Schäf.

Host host låter det från rummet intill. Mjuk och vacker musik ljuder från stereon. På matbordet står trälådor innehållandes krukor innehållandes jord innehållandes tomatfröer, som tryckt upp små gröna skott. Somligt rör sig, somligt står stilla. Det har varit hemmadag med sjukt barn igen, vilket har varit mysigt, men också jobbigt att missa arbetstid i dessa turbulenta dagar. Jag fick chefstjänsten. Fick beskedet måndags morse, efter veckor av nojande och ovetande, och efter ett förnedrande logiktest som jag misslyckades kapitalt med, något som påpekades både av HR-personal och av min nya chef. Lite roande finner jag det nästan. Jag har ju aldrig påstått att jag var bäst i världen på att placera olika mönstrade klossar i rätt otdning. Hade det funnits ett test som mätte exempelvis läsförståelse hade det blivit andra bullar. Men nu fick jag ju tjänsten ändå, och ska försöka att inte raljera alltför mycket om hur lågbegåvad jag är. Samma dag erbjöds jag också en kundansvarigtjänst på en annan avdelning i verksamheten, men den kommer jag med största säkerhet att tacka nej till. Även om det förstås är lite lockande att bara lämna de senaste årens arbete helt och hållet bakom mig. Men nej. En chefstitel på CV:t är ju säkert bra att ha. Och en löneökning, vad det nu kan handla om (har inte sett något avtal ännu) är också välkommen. Erika och jag har ju talat om att se oss om efter ett litet hus att bo i med barnen, och då kommer varenda öre att behövas.

Sjukheten.

Det går knappt att föreställa sig att det fanns en tid då kvällarna gick ut på annat än att våndas inför jobbet, oroa sig över allt som inte hinns med och som hotar explodera i ansiktet på en, och undra över hur framtiden kommer att se ut. Jag är så trött på skiten. Jag vill kunna släcka jobbet i huvudet i samma ögonblick som jag lämnar dess snurrdörr bakom mig, och istället tända Frank, Erika, V, mamma, pappa, litteraturen, poesin, konsten, musiken. Men den här senaste tiden har det varit omöjligt. Allt bara snurrar runt, och jag känner mig mindre och mindre lämplig som chef, vilket jag också tydligt visar varje dag, med alla de misstag jag begår.  Det är nog dags nu, snart, att rycka bort det här plåstret, som visserligen gett mig en stabil och relativt hög inkomst i många år, men som också tvingar in mig i en roll jag inte alls är bekväm med. Dags att bli mig själv igen. Kanske.

Jag var sängliggande i halsfluss förra veckan. Kändes som om någon slagit in en spik genom vänstra sidan av halsen och jag var matt, yr, varm. Gick till vårdcentralen på onsdagen, fick penicillin, var tillbaka på jobbet på fredagen efter att mobilen totaldränkts i mail från kollegor och kunder. Kämpade tappert på i några timmar, men fick lov att ge mig när febern gjorde comeback på eftermiddagen. Jag åkte in till stan och mötte upp Erika, och vi hämtades sedan upp av hennes mamma och V, och åkte ut till Ljusterö. Vi hade en mysig och vilsam helg där. Promenerade i skogen och längst strandvägen, tittade på gårdar och båthus. Det var ett så vackert och rogivande ljus där, sken liksom rakt igenom en, och lyckades nästan bränna bort den värsta jobbångesten.

Helg.

Helg.

