Fredag 27 februari - 09
Det har blivit svårt att skriva, svårt att läsa, svårt att finnas till, svårt att göra särskilt mycket alls. Det enda som inte är svårt tycks vara att hänga framför datorn med ryggen krökt som en asgams nacke. Hoppa från webbsida till webbsida medan cd-romen ömsom spelar ömsom rippar skivor ur i min skivsamling. Jag är helt enkelt vansinnigt oproduktiv just nu. Tidigare brukade det tyda på välmående. Jag hade svårt att skapa när jag mådde bra. Så är dock inte fallet nu. Jag har svårt att skapa, period, och bra är det sista jag mår.
Men missförstå mig inte nu. Ljuspunkter finns, och har funnits även under de gångna mörka veckorna. Det handlar inte om något ogenomträngligt mörker. Ingen svart sopsäck har slutits kring mig. Förra veckan bjöds det på middag hos Moa på onsdagen och sedan indiskt hos Sebbe och Helena några dagar senare. Detta följdes av en Wave Pictures-konsert senare på kvällen, och den var mycket bra. Ett vansinnigt underskattat band. Även den senaste veckan har bjudit på lite smått och gott. Träffade Fredrik och Frida häromdagen, exempelvis. Plockade upp en King Creosote-skiva som Fredrik köpt åt mig, åt en kryddstark wok och tog sedan sällskap med Frida in mot stan. Hon klev av vid T-centralen och jag bytte till ett tåg som tog mig hem, rätt nöjd med kvällen.
Men mest av allt är mitt liv just nu fyllt av oro, bakslag, besvikelser och komplikationer. Min pappa som är sjuk, min plånbok som är tömd innan en ny månad ens har inletts, min egen sviktande hälsa (har av oklar anledning haft problem med synen – när jag läser eller skriver flimrar bokstäverna på skärmen eller papperet på ett vis som för tankarna till migrän – mycket obehagligt). Det som huvudsakligen drar ner mig är dock mitt jobb. Det där nya som skulle vara så bra, Det är en ständig källa till ilska och irritation. This just in: min lön kanske sänks på grund av ett arbetstidsrelaterat missförstånd mellan bemanningsföretaget jag arbetar för och deras slutkund. Kul!
It sucks to be me right now. Men det blir nog bättre framöver. Man måste hoppas på det.
--
Ikväll är det fest med jobbet, men jag sitter hemma med mina båda datorer påslagna. Kunde säkert ha varit kul att haka på, men jag har längtat efter en helkväll för mig själv. Efter tid till att författa rader som dessa, tid till att ligga i sängen, titta upp i taket och bara existera. Mikaela har påpekat att jag har väldigt höga krav på mig själv, att jag på ett närmast maniskt vis försöker utnyttja varje ledig, vaken sekund till att skapa eller konsumera något. Skriver jag inte så läser jag. Ser jag inte film så lyssnar jag på musik. Jag kryssar som en projektil mellan dagens rutiner och måsten, desperat sökandes efter luckor, efter tid att bespara, tid att nyttja till sådant som är konstruktivt och intellektuellt stimulerande.
Jag försöker komma från det. Försöker att varje dag efter jobbet lägga mig på sängen en stund och bara andas. Bara existera. Jag hoppas att det ska få mig att må bättre. Det är delvis därför jag stannar hemma ikväll. Jag väljer bort sånt som inte känns hundra procent, tar mig tid att bara sväva omkring. Att tillbringa dyrbar fritid med arbetskamrater är inte alltid hundra procent, även om det naturligtvis skulle kunna vara väldigt roligt.
Ett annat skäl är, lite mer otippat, att jag imorgon ska spela skivor på Konstfack. Eller ja, på en privat fest i Konstfacks lokaler, men ändå. Mikaela och jag ska dela på ett pass på en och en halv timme, så totalt blir det väl cirka fyrtiofem minuter, men det hindrar mig inte från att faktiskt känna mig båda nervös och exalterad. Den lediga tid som jag ikväll inte ägnar åt vanligt stirrande tillbringar jag med att rippa skivor. Ungefär som vanligt med andra, men med den skillnaden att syftet med det hela nu är att jag söker låtar som kan tänkas funka på ett lagom nedtonat dansgolv.
Friday, February 27, 2009
Tuesday, February 17, 2009
Saturday, bloody Saturday.
Tisdag 17 februari - 08
En ganska plågsam helg är till ända, måndagen var en klar förbättring, men nu är även den förbi, det är tisdag, och det är en klassisk hemmatisdag med musik, böcker och lite försök till skrivande. Bättre tider är på väg, tack och lov.
Helgen började lovande. Middag på hummushak direkt efter jobbet, därefter en promenad på Söder följt av ”Synechdoce, New York” på bio. Sen tog det hela en vändning till det sämre. Jag vill inte gå in på varför. Sådär som det blir ibland bara. Men det var en jobbig kväll, och lördagen var en jobbig dag. Vi gjorde det bästa vi kunde av den ändå. Det var ju trots allt Alla Hjärtans Dag. Vi köpte kyckling på Vi i Högdalen och åkte hem till mig. Lagade kycklingen i ugnen och åt den med quinoa och persiljesallad.
