag ta igen allt det jag missat på kulturfronten sedan i sommeras – serier, filmer, skivor som jag helt enkelt inte haft plats för att kolla upp. Det enda som fattas nu är mer tid till det. Tur att det finns lediga eftermiddagar då och då.
--
Denna morgon var en märklig morgon. Jag vaknade alldeles nergrävd i täcken. Lägenheten var så kall under natten att jag utan att svettas kunde begrava mig i varenda täckte och överkast jag äger, inklusive min nya sköna fleecefilt jag fick i julklapp av min arbetsgivare. Jag tvingade mig upp ur mitt gryt, eftersom jag sedan tidigare bestämt att jag skulle äta frukost tidigt. Varje arbetsdagsmorgon då jag sitter vid mitt köksbord och äter mina frukostmackor drömmer jag om hur härligt det vore att efteråt bara få krypa tillbaka ner i sängen igen. Denna morgon, efter två koppar kaffe, kunde jag äntligen få uppleva det. Jag drog mina täcken över mig, och efter en stund sov jag igen. Det var en underlig sömn, mer lik dvala, och jag drömde oerhört realistiska och detaljerade drömmar om att jag snackade musik med någon på MSN och att jag hittade skivor jag inte tidigare kände till i min skivhylla. Vid något tillfälle befann jag mig också utanför en skivbutik. Tommi, en gammal bekant från Karlskoga, dök upp och ställde sig brevid mig. Vi tittade in genom skyltfönstret. Vykort och skivomslag.
”Suicides första skiva är jävligt bra, men sen gick det utför”, sa Tommi. I verkligheten gillar han typ Coldplay och eurotechnosamlingar. En märklig dröm.
Allt är fruset utanför. Nyss snöade det horisontellt. På kontoret är det iskallt, varken värme eller ventilation fungerar som det ska. Min lägenhet, som brukar vara het som en kolmila, är svinkall den också. Jag fick lov att tillbringa gårdagskvällen i morgonrock och filtar, med en självpåfyllande kopp te framför mig på bordet.
Idag är det trettondagsafton och jag är ledig. Jag slutade tidigare igår, kontoret stängde redan klockan två, så jag kom hem vid kvart i tre, åt sallad som blivit kvar sedan gårdagen och satt sedan vid datorn, lyssnade på skivor, skrev lite, läste lite och tog det allmänt lugnt tills jag samlat tillräckligt med krafter för att ge mig ut i vinterovädret igen. Jag tog bussen ner till centrala Mälarhöjden och hämtade ut två Ben Sherman-skjortor som anlänt till Postens utlämningsställe. Promenerade sedan tillbaka, huttrade, och när jag kommit tillbaka provade jag skjortorna, som passade fint, och la mig sedan att sova en stund. Tillbringade återstoden av kvällen med att läsa ”Scalped” och ”Captain America” och att se ”Vicky Christina Barcelona”. Det är underbart att ha en ny dator, underbart att kunna använda sin externa hårddisk igen. Äntligen kan jag ta igen allt det jag missat på kulturfronten sedan i sommeras – serier, filmer, skivor som jag helt enkelt inte haft plats för att kolla upp. Det enda som fattas nu är mer tid till det. Tur att det finns lediga eftermiddagar då och då.
--
Denna morgon var en märklig morgon. Jag vaknade alldeles nergrävd i täcken. Lägenheten var så kall under natten att jag utan att svettas kunde begrava mig i varenda täckte och överkast jag äger, inklusive min nya sköna fleecefilt jag fick i julklapp av min arbetsgivare. Jag tvingade mig upp ur mitt gryt, eftersom jag sedan tidigare bestämt att jag skulle äta frukost tidigt. Varje arbetsdagsmorgon då jag sitter vid mitt köksbord och äter mina frukostmackor drömmer jag om hur härligt det vore att efteråt bara få krypa tillbaka ner i sängen igen. Denna morgon, efter två koppar kaffe, kunde jag äntligen få uppleva det. Jag drog mina täcken över mig, och efter en stund sov jag igen. Det var en underlig sömn, mer lik dvala, och jag drömde oerhört realistiska och detaljerade drömmar om att jag snackade musik med någon på MSN och att jag hittade skivor jag inte tidigare kände till i min skivhylla. Vid något tillfälle befann jag mig också utanför en skivbutik. Tommi, en gammal bekant från Karlskoga, dök upp och ställde sig brevid mig. Vi tittade in genom skyltfönstret. Vykort och skivomslag.