Ibland är övergången från helg till vardag som en hård, vass tröskel att drömma tån i. Ju skarpare kontrast, desto hårdare slår stortån i. Som nu. Helgen var fantastisk. Man hade inte kunnat be eller drömma om mer. Vi fick hela vandrarhemmet vid Tyresö Slott för oss själva på fredagskvällen, kunde laga vår mat, lyssna på vår musik, dricka våra öl och sedan bre ut oss i sofforna utan att behöva trängas med andras armbågar. Vi tog en promenad upp till slottet i mörkret. Det var kallt och stjärnklart. Vi var trötta men lyckliga. Vi öppnade en flaska bubbel och avslutade kvällen i soffan, där vi pratade framtid och drömmar, som vi gjort många gånger, men som varje gång tidigare lite djupare än tidigare, som om vi långsamt och med precision arbetar oss in mot någon sorts kärna. Planerna på att flytta ihop blir allt seriösare, vilket både lockar och oroar mig. Jag tror inte det är förhastat så till vida att jag behöver veta om hon är den rätta, för det är hon. Men det behövs mer arbete med barnen, de behöver få längre tid på sig att arbeta sig in mot kärnan de också. Vi somnade tidigt, och vaknade tidigt. Det gjorde att vi kunde stanna i sängen länge. Och vi återvände efter frukost. Det mulna vädret utanför sprack upp till en alldeles perfekt vårdag. Sol som sken, isen på Östersjön spegelblank. för tidigt för blommor, men i övrigt verkligen vår. Vi satte oss på en klippa längst ut på udden och kände solen värma. Åt sedan sallad och paj på café, inte riktigt värt pengarna, men det gjorde inget. Vi gick tillbaka till vandrarhemmet, där vi nu fått sällskap av nya gäster. En damkör övade i rummet intill köket, så vi kunde inte få tag i resterna av gårdagens middag, som vi avsåg ta med oss. Vi kröp istället ihop i en av sofforna på övervåningen, medan kören övade. När vi insåg att övningarna antagligen skulle hålla på ett tag smög vi oss till slut ner och hämtade maten ändå. Och for hem med bussen, hem till Erika. Vi sov middag där, värmde sedan på gårdagens enchilladas och åt dem framför På Spåret. Åkte sedan ut till Hägerstensåsen, till en fest hos några av hennes vänner. Jag har väl varit på roligare fester, men trevligt var det, trevliga människor och gott bål. Vi åkte hem ganska tidigt, vilket var skönt. Somnade ganksa omgående, och sov betydligt längre på söndagen än vi gjort på lördagsmorgonen. Vi tog oss bort från sängen vid tolvsnåret, och kom ut på stan. Vi åt brunch på Louie Louie och tog sedan bussen till Sickla, där vi skulle möta hennes vän Elin och köpa en madrass. Det gjorde vi också. Men hann också med att kika in på Stadsmissionen, där jag köpte några böcker och en tröja till Frank. Och sen for vi hem. Vi hann med en kort stund för oss själva i Erikas lägenhet, innan jag behövde åka och plocka upp Frank. Och i och med det var helgen över.

Och så kom måndag morgon som ett slag i magen. Frank gnällde och ville inte till dagis, och jag ville inte till jobbet, och vi var allmänt sura på varandra. På jobbet kallade en idiot mig för idiot. Över mail förvisso, men jag blev ändå blixtrande förbannad. Slängde iväg en jobbansökan av bara farten. Och nu är det kväll igen, och jag längtar efter Erika och morgondagen.

Teufel.

Långsamt men märkbart blir dagarna längre och ljusare. Tog en promenad i något slags tidigt vårljus idag på lunchen, tillsammans med W, A och M. Jag köpte lite godis på Coop vid Essingetorget. Den romska tiggaren utanför sjöng en sång när jag kom ut, och jag gav henne en femma.
   ”Asså, hon sjöng på turkiska”, sa Ayfer. ”Hon sjöng… ’Den som köper godis ska djävulen snart ta’”.
   Ja, kanske har hon rätt. Kanske står Hin Håle här utanför fönstret, i Fagesjöskogen, tittar på mig, bidar sin tid, väntar på att slå till…

Det är vinna eller försvinna som gäller på jobbet. Min tjänst ska bort och ersättas av en chefstjänst, som jag eller någon annan kommer att få. Jag är smått uppjagad över detta, men det kunde vara värre. Jag tror mina chanser att få chefstjänsten är ganska goda, och skulle jag inte få den tror jag mina möjligheter att snart göra något annat blir ganska mycket större än tidigare, eftersom de vet att de riskerar förlora en duktig medarbetare om de petar tillbaka mig ner på ruta ett igen. Kan också se att det vore ett utmärkt tillfälle att bara kliva av och söka mig bort från den här gräsliga branschen. Den som lever om en månad får se.

Frank har bott hos mig hela förra vecka. Mikaela och hennes nya har varit bortresta, och det har faktist varit en alldeles utmärkt vecka. Det märks att Frank mår bättre av den stabilitet som uppstår när inte veckan hackas upp i små mamma och pappatårtbitar, utan får vara på samma plats en sammanhängande tid och rota sig i platsen, föräldern, reglerna och rutinerna. Han har varit en liten ängel. Enda tråkiga är att jag inte kunnat träffa Erika så mycket som jag önskat. Men hon och V var på besök från lördag till söndag, och det fortlöpte betydligt mer smärtfritt än förra gången. Inga legobyggen som flög genom luften, barnen höll sams hela tiden, och det var riktigt harmoniskt, så när som för att V vägrade somna på kvällen och var uppe till efter tio, runtfladdrandes i lägenheten, för att dagen därpå vara förlamande trött och gnällig. Innan jag lärde känna henne hade jag glömt hur det var när Frank var fyra år, ja, framförallt glömt hur pass mycket enklare tillvaron är nu än den var då.