På kvällen skulle jag på fest, så Mikaela åkte hem. Jag la mig och sov en timme, och vaknade tröttare än tidigare, så jag ställde in festen. Kändes tråkigt, jag hade verkligen sett fram emot att dricka lite vin med Fredrik och Mattias, men att åka iväg till Abrahamsberg, trängas med fulla kids och hipsters på tunnelbanan i fyrtiofem minuter, var helt enkelt inte aktuellt. Övervägde att öppna min inhandlade vinflaska och dricka den i ensamhet, men stod över. Drack te istället, och såg ”The Loneliness Of A Long Distance Runner”, som var bra, och sen satt jag mest och ödslade tid på MSN resten av kvällen och natten. Kom i säng först vid halv tre.
Jag vaknade ändå tidigt på söndagsmorgonen, och klarade inte riktigt av att somna om. Det var alldeles vitt ute, inte av snö, nej, det var himmelen som var blek som en dödskalle. Jag gjorde några försök att få tag i Olof som jag tänkt fika med senare på dagen, men det var fruktlösa försök. Jag övervägde att ligga kvar i sängen hela dagen, svävande mellan sömn och dåsighet, men framåt halv två höll jag på att få krupp. Att vara sängliggande en helgdag är inte så roande som man tänker sig. Jag ringde runt diverse vänner och bekanta, och Maria nappade på att ta en promenad några timmar senare. Emma hoppade upp på MSN och efter utbytet av ett par meddelanden hakade även hon på. Det blev en trevlig promenad. Vi möttes upp i Hornstull och promenerade längs vattnet till Skanstull. Vi gick sedan upp till café String och tog en fika. Det var mest kids på String (föga överraskande förvisso) och jag kände mig avundsjuk på dem. Jag önskade att jag också bott i Stockholm när jag var sjutton, att jag hade fikat bort mina söndagar på café, diskuterat böcker och skivor, falskleggat mig in på klubbar, haft snelugg…
Kanske hade mina ungdomsår varit lyckligare då. Kanske inte. Min söndagseftermiddag blev i alla fall lyckligare än min söndagsförmiddag, och när jag kom hem hade jag tillräckligt med energi för att klara av att laga en riktigt välsmakande wok med kyckling och bacon. Alltid något.
En ganska plågsam helg är till ända, måndagen var en klar förbättring, men nu är även den förbi, det är tisdag, och det är en klassisk hemmatisdag med musik, böcker och lite försök till skrivande. Bättre tider är på väg, tack och lov.
Helgen började lovande. Middag på hummushak direkt efter jobbet, därefter en promenad på Söder följt av ”Synechdoce, New York” på bio. Sen tog det hela en vändning till det sämre. Jag vill inte gå in på varför. Sådär som det blir ibland bara. Men det var en jobbig kväll, och lördagen var en jobbig dag. Vi gjorde det bästa vi kunde av den ändå. Det var ju trots allt Alla Hjärtans Dag. Vi köpte kyckling på Vi i Högdalen och åkte hem till mig. Lagade kycklingen i ugnen och åt den med quinoa och persiljesallad.
På kvällen skulle jag på fest, så Mikaela åkte hem. Jag la mig och sov en timme, och vaknade tröttare än tidigare, så jag ställde in festen. Kändes tråkigt, jag hade verkligen sett fram emot att dricka lite vin med Fredrik och Mattias, men att åka iväg till Abrahamsberg, trängas med fulla kids och hipsters på tunnelbanan i fyrtiofem minuter, var helt enkelt inte aktuellt. Övervägde att öppna min inhandlade vinflaska och dricka den i ensamhet, men stod över. Drack te istället, och såg ”The Loneliness Of A Long Distance Runner”, som var bra, och sen satt jag mest och ödslade tid på MSN resten av kvällen och natten. Kom i säng först vid halv tre.
Jag vaknade ändå tidigt på söndagsmorgonen, och klarade inte riktigt av att somna om. Det var alldeles vitt ute, inte av snö, nej, det var himmelen som var blek som en dödskalle. Jag gjorde några försök att få tag i Olof som jag tänkt fika med senare på dagen, men det var fruktlösa försök. Jag övervägde att ligga kvar i sängen hela dagen, svävande mellan sömn och dåsighet, men framåt halv två höll jag på att få krupp. Att vara sängliggande en helgdag är inte så roande som man tänker sig. Jag ringde runt diverse vänner och bekanta, och Maria nappade på att ta en promenad några timmar senare. Emma hoppade upp på MSN och efter utbytet av ett par meddelanden hakade även hon på. Det blev en trevlig promenad. Vi möttes upp i Hornstull och promenerade längs vattnet till Skanstull. Vi gick sedan upp till café String och tog en fika. Det var mest kids på String (föga överraskande förvisso) och jag kände mig avundsjuk på dem. Jag önskade att jag också bott i Stockholm när jag var sjutton, att jag hade fikat bort mina söndagar på café, diskuterat böcker och skivor, falskleggat mig in på klubbar, haft snelugg…
Kanske hade mina ungdomsår varit lyckligare då. Kanske inte. Min söndagseftermiddag blev i alla fall lyckligare än min söndagsförmiddag, och när jag kom hem hade jag tillräckligt med energi för att klara av att laga en riktigt välsmakande wok med kyckling och bacon. Alltid något.
Thursday, February 12, 2009
Fitter, happier, more productive.
