Accidents never happen in a perfect world.

Onsdag 14 januari - 09

De senaste dagarna har varit rätt usla dagar, med små, små undantag. Mest av allt beror det på att förra veckan slutade fruktansvärt uselt; med att jag lyckades förstöra min nya dator.
Såhär gick det till.
Det var morgon. Jag var nyduschad, jag satt i soffan, jag höll en kopp kaffe i handen och hade datorn framför mig på vardagsrumsbordet. Jag var i Mikaelas lägenhet, så det var Mikaelas soffa jag satt i, det var Mikaelas vardagsrumsbord, men datorn var min. Mikaela var sjuk, så jag hade tagit med mig datorn till henne dagen innan, eftersom jag hade en del intressanta filmer på den.
En hög böcker låg på bordet, och jag ställde ner koppen på den, eftersom Mikaela inte vill ha fula avtryck på sitt bord. Min telefon ringde, så jag svarade, och jag pratade med pappa, som var i andra änden av telefonen. Då och då tog jag en klunk kaffe och ställde sedan tillbaka koppen på bokhögen. Jag var mitt inne i ett anförande om min nya dators förträfflighet när jag upptäckte att jag råkat ställa kaffekoppen för långt ut på kanten av bokhögen. Den översta boken sviktade likt en gungbräda, och koppen gled, kantrade, och dess innehåll rann ut över tangentbordet.
Jag fick panik och trodde jag drömde.
”Pappa, jag… ringer upp”, fick jag fram och lade på luren. Jag stirrade på mitt verk. Jag ropade på Mikaela som låg nerbäddad i rummet intill.
”Jag har spillt kaffe i datorn”, ropade jag lakoniskt.
”I MIN dator?” frågade Mikaela förskräckt. Hennes reaktion var förståelig. Hon har en MacBook, och de är inte billiga. Det var likväl en lustig reaktion, eftersom hon hade sin MacBook bredvid sig i sängen.
Hon rusade till undsättning, ryckte hushållspapper från en rulle och tryckte det mot datorn. Det slukade kaffe som en morgontrött kontorsråtta, men en hel del hade redan runnit ner längs kanterna, och datorn simmade i en liten sjö av kaffe. Jag testade att lyfta upp den från bordet. Och datorn stendog.
Vi googlade och ringde oss till information om vilka åtgärder som var lämpligast. Vi ställde datorn upp och ner, lät den rinna ur och torka. Och vi väntade. Och väntade.
Jag var mer än en aning modstulen. Den där datorn hade varit det stora glädjeämnet under de gångna veckorna. Den hade kostat mig fyratusenåttahundra, vilket var, typ, allt jag hade kvar av min buffert. Nu såg det illa ut, och ingen drulleförsäkring hade jag att luta mig mot. Jag ville mest lägga mig ner och dö. Det gjorde jag inte. Jag åkte hem. Datorn fick stå mot ett element och torka.

Det blev kväll, och jag klättrade på väggarna. Det var ungefär samma sorts känsla som när jag för drygt två år sedan blev bestulen på mitt bagage på en buss mellan Karlskoga och Stockholm. Det kändes som en konspiration, som om högre makter hade något emot mig.
För första gången på många år ringde jag min gamle vän Alex, som chefar över en datorbutik. Han hade dock inte mycket trösterikt att säga.
”Om datorn inte startar är det nog tyvärr kört. Trist.”
Allt kändes hopplöst, och jag ringde Mikaela för att slippa bära den tunga bördan själv. Jag bad henne göra ett försök att starta datorn, och det fungerade faktiskt, även om touchpaden strejkade.
Dagen därpå hade även den kommit igång, men ett bedrövande faktum när det handlar om fuktskadad elektronik (ett faktum jag pluggat mig till på nätet) är att symptomen märks av först längre fram i tiden. Datorn kan fungera klockrent i tre månader, sedan plötsligt somna in.
I nuläget fungerar det mesta bra, det mesta utom cd-spelaren, som datorn överhuvudtaget inte vill kännas vid. Oerhört irriterande. Jag spelar skivor i datorn mest hela tiden, och har ingen aning om hur komplicerat eller kostsamt det är att få det här problemet åtgärdat. För att inte tala om hur retligt det är att garantin, et al, inte går att falla tillbaka på längre.
Hela situationen är bara så typisk mig.
--
Häromdagen kom jag undan en helt annan typ av olycka med blotta förskräckelsen. Jag insåg att min bokhylla lutade kraftigt, och såg ut att vara på väg att ramla rakt ut i rummet. Hade detta skett hade den dragit med sig min skivhylla och alla skivorna i fallet. Förmodligen hade detta krossat mitt vardagsrumsbord, min stereoutrusning, modem, hårddiskar och annat smått och gott. Hade detta skett hade jag förmodligen avslutat mitt liv. Nu blev det istället en panikartad ommöblering, med Åsa som publik. Hon var hembjuden till mig på fika, och jag gjorde mitt bästa för att föra en vettig dialog med henne medan jag kånkade runt på böcker, skivor och hyllor. Den nya möbleringen lämnar en del att önska, men min lägenhet ser betydligt större och öppnare ut nu.
Alltid något att glädjas åt mitt i den miserabla tillvaro som kallas livet.