I onsdags var Johanna barnvakt. Jag bjöd på spenat, potatis och halloumi, som en modern vegoversion av barndomens husmanskost, och sedan drog jag iväg in till stan och Rönnells, där Per ”Texas” Johansson spelade. En lika oväntad som spännande spelning. Det jag hört av honom tidigare har varit mer lågmält och melodiöst, men detta var mer explosivt, ryckigt, nästan… funkigt här och var. Tobias och hans damsällskap var med. Vi gick till Babs efter spelningen, drack en öl och pratade, men innan dess hann jag också köpa en Werner Aspenström-bok, Per ”Texas” Johanssons senaste skiva, och växla några ord med Ulrika i kassan. En väldigt fin kväll. Har varit svältfödd på livemusik och fina kulturupplevelser senaste tiden, så det var välbehövligt.

Imorgon är jag hemma från jobbet med Frank som är snorig. I slutet av arbetsveckan ska jag tömma ena halvan av lägenheten eftersom golvreparatörer kommer hit på fredag och ska riva upp golvet där ett läckande element har genererat en vattenskada. Men på kvällen blir det roligare, då far Erika och jag ut till Tyresö slott över natten för lugn och ro och vacker miljö. Det är vi värda tycker jag.

Spikmatta.

Någon slags snöstorm rasar där utanför. För några timmar sedan var vi ute i den, på väg hem från Farsta Centrum, Frank och jag, med matkassar och en nyköpt trådlös router som ballast, mot en vindstyrka kraftig nog att kunna blåsa bort oss från jordens yta, kändes det som. Men vi kom hem, frusna och med ansiktena blästrade av de taggiga små snöflingorna, som kändes mer som hagelkorn i konsitensen, och jag kopplade in den trådlösa routern, kopplade bort de nätverkskablar som tidigare ringlat sig över hela lägenheten, och sedan spelade vi Minecraft tillsammans alldeles för länge, långt efter acceptabel läggningstid. När Frank väl somnat plockade jag fram den gamla spikmattan som jag hämtat i källaren hos M och la mig på den en stund. Först var det fruktansvärt obekvämt, och gjorde mycket ondare än jag mindes. Sedan bäddade jag upp bäddsoffan, såg till att underlaget blev riktigt platt, och lade mig igen. Och det var en upplevelse jag väldigt snart kände igen. Smärtan som sakta domnade bort och ersattes av värme och sedan en avslappning så total att det var omöjligt att hålla sömnen borta. För några år sedan låg jag på spikmattan var och varannan kväll. Jag minns inte hur jag mådde på den tiden, men jag inbillar mig att jag kanske var något mindre stressad än nu, och att plocka fram spikmattan igen är ett slags halmstrå jag griper efter, ett desperat försök att få ner stressnivån i kroppen, som känns som den nu är på en all time high. Lite för mycket. Lite för ofta. Det är möjligt att spikmattan är rent kvacksalveri, men jag vet vad jag känner när jag ligger där på den: total frid. Om jag kan få känna det ett par minuter i veckan är ett litet slag vunnet.

Dagarna ringlar på i maklig takt, och ändå tycker jag inte riktigt att jag hinner med något. Vad jag inte hinner med är väl egentligen att sitta vid datorn och skriva om vad jag gör och inte gör. Jag har varit mycket mer Erika och V senaste tiden, och de har varit här. I helgen sov de här lördag till söndag. Frank och V hade ett hjärtslitande gräl, efter att V råkat förstöra ett av hans legohus och dessutom kastat flera tunga legobyggen i ansiktet på honom. Han skrek att han ville mörda henne, och jag blev riktigt arg jag också. Jag vet ju hur mycket det där legot betyder för honom, och det är en sån viktig del av hans och min tillvaro - pappatillvaron - att det verkligen sved i hjärtat när jag såg det hända. Det kändes en stund som att det aldrig skulle gå att reparera deras vänskap, och som att det faktum att jag skrikit åt V skulle skapa en stor reva i min och Erikas relation också, men så blev det lyckligtvis inte. Vid middagsbordet var grälet glömt, och när barnen somnat, efter väldigt många om och men, kunde Erika och jag slappna av med varsin whisky framför  ”På Spåret” och återhämta oss något.

Hjul.