Torsdag 12 februari - 09
Jag äter bra nu, bättre än på mycket länge. Min frukost består av en kopp kaffe (vattnet får koka upp medan jag är i duschen, för att spara tid, naturligtvis), två rågkusehalvor och en skiva pumpernickelbröd. På dessa skivor har jag Bregott, ost och tomat. Jag äter ganska långsamt och promenerar till tunnelbanan istället för att ta bussen. Jag kommer ändå till kontoret först av alla. Hinner äta en frukt och ta en kopp automatkaffe innan telefonen börjar ringa. Jag känner mig ganska sund just nu. Rent fysiskt alltså. Och det är väl på tiden.
Detta innebär också lite mer energi än vanligt, och därför har jag hunnit med en del den här veckan. Kanske är det därför jag har så svårt att förlika mig med vetskapen om att det bara är onsdag. Jag har varit aktiv så det räcker för en hel vecka.
Emma var här i måndags. Det var första gången vi sågs på mycket länge, och förmodligen första gången vi sågs på tu man hand. Det var trevligt. Vi köpte mazariner på Coop vid Liljeholmen, åkte hem till mig och fikade. Jag lagade bulgursallad efter fikat, och den smakade riktigt bra. Jag diskade upp efter mig, och vi fikade lite till. Spelade några skivor. Vi snackade om stort och smått. Jag skriver ofta så, att jag talar om stort och smått. Det börjar bli slitet, men inte mindre sant. Det är ju en sån träffande sammanfattning av vad man oftast talar om. Stort och smått. Livet och känslor och pluggetopopochbioförstås. Även i vuxen ålder. Vad skulle man annars snacka om?
Vid halv tio följde jag Emma till tunnelbanan. Hon fick springa sista biten. Jag passade på att slänga några gamla glasburkar på vägen mellan Mälarhöjden och Axelsberg. Glasigloon var nästan full, eftersom det varit sopstrejk, men jag lyckades pressa ner dem. Jag kom så till sist hem, och lät kopparna stå kvar på bordet. Orkade inte diska igen. Det hade varit en bra kväll, det är trevligt med sällskap, men jag behöver ändå alltid en liten lugn stund för mig själv innan jag går och lägger mig. Bara jag, datorn eller en bok, ingen disk, ingen aktivitet, inga krav. Annars går det inte.
På tisdagen, när arbetsdagen var över, tog jag pendeln till Älvsjö och besökte min systers skola, som hade öppet hus. Mikaela mötte upp mig och följde med. Min syster läser en konstutbildning på folkhögskolan, och skolan var precis så som folkhögskolor brukar vara, på gott och ont. Men charmigt var det, och jag blev verkligen imponerad av min systers kreationer. Har väl förvisso alltid vetat att hon är duktig – fick ju exempelvis en tavla av henne i födelsedagspresent, och den är kanonfin (ändå har jag inte fått upp den på väggen ännu – jag skäms).
Vi tog en kort fika efter rundvisningen, jag drack kaffe ur plastmugg. Johannas vän Jessie sällade sig till vårt lilla sällskap. Vi talade om Konstfackskandalen – en student har spelat sinnessjuk och skådespelat sig in på psyket, allt i konstens namn – och vi hade nog ganska liknande åsikter om det. Att det mesta är tillåtet i konstens namn, men att man ändå bör vara försiktig när det handlar om att tvinga in ofrivilliga människor i sitt konstverk. Särskilt när det handlar om bräckliga människor som de som finns inom den slutna psykiatrin.
Man känner sig så småborgerlig när man kritiserar konsten.
Jag äter bra nu, bättre än på mycket länge. Min frukost består av en kopp kaffe (vattnet får koka upp medan jag är i duschen, för att spara tid, naturligtvis), två rågkusehalvor och en skiva pumpernickelbröd. På dessa skivor har jag Bregott, ost och tomat. Jag äter ganska långsamt och promenerar till tunnelbanan istället för att ta bussen. Jag kommer ändå till kontoret först av alla. Hinner äta en frukt och ta en kopp automatkaffe innan telefonen börjar ringa. Jag känner mig ganska sund just nu. Rent fysiskt alltså. Och det är väl på tiden.
Detta innebär också lite mer energi än vanligt, och därför har jag hunnit med en del den här veckan. Kanske är det därför jag har så svårt att förlika mig med vetskapen om att det bara är onsdag. Jag har varit aktiv så det räcker för en hel vecka.
Emma var här i måndags. Det var första gången vi sågs på mycket länge, och förmodligen första gången vi sågs på tu man hand. Det var trevligt. Vi köpte mazariner på Coop vid Liljeholmen, åkte hem till mig och fikade. Jag lagade bulgursallad efter fikat, och den smakade riktigt bra. Jag diskade upp efter mig, och vi fikade lite till. Spelade några skivor. Vi snackade om stort och smått. Jag skriver ofta så, att jag talar om stort och smått. Det börjar bli slitet, men inte mindre sant. Det är ju en sån träffande sammanfattning av vad man oftast talar om. Stort och smått. Livet och känslor och pluggetopopochbioförstås. Även i vuxen ålder. Vad skulle man annars snacka om?
Vid halv tio följde jag Emma till tunnelbanan. Hon fick springa sista biten. Jag passade på att slänga några gamla glasburkar på vägen mellan Mälarhöjden och Axelsberg. Glasigloon var nästan full, eftersom det varit sopstrejk, men jag lyckades pressa ner dem. Jag kom så till sist hem, och lät kopparna stå kvar på bordet. Orkade inte diska igen. Det hade varit en bra kväll, det är trevligt med sällskap, men jag behöver ändå alltid en liten lugn stund för mig själv innan jag går och lägger mig. Bara jag, datorn eller en bok, ingen disk, ingen aktivitet, inga krav. Annars går det inte.