”Suicides första skiva är jävligt bra, men sen gick det utför”, sa Tommi. I verkligheten gillar han typ Coldplay och eurotechnosamlingar. En märklig dröm.
Sunday, January 4, 2009
New dawn fades.
Söndag 4 januari - 08
Nyårsdagen, nyårsdagseftermiddagen. Jag ligger på soffan, tre kuddar under huvudet, en kudde i knät, en varm fleecefilt över mig och en ny dator ovanpå, som rosen på marsipantårtan. Mitt huvud brusar lätt av baksmälla. Mikaela ligger på sängen, mer illa därann, men på bättringsvägen. Nyårsfirandet började lugnt. Jag var sjuk – är sjuk – förkyld och hostig, och hade inte energi till några utsvävningar. Det var bara jag, Mikaela, en flaska finvin, lite kallskuret, lite potatissallad och lite grönsallad. Till en början kände jag inte särskilt mycket smak, men efter en stund skingrade sig snorets barriärer och jag kunde njuta av utsökt italiensk salami och rostbiff. Vid niotiden gick vi ut och promenerade till Mikaelas vän Björg som bor en halvtimme bort. Det var kallt ute, ett tunnt frosttäcke täckte allt. Raketer hade redan börjat avfyras. Man hörde skrålande människor från lägenhetsfester, och hundar som skällde vettskrämt. Vid slutet av Klubbacken stannade vi och njöt av utsikten en stund. Staden sträckte ut sig framför oss, och i horisonten såg man fyrverkeripjäser explodera ljudlöst. En mäktiga panoramavy.
Hos Björg drack vi mer vin, åt lite tilltugg och pratade om ditt och datt, medans hennes barn spelade tevespel i bakgrunden. När tolvslaget nalkades tog vi med champagne ut, skålade och tittade på när barnens pappa Johnny avfyrade fyrverkerier. På himmelen såg jag något underligt och ganska oroande. Glödande klot skymtades här och där, vissa ensamma, andra tyckte röra sig i formationer över skyn. Något försvann, men genast dök nya upp. Det liknade ingenting jag sett tidigare, inte flygplan, inte raketer. Det såg majestätiskt och olycksbådande ut. Fantasin skenade iväg, och hade jag agerat på instinkt hade jag sökt mig till någon bunker någonstans och bosatt mig där för all framtid. Nu sansade jag mig, och en googling såhär dagen efter visar att det rörde sig om en fyrverkeripjäs med det passande namnet ”UFO-ballong”.
--
Nu, några dagar senare. Söndag. Sitter på samma soffa, vid samma dator, och är trött som få. Det luktar lite bränd plast i lägenheten. Jag råkade lägga en plastkasse på en het platta för en stund sen. Klantigt.
Annars är det bra, eller okej. Jag är lite låg till sinnes, men vet inte riktigt varför. Kanske är det de gångna veckornas brist på rutiner som börjar kännas av. Det blir kaos inom mig om jag inte får ha mina kvällar för mig själv, om jag inte får stänga omvärlden ute då och då, om jag inte får ha mina skygglappar på. Det har varit fullt upp senaste tiden. Min tjugosjuårsdag har firats med pompa och ståt (nåja, lite folk på besök, en hel del vin, en rejäl baksmälla), julen har firats, först med Mikaela – julklappar, revbensspjäll, julmusik och julgran – sedan i Karlskoga. Jag åkte dit 23:e och sedan tillbaka till Stockholm den 28:e. Under de sex dagarna hann jag med att åka till Kristinehamn, fira jul hos mormor och morfar, fira jul hos pappa och hans fru, ta en kebabrulle och ett par öl med Emil, Peter och Ludde och att se dåliga filmer på teven hos pappa.
--
Jag var på loppis med Mikaela och Moa igår. Moa har nyligen flyttat och letade därför möbler och annat smått och gott till bohaget. Mikaela och jag letade inte efter något särskilt, men behöver inga ursäkter för att snoka runt på loppisar. Första anhalten var Myrorna i Ropsten. Jag hittade inte särskilt mycket, men en snygg tröja, Bruce Springsteens ”The River”, två Patricia Highsmith-romaner och en Paul Auster-dito for jag iallafall därifrån med. Nästa anhalt var en stor loppis i Vårberg. Till en början såg den inte mycket ut för världen, bortsett från storleken, men en stunds snokade gav resultat. Jag hittade två seriealbum; ”Akira” och ”Ghost In The Shell” samt tre vinylskivor; en R.E.M., en John Lennon och en Bread. Good stuff.
--
Morgondagen kan bli en väldigt bra dag, för jag slutar vid klockan två. Det kan också bli en väldigt dålig dag, av skäl som är helt orelaterade. Den som lever får se.
