Bengt.

Fredag 13 mars - 09

Min morfar dog idag. Han var åttio år gammal. Han fick en hjärtinfarkt tidigare i veckan, överlevde den, men idag kom en till. Jag fick beskedet när jag var på jobbet. Mamma ringde mig och jag tryckte bort samtalet. Blev först irriterad, för jag har sagt att jag inte uppskattar att bli uppringd när jag jobbar. Sen kom jag att tänka på att morfar låg på sjukhus, anade oråd och ringde upp så fort jag kunde.
”Beklagar”, sa Andreas dystert. ”Gå hem med dig. Säg till om du behöver snacka.” Han är rar. Det var tio minuter kvar av arbetsdagen, så jag rörde mig hemmåt, som i dimma.
Morfar hade varit på fötter när han dog. Han hade repat sig bra efter sin första infarkt, men var trött, och behövde lite träning för att orka gå igen. Mormor var på besök, och han hade sagt till henne att vänta, han skulle bara träna lite och sedan komma tillbaka till rummet. Han skulle få åka hem senare samma dag. Men i korridoren föll han ihop.
På sätt och vis är det fint. Det var det ultimata sättet för honom att dö på. Plötsligt, smärtfritt, med klart huvud och utan särskilt mycket förvarning. Han behövde aldrig hamna på hem, aldrig bli vimsig. Vi behövde inte se honom vittra bort. Men visst är det sorgligt, det är jävligt sorgligt.

Morfar var en man av stål. I julas knäckte han extra som jultomte. Så sent som för en vecka sedan skottade han taket på villan i Linnebäck, villan som mer än något annat symboliserar min barndom. Han lämnade ogärna den villan, och var han hemifrån hade han alltid bråttom att återvända. Han högg själv veden till värmepannan, och efter den första infarkten envisades han med att han skulle skotta bort snön från trappan innan han for till sjukhuset.

Min morfar dog idag. Jag har nog inte riktigt fattat det ännu. Men jag har tänt ett ljus.