På tisdagen, när arbetsdagen var över, tog jag pendeln till Älvsjö och besökte min systers skola, som hade öppet hus. Mikaela mötte upp mig och följde med. Min syster läser en konstutbildning på folkhögskolan, och skolan var precis så som folkhögskolor brukar vara, på gott och ont. Men charmigt var det, och jag blev verkligen imponerad av min systers kreationer. Har väl förvisso alltid vetat att hon är duktig – fick ju exempelvis en tavla av henne i födelsedagspresent, och den är kanonfin (ändå har jag inte fått upp den på väggen ännu – jag skäms).
Vi tog en kort fika efter rundvisningen, jag drack kaffe ur plastmugg. Johannas vän Jessie sällade sig till vårt lilla sällskap. Vi talade om Konstfackskandalen – en student har spelat sinnessjuk och skådespelat sig in på psyket, allt i konstens namn – och vi hade nog ganska liknande åsikter om det. Att det mesta är tillåtet i konstens namn, men att man ändå bör vara försiktig när det handlar om att tvinga in ofrivilliga människor i sitt konstverk. Särskilt när det handlar om bräckliga människor som de som finns inom den slutna psykiatrin.
Man känner sig så småborgerlig när man kritiserar konsten.
Monday, February 9, 2009
Helg i dimma.
Måndag 9 februari - 09
Lördag kväll blev en festlig kväll. Vi for från min lägenhet vid klockan arton, bytte tunnelbana vid Slussen och for med gröna linjen till Abrahamsberg, där Mikaelas bror med flickvän bor. Jag hade med mig de sorgliga resterna av förra helgens bag in box, Mikaela hade en flaska rödtjut, billigt men gott. Så snart vi kommit in hällde vi upp varsitt glas och satte oss sedan att samtala med Sebbe, Mikaelas andra bror, och hans flickvän Helena, medan husets värdpar lagade mat. Det bjöds på indiskt som smakade mycket gott (och starkt). Till efterrätt blev det brownies och någon slags paj med banan, och vi åt med god aptit. Kvällen gick fort och vi hade andra platser att besöka, så ganska snart efter maten tog vi på oss jackor och skor och gav oss iväg.
--
I tunnelbanan fick jag sedan syn på Mattias. Han satt på en bänk med hörlurar i öronen och såg ut att befinna sig i sin egen lilla värld. Mattias är Fredriks kompis, jag har träffat honom vid åtminstone tre tillfällen. En gång med Fredrik och Frida på Debasers uteservering, en gång på Accelerator förrförra sommaren, och nu senast på Fredriks och Fridas inflyttningsfest för några veckor sedan. Då var han nydumpad och gjorde, om jag inte fullständigt misstog mig, ett försök att ragga på Mikaela, innan han förstod att vi två var ett par. Jag tog inte illa upp. Jag gillar Mattias, det har jag gjort från första stund. Han är en behaglig person, ödmjuk och lätt att ha att göra med på alla sätt och vis.
På tidigare nämnda inflyttningsfest gav han Mikaela sin e-postadress för att hon skulle kunna maila en skiva till honom, vilket hon också gjorde. Däremot fick hon inget svar. Därför gick hon till omedelbar attack när vi nu fann honom i tunnelbanan.
”Hej Mattias!” sa jag. Han tittade upp.
”Nej men… Hej!” sa han.
”Du har inte besvarat mitt mail!” fräste Mikaela. Mattias förvirring och stammande ursäkt och förklaring var både rörande och komisk att beskåda, och allt var utrett lagom tills tåget kom. Vi bytte nummer innan tunnelbanan förde oss åt olika håll, och eventuellt ska vi ses nästa helg. Känns fint.
--
Så kom vi till sist fram till caféet där Mikaelas vanligtvis arbetar. Nu hölls där 35-årsfest, men en alldeles lagom livad sådan. En mp3-spelare med högtalare spelade Teenage Fanclub på dämpad volym, stämningen var god och behagligt smårusig. Vi hällde upp vin, och åt kex med ost. Trummisen i ett av mina svenska favoritband stod, en aning otippat, lutad mot bardisken. Jag blev mycket glad och började nästan genast inleda en konversation med honom, där jag öppnade med repliken; ”Visst är det du som är trummis i XXXX XX XXXXXX?” (Jag skriver inte ut bandnamnet eftersom det vore pinsamt om han Googlade sig hit).
Han verkade bli smickrad av att jag kände igen honom, och vi började snart snacka gamla konsertminnen från Örebro (”Vi var förband till Jens Lekman va?”) och Karlstad (”Ljudkillen var packad och sabbade hela spelningen!”) Sedan följde en kort dialog om ljudtekniker, om ny musik och om uteställen och DJ:s, och jag lovade att jag skulle besöka hans klubb så snart som möjligt. Att jag för många herrans år sedan gjorde en telefonintervju med honom, det nämnde jag aldrig. Ej heller att det var den första intervjun jag någonsin gjorde – inledningen på en ganska kortvarig journalistkarriär.
Framåt småtimmarna kom J och F över till caféet. Vi småsvamlade med dem en stund, åt alldeles för mycket sötsaker, drack fler glas vin, och till slut började man stänga, så Mikaela och jag promenerade hem till mig. Det var kyligt och det var natt, men det är ju tack och lov inte långt att gå från Örnsberg till Mälarhöjden. Promenaden gjorde gott. Den fick mig att nyktra till så pass mycket att jag mäktade med att läsa lite Maja Ekelöf medan Mikaela gjorde sig i ordning för natten.