Guldet blev till sand och planerna grus. Vi skulle ha åkt till ett Bed & Breakfast på Möja och firat min 35-årsdag. Dagarna innan skojade vi galghumoristiskt om att vi förmodligen skulle bli kräksjuka. Det blev vi också. Eller Erika iallafall. Hon kräkte sig igenom fredagsnatten. Jag märkte inget.
    ”Hur mår du?” frågade jag på morgonen, när vi skulle åka.
   ”Inte så bra”, sa hon.
   ”Vad bra”, sa jag.
   ”Nej, jag sa INTE så bra.”
   Det var bara att ställa in. Hon stannade i sängen hela dagen. Jag gav mig ut på stan, köpte lite julklappar, en fickplunta (det kändes som om jag behövde en) och sedan en fairisleväst på Herr Judits. Återvände hem till henne med blåbärssoppa och skorpor. Sen stannade jag där resten av dagen, och vi hade det faktiskt riktigt mysigt, trots att hon var trött och medtagen. Dagen därpå fyllde jag alltså trettiofem, och hon orkade sig upp och vi gick till The Greasy Spoon, där vi åt brunch. Full english breakfast för mig. Och sen gick vi hem och vilade igen. Jag ska inte säga att helgen var en besvikelse, för jag har nog aldrig upplevt en finare helg färgad av magsjuka, men det hade helt klart varit finare att komma till Möja.

Hon följde med mig hem på kvällen och sov över. På morgonen ringde Mikaela. Frank hade blivit dålig. Hade ont i öronen och var yr. Jag gick över och hämtade honom, och Erika åkte till jobbet. Frank var sämre än jag förstått. Kunde knappt gå, och var alldeles vit i ansiktet. Jag anade det värsta och tog fram hinken, som han mycket riktigt kräktes i. Det blev bara en kräkning, men han var trött och medtagen hela måndagen. Dagen därpå hade vi planerat att fira jul, Frank, Erika, V och jag, men det fick vi ställa in. På eftermiddagen var Frank, som tidigare på dagen verkat vara på bättringsvägen, så dålig att jag och Mikaela bestämde oss för att åka till akuten med honom. Han låg på min soffa med halvöppen mun och halvslutna ögon och var knappt kontaktbar. Vi tog bilen in, och jag kände någonstans mellan Enskede och Gullmarsplan ett misstänkt bubbel i magen. Efter bara en stund i väntrummet på Sachsska fick jag resa mig upp och gå. Tyvärr hade jag glömt min plånbok hemma, så enda sättet att ta sig tillbaka var att hejda en taxi som var villig att vänta utanför porten tills jag hämtat plånbok och betalkort och kunde betala. Sen kröp jag ner under täcket med frossa, och efter bara några timmar var kräksjukan i full gång även för mig. Men jag kom lindrigt undan. Mikaela och Frank blev kvar på Sachsska i nio timmar.

När magsjukan var över två dagar senare blinkade jag försiktigt mot ljuset och tittade ut. Min chef förbjöd mig att komma till jobbet, men jag kunde komma in och hämta min dator och jobba hemifrån. Jag bestämde mig för att hämta den på torsdag kväll, arbeta fredagen och sedan åka hem till Karlskoga på fredag kväll, dan före dopparedan. Jag och Erika styrde upp så jag kunde komma förbi henne på vägen till jobbet. Det var sista möjligheten att ses innan jul, och det hade känts hemskt att missa den. Vi åt mjuk pepparkaka, drack kaffe, hon fick en julklapp av mig, och så låg vi på soffan och kramades och pratade. Hennes galna ex var problematisk igen. Hon skulle åka hem och fira jul med familjen, och han insisterade på att få följa med trots att hon flera gånger klargjorde att han inte var välkommen.
   ”Han kommer säkert följa efter oss dit, han har gjort så förr”, berättade hon.
   Vi bestämde att jag skulle stanna kvar hos henne tills V var överlämnad, och därefter följa med dem ner i tunnelbanan, ifall han försökte sig på att följa efter. Vad exakt jag skulle göra då visste jag inte riktigt, men det skulle snart visa sig. För mycket riktigt, redan utanför porten konstaterade Erika att han cykel stod kvar, och sedan såg honom en bit bort, i gathörnet, och noterade att han följde efter oss ner i tunnelbanan. Vi tänkte att han kanske skulle hålla sig på avstånd när han såg mig, men icke. Erika och V hade redan gått in i tåget när hon ropade åt mig att han precis gick in i vagnen. Jag kastade mig efter som en actionhjälte, medan dörrarna stängdes, och satte mig sedan skyggt bredvid henne och V i vagnen. Exet kom lufsande mot oss genom vagnen, oskyldigt leende som om det inte var något konstigt alls med hans närvaro. Han skakade min hand med ett kort ”Trevligt”, och lämnade sedan över ett paket till V, som förstås var glad att se sin pappa. Det var hon ensam om. Jag satt som förlamad och visste inte hur jag skulle ingripa, men till slut lyckades Erika förmå honom att lämna tåget, efter hot om att ringa polisen. Jag vinkade av Erika och V vid den buss de skulle ta, och åkte sedan till jobbet och hämtade datorn. Var smått skakis och såg mig om några gånger, men kom till sist hem och kunde ta kvällen i soffan.

