High land, hard rain.

Söndag 24 februari - 08

Jag sitter på soffan nu, med ett blått överkast omkring mig. Datorhögtalarna spelar Tenniscoats för mig, en lampa kastar ett skarpt ljus över lägenheten. Tomma Bennyhyllor står utspridda längs med väggarna, och på andra sidan laptopens platta skärm står större delan av min skivsamling uppställd i hyllan Ivar som jag investerat i på IKEA. Den kostade mig närmare åttahundra, och ändå vill den inte sluka alla mina skivor. Någon dag framöver får jag ta mig ut till IKEA och köpa fler hyllplan. Någon dag.
Men det är mycket som ska köpas, många utgifter. En stringhylla vill jag ha, att hänga ovanför matbordet. Vad jag ska ha i den vet jag inte, men den skulle vara så förbannat snygg där, ihop med mina svarta stolar jag fått av Olof, och mitt mörkbruna bord med svart ben och rostfläckar som det dragit på sig den tid då det tjänstgjorde som diskställ…
En ny skiva behöver jag också. Vad för skiva? Vet inte. Spelar ingen roll. Jag känner bara att mitt liv är inne i en spännande fas, och den fasen behöver ett soundtrack, något jag kan slå på i framtiden och tänka: ”Det här får mig att tänka på den tid då jag precis hade flyttat in i min första bostadsrätt, i den branta backen med de höga tallarna svajande utanför fönstren.”
Jag behöver klippa mig, naturligtvis. Jag ser inte klok ut. Robert Smith utan smink, typ. Jag har ett boende som jag trivs med. Vore trevligt om jag kunde trivas med mig själv också.
--
Flytten gick ganska smärtfritt, trots att jag fick betydligt mindre hjälp än jag räknat med. Jag hade räknat med Min mamma var vänlig nog att komma förbi några dagar tidigare och hjälpa mig att flyttstäda, så större delen av min lediga tid förra veckan umgicks jag med henne och sanerade lägenheten i Hallonbergen. Det var trevligare än det låter. Hon åkte hem på fredagsförmiddagen, och eftersom jag bara hade en nyckel till lägenheten fick jag lov att åka in till T-Centralen på min lunchrast, möta upp henne och ta emot nyckeln. På eftermiddagen kom min pappa ner i bil, och vi tillbringade den sista kvällen i Hallonbergen (förhoppningsvis) framför en film på datorn. All heder till mina föräldrar alltså, och all heder till Louise och Petter som dök upp på lördag förmiddag och hjälpte till att lasta in mitt gamla hem i en hyrd kärra från OKQ8 i Vreten, och som sedan även hjälpte till att lasta ut det och in i min nya tjugofemkvadratare i Mälarhöjden. När allt var färdigflyttat placerade vi ut köksbordet vid soffan och rotade fram stolarna, medan pappa värmde mat i köket, kyckling och ris. Vi åt, jag parerade en migrän och sedan packade jag upp lite innan det var dags att åka tillbaka till Hallonbergen för den sista, avslutande städningen. Vi släppte av Louise och Petter, och for vidare. Städade, flyttade lite prylar till min brors lägenhet på Lidingö, handlade rejält med mat, lämnade tillbaka flyttkärran, åkte hem och sov. Det var en slitsam dag, men den avlöpte smärtfritt. Ett smolk i bägaren var att frysfacket i nya lägenheten fungerar rätt undermåligt. Efter att min pappa vred om några skruvar fungerade det bättre, men långt ifrån bra. Jag får helt enkelt se till att bara köpa frysvaror som jag direkt ska till att använda.
--
Jag, Louise och Petter gick på upptäcktsfärd i trapphuset efter lunchen i lördags. Nästan genast träffade vi en gubbe, som hälsade mig välkommen till området.
”Jag flyttade hit för två år sedan, och det är det dummaste jag har gjort i hela mitt liv!” skrek han, lomhörd som han var. Han hade flyttat från en stor trea i Vasastan och ångrade det bittert.
”Här blåser så jävligt jämt. Jag ska säga er det, att blåser det inte här, då blåser det ingenstans!”
Han tog ett par andetag och fortsatte: ”Och det är ett helsicke när man ska handla mat! Det finns ju inga mataffärer inom rimligt avstånd. Har du bil?”
Jag svarade nekande. Han skakade missmodigt på huvudet. Jag kände mig varmt välkomnad.
--
Jag tror jag fått ett gruskorn under backspace-tangenten. Det spjärnar emot något djävulskt varje gång jag försöker sudda ut något jag skrivit, och jag måste i princip hamra ner knappen för att få något resultat överhuvudtaget. På sätt och vis är det nyttigt, men också traumatiskt. Jag blir plågsamt medveten om hur ofta jag skriver fel.