--
Söndagen var inte fullt lika munter. Vi sov till efter klockan tolv, vilket ju sällan är optimalt för vare sig måendet eller humöret. Jag var bakfull på ett sätt som visserligen inte var fullständigt knäckande, men huvudet kändes som om någon slagit in en spik i det, och hela världen var som inlindad i taggtråd. Till råga på allt kändes min lägenhet som en svinstia – kläder, dammråttor och disk överallt. Jag visste inte var jag skulle börja, och ingen energi hade jag till att göra något åt eländet. Ville helst bara slockna igen, trots att jag inte borde.
En promenad till Örnsberg gjorde mig till sist lite lättare till sinnes. På kvällen, när jag kvicknat till, åkte vi hem till Mikaelas mamma, åt köttgryta och klappade på den schäfervalp hon blivit fodervärd åt. Den var vansinnigt charmig.
Jag avslutade kvällen och helgen på min soffa, med filmatiseringen av ”Vredens Druvor”. Såg halva innan jag gick och la mig. Läste halva Maria Fagerbergs ”Svart Dam” innan jag släckte. En extremt ångestväckande liten roman. Låg vaken i flera timmar och vred mig innan sömnen infann sig.
Lördag kväll blev en festlig kväll. Vi for från min lägenhet vid klockan arton, bytte tunnelbana vid Slussen och for med gröna linjen till Abrahamsberg, där Mikaelas bror med flickvän bor. Jag hade med mig de sorgliga resterna av förra helgens bag in box, Mikaela hade en flaska rödtjut, billigt men gott. Så snart vi kommit in hällde vi upp varsitt glas och satte oss sedan att samtala med Sebbe, Mikaelas andra bror, och hans flickvän Helena, medan husets värdpar lagade mat. Det bjöds på indiskt som smakade mycket gott (och starkt). Till efterrätt blev det brownies och någon slags paj med banan, och vi åt med god aptit. Kvällen gick fort och vi hade andra platser att besöka, så ganska snart efter maten tog vi på oss jackor och skor och gav oss iväg.
--
I tunnelbanan fick jag sedan syn på Mattias. Han satt på en bänk med hörlurar i öronen och såg ut att befinna sig i sin egen lilla värld. Mattias är Fredriks kompis, jag har träffat honom vid åtminstone tre tillfällen. En gång med Fredrik och Frida på Debasers uteservering, en gång på Accelerator förrförra sommaren, och nu senast på Fredriks och Fridas inflyttningsfest för några veckor sedan. Då var han nydumpad och gjorde, om jag inte fullständigt misstog mig, ett försök att ragga på Mikaela, innan han förstod att vi två var ett par. Jag tog inte illa upp. Jag gillar Mattias, det har jag gjort från första stund. Han är en behaglig person, ödmjuk och lätt att ha att göra med på alla sätt och vis.
På tidigare nämnda inflyttningsfest gav han Mikaela sin e-postadress för att hon skulle kunna maila en skiva till honom, vilket hon också gjorde. Däremot fick hon inget svar. Därför gick hon till omedelbar attack när vi nu fann honom i tunnelbanan.
”Hej Mattias!” sa jag. Han tittade upp.
”Nej men… Hej!” sa han.
”Du har inte besvarat mitt mail!” fräste Mikaela. Mattias förvirring och stammande ursäkt och förklaring var både rörande och komisk att beskåda, och allt var utrett lagom tills tåget kom. Vi bytte nummer innan tunnelbanan förde oss åt olika håll, och eventuellt ska vi ses nästa helg. Känns fint.
--
Så kom vi till sist fram till caféet där Mikaelas vanligtvis arbetar. Nu hölls där 35-årsfest, men en alldeles lagom livad sådan. En mp3-spelare med högtalare spelade Teenage Fanclub på dämpad volym, stämningen var god och behagligt smårusig. Vi hällde upp vin, och åt kex med ost. Trummisen i ett av mina svenska favoritband stod, en aning otippat, lutad mot bardisken. Jag blev mycket glad och började nästan genast inleda en konversation med honom, där jag öppnade med repliken; ”Visst är det du som är trummis i XXXX XX XXXXXX?” (Jag skriver inte ut bandnamnet eftersom det vore pinsamt om han Googlade sig hit).
Han verkade bli smickrad av att jag kände igen honom, och vi började snart snacka gamla konsertminnen från Örebro (”Vi var förband till Jens Lekman va?”) och Karlstad (”Ljudkillen var packad och sabbade hela spelningen!”) Sedan följde en kort dialog om ljudtekniker, om ny musik och om uteställen och DJ:s, och jag lovade att jag skulle besöka hans klubb så snart som möjligt. Att jag för många herrans år sedan gjorde en telefonintervju med honom, det nämnde jag aldrig. Ej heller att det var den första intervjun jag någonsin gjorde – inledningen på en ganska kortvarig journalistkarriär.
Framåt småtimmarna kom J och F över till caféet. Vi småsvamlade med dem en stund, åt alldeles för mycket sötsaker, drack fler glas vin, och till slut började man stänga, så Mikaela och jag promenerade hem till mig. Det var kyligt och det var natt, men det är ju tack och lov inte långt att gå från Örnsberg till Mälarhöjden. Promenaden gjorde gott. Den fick mig att nyktra till så pass mycket att jag mäktade med att läsa lite Maja Ekelöf medan Mikaela gjorde sig i ordning för natten.
