Tvångstanken.

Tisdag 5 januari - 08

Jag låg på sängen och kollade på ”Blue Spring”, en japansk film som skulle visa sig vara bra, men som så just vid denna tidpunkt kändes lite småseg. Handlingen gjorde mig lite förvirrad, jag kunde inte relatera till någon av karaktärerna, och jag kom på mig själv med att glida iväg i tankarna. Jag kom på mig själv med att tänka på mitt badkar. För en tid sen upptäckte jag att vattnet hade börjat ta god tid på sig med att rinna ut efter att jag duschat eller badat. Det kändes just lagom fräscht att stå där med fötterna i decimeterdjupt smutsvatten varje gång man tvättat av sig. Känslan av verklig renhet ville inte riktigt infinna sig. Någonstans förstod jag ju att det berodde på att avloppet slemmat ihop sig, men tanken på att rengöra det var för äcklig för att jag skulle vilja göra något åt saken. Så jag lät det bero.
Men den här kvällen kunde jag bara inte få någon ro i kroppen. Inte förrän det förbannade slammet var väck. Så jag pausade filmen, drog på mig tröja och ytterkläder och gav mig ut ur lägenheten. Det var första expeditionen utanför dörren sedan lördagskvällens chokladköp i kvarterskiosken, och jag förstod varför. Det var blött och kladdigt ute, nästan lika kladdigt som sörjan i mitt avlopp. Inte ett väder man vill behöva vistas i. Lyckligtvis behövde jag inte leta länge för att hitta det jag letade efter – en pinne. Jag gick in igen och började peta runt i avloppet. Jag fick upp stinkande hårtestar inbakar i slemmigt guck, och jag kastade det direkt i toaletten. Det fanns mer smuts längre ner, så jag pressade ner pinnen så långt ner jag kunde, och fick till slut fatt i en så lång hårtest att jag nästan trodde jag skulle få med mig ett helt kranium upp ur hålet. Det fick jag tack och lov inte, och efteråt rann vattnet i strida strömmar, rakt ner i ingenstans, utan uppehåll. Jag kunde nöjt återgå till ”Blue Spring”.
--
Här skulle jag egentligen berätta en underhållande anekdot om hur min vän Maria ringde mig i fredags, och skärrad berättade att en kille på företagets IT-avdelning börjat stalka henne. Han hade börjat med att skicka ett SMS; ”Vi måste prata. Vill du?” och hon hade ingen aning om vem det kom från. När Charlotta sökte telefonnumret på Hitta.se och fick fram ett namn, kände Maria knappt igen det, annat än från någon personallista på jobbet. Hon hade aldrig pratat med människan ifråga, och hade ingen aning om vad han kunde ha på hjärtat.
Han hade mycket på hjärtat. Han var tydligen övertygad om att det var något på gång mellan dem, och passade även på att be om ursäkt för att han ignorerat Maria på julfesten. Han hade ingen aning om att han överhuvudtaget varit på julfesten. ”Men alla blickar då?” stammade han till svar när hon frågade hur han kunde tro något sådant om någon han aldrig någonsin pratat med.
Det är en historia som är lite rolig, en historia som är lite sorglig, men jag berättar den såhär odetaljerat och omålande av respekt för de inblandade.