Och så blev det jul och någon sorts frid infann sig. Jag tog 18:20-bussen från Centralen till Karlskoga, fick ett helt säte för mig själv och kunde breda ut mig. Fick inte mycket läst, men lyssnade igenom några skivor och fick mig en tupplur. Det blev skinkmacka och whisky hos mammas kille Stefan, sedan vegetarisk jullunch hos pappa på julafton, klassiskt julbord hos Marianne och Tore på kvällen, och julklappsutdelning. Jag fick en skiva med Cecil Taylor, presentkort på Akademibokhandeln, glas och bestick och femhundra kronor. Jag var nöjd. På juldagen blev det Red Brick med Alex och Ludde. Vi fick bästa platserna i chesterfieldfåtöljerna, och hade väldigt trevligt. Kändes blötare än det var - jag mådde riktigt skapligt morgonen efter. Jag for hem igen på annandagen klockan ett, hämtade upp Frank hos Mikaela, han var mycket piggare än sist jag såg honom, på en brits på Sachsska, och så kom Erika över. Vi firade en stillsam substitutjul, utan V, som var hos sin galne far. Men det blev en fin kväll. Jag fick en vegokokbok och en vacker karta över Edinburgh. Erika känner mig så väl. Vi fick en fin dag idag också. Frank och jag byggde på den legopolisstation han fått av mig i julklapp, Erika läste, vi gick till Hökarängen centrum och åt lunch på cevicherian och vi kändes som en familj. Så himla fint.

Feeling no pain.

Hemkomna efter en kväll med Erika och V. Frank somnade direkt efter godnattsagan, trött men till synes harmonisk och lycklig. Han och V lekte fint ihop, skrattade mycket och bråkade mycket lite. Vi placerade dem framför Netflix och fick lite egentid, Erika och jag. Pratade och skrattade vi också. Vid sju skildes vi åt, Frank och jag for mot Hökarängen, och ikväll skiljs vi också åt från hösten. November övergår i december. Jag kan nog säga att november i år varit en av de bästa novembermånaderna, om inte rent av den bästa, i hela mitt liv. Erika har fyllt min tillvaro med så mycket ljus. Läser jag henne rätt gör jag detsamma för henne. Och just i detta nu slumpade det sig så att stereon spelade Josh Rouses ”Feeling No Pain”, och refrängen ”Lately I’m feeling no pain, my heart is wide open and somehow everything falls into place, and it’s love” känns oerhört träffande.

Ja, det har faktiskt varit en period av närmast genomgående goda dagar. Därav min tystnad, kanske? Jag drabbades av en förkylning inför helgen, men eftersom Erika drabbades av samma sak gav det oss bara en gemensam sjukdag på måndagen, som vi tillbringade hemma i min säng, vid mitt köksbord, och med en kort promenad till Farsta Centrum. Vi sov, kelade och gjorde upp planer omvartannat. En helt perfekt sjukdag.

Hon fick träffa min familj i helgen också. På söndagen anordnades adventsfika i min lägenhet, med mamma, Frank, mina syskon och så Erika då. Mamma bakade kaka och hjälpte mig att adventspynta lägenheten. Hon är bra på sånt. Hon avlastade mig också med Frank så jag kunde handla och förbereda middag i lugn och ro - falafel och rotsaker, inget märkvärdigt men smakade helt okej. Och det blev en väldigt lyckad kväll. Avslappnad och smärtfri, helt fri också från plågsamma scener. Härligt.

Gårdagen däremot var ingen höjdardag. Trött och sliten var jag, fortfarande sjukskriven, och ägnade hela eftermiddagen åt att jaga runt på medicin som inte fanns i lager på ett enda apotek. Dessutom, sjukskrivning till trots, var jobbet på mig som en flock skällande hundar. Inte en lugn stund fick jag.