--
Söndagen var inte fullt lika munter. Vi sov till efter klockan tolv, vilket ju sällan är optimalt för vare sig måendet eller humöret. Jag var bakfull på ett sätt som visserligen inte var fullständigt knäckande, men huvudet kändes som om någon slagit in en spik i det, och hela världen var som inlindad i taggtråd. Till råga på allt kändes min lägenhet som en svinstia – kläder, dammråttor och disk överallt. Jag visste inte var jag skulle börja, och ingen energi hade jag till att göra något åt eländet. Ville helst bara slockna igen, trots att jag inte borde.
En promenad till Örnsberg gjorde mig till sist lite lättare till sinnes. På kvällen, när jag kvicknat till, åkte vi hem till Mikaelas mamma, åt köttgryta och klappade på den schäfervalp hon blivit fodervärd åt. Den var vansinnigt charmig.
Jag avslutade kvällen och helgen på min soffa, med filmatiseringen av ”Vredens Druvor”. Såg halva innan jag gick och la mig. Läste halva Maria Fagerbergs ”Svart Dam” innan jag släckte. En extremt ångestväckande liten roman. Låg vaken i flera timmar och vred mig innan sömnen infann sig.
Saturday, February 7, 2009
Sand.
Lördag 7 februari - 09
Ligger på sängen, två filtar över mig och datorn i knäet. Det är kallt i lägenheten. Jag får skylla mig själv, hade ju fönstret på glänt inatt. Jag sover bättre då, när jag kan dra varenda täckte, filt och överkast som står att finna över mig, när jag kan baka in mig själv i en rejäl kokong. Jag sover gott på natten, men morgonen blir kall.
När jag vaknade trodde jag det var full snöstorm ute, men det var bara väldigt dimmigt. Hela omvärlden var vitfärgad, som av mjölk. Jag gick upp, stängde fönstret, låg kvar i sängen en stund och gick sedan upp och kokade kaffe. Och nu ligger jag alltså här igen, lyssnandes till Galaxie 500 och önskandes att jag kunde stanna tiden för en stund. Att få ligga så här, tillbakalutad i sängen med en hel stapel kuddar bakom huvudet, lagom dåsig och lagom kreativ, ibland känns det som en drömtillvaro. Jag är en sån person som inte skulle ha några större problem med att spendera resten av mitt liv i en sjukhussäng. Fick jag ha en dator, mina skivor och ett gäng böcker skulle jag klara mig fint. Peppar peppar.
Veckan har gått fort, och det tror jag att även nästa kommer att göra. Jag träffade Åsa i onsdags. Hon mötte upp mig i Högdalen och vi promenerade hem till den lägenhet hon delar med sin pojkvän, förlåt, make, man. De gifte sig i helgen. När de träffades delade jag och Åsa en lägenhet i Bagarmossen. Det var vår, jag hade mina kärleksbekymmer, hon sina. Vi brukade sitta på vardagsrumssoffan, en oerhört smaklös och äcklig soffa som jag tagit med mig från Karlskoga, och älta våra nojor tills det var dags att gå och lägga sig. Eller så kollade vi på ”Six Feet Under”, drack te och talade om livet och döden. Eller så dövade vi vår ångest med kaffe och cigaretter på balkongen, mer för att det kändes rätt än för att någon av oss egentligen rökte. Det var en fin vår, vilket var ganska oväntat – vårt första halvår i lägenheten hade varit allt annat än harmoniskt. Det fina med Åsa är att hon är en sån person som man inte måste ha kontinuerlig kontakt med. Det går alldeles utmärkt att inte höras på ett halvår, sedan ses igen och allt är precis som före avbrottet. Hon har givetvis många andra goda egenskaper också, men jag uppskattar verkligen det där. Att det är kravlöst.
Den här onsdagen tog vi en långfika, te och mackor, och pratade om stort och smått, om ångest och olycka och olycka. Precis som i gamla tider. Det var fint, men jag var trött och gick hem tidigt, hem till Mikaela. Åsa följde med mig till Högdalen centrum. Det var en kylig kväll. Jag bar en påse i handen, innehållandes mina favoritskor. De hade varit hos skomakaren igen. Det känns fint att kunna ha dem på sig igen.
--
I veckan som kommer ska jag också träffa vänner från förr. Emma på måndag och Olof på onsdag. Det kan bli trevligt. Emma har jag ju fortfarande någorlunda regelbunden kontakt med, men Olof har jag inte sett sedan i somras, och då var det på en fest i hans tidigare lägenhet i Ropsten. På tu man hand har vi inte träffats på över ett år. Märkligt hur det kan bli. Och märkligt hur jag liksom har en förmåga att fabulera ihop dispyter som på något sätt ska motivera bristen på kontakt. Som om det vore bättre att självmant och medvetet ha slutat höra av sig än att helt enkelt ha glidit ifrån varandra. Jag antar att det är min skräck för det oavslutade som spökar. Hela mitt liv är fyllt av sånt som är oavslutat, av relationer som bara runnit ut i sanden. Kommer jag någonsin till skott och skriver något, en novellsamling, en roman, så ska det vara huvudtemat. Det oavslutade.