Nyårsdagen, nyårsdagseftermiddagen. Jag ligger på soffan, tre kuddar under huvudet, en kudde i knät, en varm fleecefilt över mig och en ny dator ovanpå, som rosen på marsipantårtan. Mitt huvud brusar lätt av baksmälla. Mikaela ligger på sängen, mer illa därann, men på bättringsvägen. Nyårsfirandet började lugnt. Jag var sjuk – är sjuk – förkyld och hostig, och hade inte energi till några utsvävningar. Det var bara jag, Mikaela, en flaska finvin, lite kallskuret, lite potatissallad och lite grönsallad. Till en början kände jag inte särskilt mycket smak, men efter en stund skingrade sig snorets barriärer och jag kunde njuta av utsökt italiensk salami och rostbiff. Vid niotiden gick vi ut och promenerade till Mikaelas vän Björg som bor en halvtimme bort. Det var kallt ute, ett tunnt frosttäcke täckte allt. Raketer hade redan börjat avfyras. Man hörde skrålande människor från lägenhetsfester, och hundar som skällde vettskrämt. Vid slutet av Klubbacken stannade vi och njöt av utsikten en stund. Staden sträckte ut sig framför oss, och i horisonten såg man fyrverkeripjäser explodera ljudlöst. En mäktiga panoramavy.
Hos Björg drack vi mer vin, åt lite tilltugg och pratade om ditt och datt, medans hennes barn spelade tevespel i bakgrunden. När tolvslaget nalkades tog vi med champagne ut, skålade och tittade på när barnens pappa Johnny avfyrade fyrverkerier. På himmelen såg jag något underligt och ganska oroande. Glödande klot skymtades här och där, vissa ensamma, andra tyckte röra sig i formationer över skyn. Något försvann, men genast dök nya upp. Det liknade ingenting jag sett tidigare, inte flygplan, inte raketer. Det såg majestätiskt och olycksbådande ut. Fantasin skenade iväg, och hade jag agerat på instinkt hade jag sökt mig till någon bunker någonstans och bosatt mig där för all framtid. Nu sansade jag mig, och en googling såhär dagen efter visar att det rörde sig om en fyrverkeripjäs med det passande namnet ”UFO-ballong”.
--
Nu, några dagar senare. Söndag. Sitter på samma soffa, vid samma dator, och är trött som få. Det luktar lite bränd plast i lägenheten. Jag råkade lägga en plastkasse på en het platta för en stund sen. Klantigt.
Annars är det bra, eller okej. Jag är lite låg till sinnes, men vet inte riktigt varför. Kanske är det de gångna veckornas brist på rutiner som börjar kännas av. Det blir kaos inom mig om jag inte får ha mina kvällar för mig själv, om jag inte får stänga omvärlden ute då och då, om jag inte får ha mina skygglappar på. Det har varit fullt upp senaste tiden. Min tjugosjuårsdag har firats med pompa och ståt (nåja, lite folk på besök, en hel del vin, en rejäl baksmälla), julen har firats, först med Mikaela – julklappar, revbensspjäll, julmusik och julgran – sedan i Karlskoga. Jag åkte dit 23:e och sedan tillbaka till Stockholm den 28:e. Under de sex dagarna hann jag med att åka till Kristinehamn, fira jul hos mormor och morfar, fira jul hos pappa och hans fru, ta en kebabrulle och ett par öl med Emil, Peter och Ludde och att se dåliga filmer på teven hos pappa.
--
Jag var på loppis med Mikaela och Moa igår. Moa har nyligen flyttat och letade därför möbler och annat smått och gott till bohaget. Mikaela och jag letade inte efter något särskilt, men behöver inga ursäkter för att snoka runt på loppisar. Första anhalten var Myrorna i Ropsten. Jag hittade inte särskilt mycket, men en snygg tröja, Bruce Springsteens ”The River”, två Patricia Highsmith-romaner och en Paul Auster-dito for jag iallafall därifrån med. Nästa anhalt var en stor loppis i Vårberg. Till en början såg den inte mycket ut för världen, bortsett från storleken, men en stunds snokade gav resultat. Jag hittade två seriealbum; ”Akira” och ”Ghost In The Shell” samt tre vinylskivor; en R.E.M., en John Lennon och en Bread. Good stuff.
--
Morgondagen kan bli en väldigt bra dag, för jag slutar vid klockan två. Det kan också bli en väldigt dålig dag, av skäl som är helt orelaterade. Den som lever får se.
Subscribe to:
Comments (Atom)