Förrutom att ligga nerbäddad med datorn har jag idag lyssnat igenom ett antal skivor, ätit pyttipanna och läst lite. Och nu ska jag nog sova en stund. Ikväll väntar först födelsedagsfest hos Mikaelas lillebror, och sedan eventuellt fortsatt fest på caféet där Mikaela arbetar. Kan bli bra.
Ligger på sängen, två filtar över mig och datorn i knäet. Det är kallt i lägenheten. Jag får skylla mig själv, hade ju fönstret på glänt inatt. Jag sover bättre då, när jag kan dra varenda täckte, filt och överkast som står att finna över mig, när jag kan baka in mig själv i en rejäl kokong. Jag sover gott på natten, men morgonen blir kall.
När jag vaknade trodde jag det var full snöstorm ute, men det var bara väldigt dimmigt. Hela omvärlden var vitfärgad, som av mjölk. Jag gick upp, stängde fönstret, låg kvar i sängen en stund och gick sedan upp och kokade kaffe. Och nu ligger jag alltså här igen, lyssnandes till Galaxie 500 och önskandes att jag kunde stanna tiden för en stund. Att få ligga så här, tillbakalutad i sängen med en hel stapel kuddar bakom huvudet, lagom dåsig och lagom kreativ, ibland känns det som en drömtillvaro. Jag är en sån person som inte skulle ha några större problem med att spendera resten av mitt liv i en sjukhussäng. Fick jag ha en dator, mina skivor och ett gäng böcker skulle jag klara mig fint. Peppar peppar.
Veckan har gått fort, och det tror jag att även nästa kommer att göra. Jag träffade Åsa i onsdags. Hon mötte upp mig i Högdalen och vi promenerade hem till den lägenhet hon delar med sin pojkvän, förlåt, make, man. De gifte sig i helgen. När de träffades delade jag och Åsa en lägenhet i Bagarmossen. Det var vår, jag hade mina kärleksbekymmer, hon sina. Vi brukade sitta på vardagsrumssoffan, en oerhört smaklös och äcklig soffa som jag tagit med mig från Karlskoga, och älta våra nojor tills det var dags att gå och lägga sig. Eller så kollade vi på ”Six Feet Under”, drack te och talade om livet och döden. Eller så dövade vi vår ångest med kaffe och cigaretter på balkongen, mer för att det kändes rätt än för att någon av oss egentligen rökte. Det var en fin vår, vilket var ganska oväntat – vårt första halvår i lägenheten hade varit allt annat än harmoniskt. Det fina med Åsa är att hon är en sån person som man inte måste ha kontinuerlig kontakt med. Det går alldeles utmärkt att inte höras på ett halvår, sedan ses igen och allt är precis som före avbrottet. Hon har givetvis många andra goda egenskaper också, men jag uppskattar verkligen det där. Att det är kravlöst.
Den här onsdagen tog vi en långfika, te och mackor, och pratade om stort och smått, om ångest och olycka och olycka. Precis som i gamla tider. Det var fint, men jag var trött och gick hem tidigt, hem till Mikaela. Åsa följde med mig till Högdalen centrum. Det var en kylig kväll. Jag bar en påse i handen, innehållandes mina favoritskor. De hade varit hos skomakaren igen. Det känns fint att kunna ha dem på sig igen.
--
I veckan som kommer ska jag också träffa vänner från förr. Emma på måndag och Olof på onsdag. Det kan bli trevligt. Emma har jag ju fortfarande någorlunda regelbunden kontakt med, men Olof har jag inte sett sedan i somras, och då var det på en fest i hans tidigare lägenhet i Ropsten. På tu man hand har vi inte träffats på över ett år. Märkligt hur det kan bli. Och märkligt hur jag liksom har en förmåga att fabulera ihop dispyter som på något sätt ska motivera bristen på kontakt. Som om det vore bättre att självmant och medvetet ha slutat höra av sig än att helt enkelt ha glidit ifrån varandra. Jag antar att det är min skräck för det oavslutade som spökar. Hela mitt liv är fyllt av sånt som är oavslutat, av relationer som bara runnit ut i sanden. Kommer jag någonsin till skott och skriver något, en novellsamling, en roman, så ska det vara huvudtemat. Det oavslutade.
Förrutom att ligga nerbäddad med datorn har jag idag lyssnat igenom ett antal skivor, ätit pyttipanna och läst lite. Och nu ska jag nog sova en stund. Ikväll väntar först födelsedagsfest hos Mikaelas lillebror, och sedan eventuellt fortsatt fest på caféet där Mikaela arbetar. Kan bli bra.
Monday, February 2, 2009
In the union of wine.
Måndag 2 februari - 09
Jag har tvättstugan ikväll, så golvet är fullt av strumpor, kalsonger, t-shirts och skjortor. De har varit i tvättmaskinen och vänt. Nu ligger de på golvet och blit smutsiga igen. Jag är oförbätterlig.
Men det har varit en rätt bra dag, och en riktigt bra helg. Dagen har varit bra eftersom jag varit ganska pigg, och för att solen skinit. Det var nästan lite vårkänslor i luften. Tyvärr var Jacob sjuk på jobbet och telefonen gick varm. Man blev extremt stressad frammåt eftermiddagen, och något så självklart som att gå och ta en kopp kaffe var det knappt tal om. Det lade ju såklart lite sordin över tillvaron. Men arbetsdagen gick fort när man hade mycket att göra, och snart fick man åka hem. Tack och lov.
En ansträngande arbetsdag är lättare att härda ut om man har en bra helg i bagaget, om det känns som om man utnyttjat sin lediga tid på bästa möjliga vis. Det känner jag verkligen just nu. Helgen erbjöd det bästa av de flesta olika världar. Fredagen var lugn och ro i sällskap med Mikaela och en helt okej film och en god middag. Hon stannade till på lördag eftermiddag, då helgen tog en kort vändning till det lite mer långtråkiga, men det gick över så snart John kom över. Han var tillfälligt på besök i Stockholm, och det var fint att ses igen. Vi drack några glas vin, snackade om stort och smått, drack några glas till, gick och köpte pizza, drack ännu mer... Jag hade en bag in box stående i köket, vilket såklart var helt livsfarligt. Framåt småtimmarna var vi rejält berusade, pratade Hansson & Karlsson och Sagor & Swing, och Johns passionerade snack fick mig att inse att jag måste köpa på mig mer gammal instrumentalprogg.
Vi snackade skrivande också, och kom fram till att vi skulle börja skicka lite texter till varandra, ge respons och liksom peppa varandra. Detta har jag talat om med många personer, många gånger, men den här gången tror jag faktiskt på det. Och jag ser fram emot att komma igång.
Sent på natten gav sig John iväg, och jag följde med honom till tunnelbanan. Tillbaka i lägenheten satt jag vid datorn en stund, utan att egentligen vara nykter nog att uträtta något av värde. Jag läste ett nummer av någon nerladdad superhjälteserie, somnade sedan och drömde att jag var Barack Obama och att jag slogs mot muterade supernazister som kastade ner människor från skyskrapor.
Morgonen därpå kom pappa och Maggan på besök. De hade tillbringat helgen hos min bror, men passade på att få med en visit till undertecknad innan de for hem. Det var inte alls oangenämt, även om jag var lite för bakis för att känna mig till fullo närvarande. Så snart de åkt kröp jag tillbaka till sängen som en slagen hund och tackade gudarna för att det var söndag och inte lördag. Hade gårdagen varit en fredag hade min baksmälla nämligen inte varit av denna värld. Nu kändes den rätt lindrig i proportion till alkoholintaget, och med tanke på hur trevlig gårdagen varit kändes det helt klart som att det var värt det.
Jag har tvättstugan ikväll, så golvet är fullt av strumpor, kalsonger, t-shirts och skjortor. De har varit i tvättmaskinen och vänt. Nu ligger de på golvet och blit smutsiga igen. Jag är oförbätterlig.
Men det har varit en rätt bra dag, och en riktigt bra helg. Dagen har varit bra eftersom jag varit ganska pigg, och för att solen skinit. Det var nästan lite vårkänslor i luften. Tyvärr var Jacob sjuk på jobbet och telefonen gick varm. Man blev extremt stressad frammåt eftermiddagen, och något så självklart som att gå och ta en kopp kaffe var det knappt tal om. Det lade ju såklart lite sordin över tillvaron. Men arbetsdagen gick fort när man hade mycket att göra, och snart fick man åka hem. Tack och lov.
En ansträngande arbetsdag är lättare att härda ut om man har en bra helg i bagaget, om det känns som om man utnyttjat sin lediga tid på bästa möjliga vis. Det känner jag verkligen just nu. Helgen erbjöd det bästa av de flesta olika världar. Fredagen var lugn och ro i sällskap med Mikaela och en helt okej film och en god middag. Hon stannade till på lördag eftermiddag, då helgen tog en kort vändning till det lite mer långtråkiga, men det gick över så snart John kom över. Han var tillfälligt på besök i Stockholm, och det var fint att ses igen. Vi drack några glas vin, snackade om stort och smått, drack några glas till, gick och köpte pizza, drack ännu mer... Jag hade en bag in box stående i köket, vilket såklart var helt livsfarligt. Framåt småtimmarna var vi rejält berusade, pratade Hansson & Karlsson och Sagor & Swing, och Johns passionerade snack fick mig att inse att jag måste köpa på mig mer gammal instrumentalprogg.
Vi snackade skrivande också, och kom fram till att vi skulle börja skicka lite texter till varandra, ge respons och liksom peppa varandra. Detta har jag talat om med många personer, många gånger, men den här gången tror jag faktiskt på det. Och jag ser fram emot att komma igång.
Sent på natten gav sig John iväg, och jag följde med honom till tunnelbanan. Tillbaka i lägenheten satt jag vid datorn en stund, utan att egentligen vara nykter nog att uträtta något av värde. Jag läste ett nummer av någon nerladdad superhjälteserie, somnade sedan och drömde att jag var Barack Obama och att jag slogs mot muterade supernazister som kastade ner människor från skyskrapor.
Morgonen därpå kom pappa och Maggan på besök. De hade tillbringat helgen hos min bror, men passade på att få med en visit till undertecknad innan de for hem. Det var inte alls oangenämt, även om jag var lite för bakis för att känna mig till fullo närvarande. Så snart de åkt kröp jag tillbaka till sängen som en slagen hund och tackade gudarna för att det var söndag och inte lördag. Hade gårdagen varit en fredag hade min baksmälla nämligen inte varit av denna värld. Nu kändes den rätt lindrig i proportion till alkoholintaget, och med tanke på hur trevlig gårdagen varit kändes det helt klart som att det var värt det.
Subscribe to:
Comments (Atom)