Måndag 30 juni - 08
Värdighet, ett ord som ligger mig varmt om hjärtat. Värdighet, ett ord jag ofta använder men en ironisk snärt i uttalet, men samtidigt ett ord som, när det används på rätt sätt, sammanfattar… allt som får mig att må bra. Allt som stärker mitt självförtroende. Allt och alla som jag känner mig bekväm med eller i, situationer, människor, omgivningar, tillställningar. Värdigt, värdighet, värdiga.
I onsdags var jag för första gången hembjuden till Mikaela, så jag tog bussen till Högdalen direkt efter jobbet. Vi har träffats ett par gånger nu, och det har alltid gått bra, men den här gången var jag faktiskt nervös på ett sätt som jag inte varit sedan jag stod och väntade på henne vid Slussens tunnelbanestation för några veckor sedan, då vi skulle ses för första gången. Jag vet inte alls vad det berodde på.
Mikaela mötte upp mig vid Högdalens station, och vi gick upp till hennes lägenhet. Den var stor, och påminde mig lite om mitt första boende i Karlskoga. Ett rymligt kök, raka motsatsen till min skabbiga lilla kokvrå, ett separat mörklagt sovrum, ett vardagsrum med balkong, hyllor dignande med böcker, vinylspelare och skivor (The Zombies ”Odessey & Oracle” i originalutgåva!) och en stor röd soffa. Det är inte detaljer som dessa som gör en människa attraktiv, spännande och sympatisk. Men de hjälper onekligen till.
Vi lyssnade på Television och hon lagade omelett. Vi kelade i soffan. Och plötsligt började kvällen närma sig natt. Det var jobb igen morgonen därpå, så det var dags att åka. Och åkte gjorde jag, med en varm, behaglig klump inombords. Det hade varit en värdig kväll.
Och samtidigt, denna känsla av overklighet, av… vakuum, närmast. Som att leva i en bubbla och bara undra när den ska spricka, utan att riktigt veta hur det kommer kännas, när det kommer kännas, om det kommer kännas. Hoppas att den inte spricker, undra om det går att hålla den intakt, sopandes alla problem, allt skräp, allt vasst och stickigt framför mig. Ibland känns det verkligen som att det skulle kunna gå. Kunna fungera.
Som i lördags, en alldeles ljuvlig dag. Vädret kunde ha varit bättre, men annars var allt perfekt. Jag vaknade lagom tidigt, åt frukost, städade – rubbet, golvtorkning, dammtorkning, diskbänk, toalett, allt – och blev färdig precis lagom till att Mikaela dök upp. Eller inte precis lagom, jag hann sitta och läsa Sara Lidman på balkongen en stund också.
Vi tog en promenad till Bredäng, och jag handlade rökt norsk fjordlax, vilket naturligtvis fick mig att tänka på en låt av Doktor Kosmos. Väl hemma igen lagade jag mat medan hon satte upp en av mina stringhyllor – jodå, vi är medvetna om det här med könsroller. Resultatet blev ganska fantastiskt, ett riktigt lyft för mitt lilla kyffe. Sen åt vi, och drack. Kallt vitt vin. Till efterrätt; mer vin, och vindruvor. Mycket mer än så behöver inte en dag ha att ge för att kännas fulländad.
Söndagen var en annorlunda dag, med tvära kast mellan högt och lågt. Den började med strålande solsken, så när jag klädde mig för att åka in till stan gjorde jag det utan en tanke på att det skulle kunna bli kyligt senare på kvällen. Jag tog favoritskjortan, grå byxor och finskorna. Vi skulle på konsert på Magnetic Fields-konsert på kvällen, och jag visste att Mikaela klätt upp sig lite extra dagen till ära, och jag ville inte vara sämre.
Vi möttes vid Slussen, och jag kände knappt igen henne. Hon bar en utsökt – värdig – klänning av äldre slag, och en förtjusande hatt. Hon var oerhört söt. På Götgatan kom en fotograf fram och knäppte några bilder på oss.
”För ni är så fina!”
Jag kände mig som en anakronism. Jag var klädd som en Slas-karaktär, och hon som någon en Slas-karaktär kunde tänkas tråna olyckligt efter. Det var faktiskt ganska häftigt. Vi sprang på fotografen även en stund senare, vid Nytorget, och då tog han ännu ett gäng bilder. Jag måste tyvärr erkänna att jag kände mig både stolt och cool.
Vi gick upp till Moa, som också skulle se Magnetic Fields. Ja, faktum är ju att det var Moa som övertalat mig att gå, och det redan långt innan jag första gången träffade Mikaela.
Moa hade lagat mat som hon bjöd på. Vi satt nere på hennes bakgård, maten smakade ljuvligt, och till efterrätt blev det glass, någon form av kräm på rabarber, kanel och apelsin, och så en kopp kaffe. Mikaela och jag unnade oss till och med varsin cigg på maten, trots att ingen av oss egentligen röker. Det passade bara så bra med tanke på de roller vi spelade.
--
Senare, på kvällen, när konserten (en helt fantastisk konsert som jag skulle kunna skriva betydligt mer om, vilket jag också gjort någon helt annanstans) tagit slut, kände jag mig märkligt låg. Som om all den glädje jag känt under helgen höll på att rinna ur mig, som vatten ur ett badkar. Kanske var det duggregnet som föll, kanske kylan som fick oss att huttra där vi stod i busskuren. Kanske var det Magnetic Fields melankoliska musik, som trots sitt sardoniska anslag ändå döljer ett djupt, påtagligt allvar i grunden. Jag vet inte vad det berodde på, men det oroade mig. På tunnelbanan hem höll jag på att börja gråta, men lyckades hålla mig. Jag stapplade upp till lägenheten och kände mig alldeles blåfrusen. Jag åt några mackor. Det kändes lite bättre. Kanske var det bara avskedet av en fantastisk helg som smärtade. Vi kan väl välja att se det så.
Monday, June 30, 2008
Tuesday, June 24, 2008
You need to take that bus.
Tisdag 24 juni - 08
“Man behöver inte nödvändigtvis ha skrivit en bok för att vara författare men man måste utge sig för att vara författare. Det är så man måste börja. Man talar om för alla och envar att man är författare och till slut tvingas man bli det.”
Stig Claesson – Rosine
Ibland skriver jag. Ibland, men mer och mer sällan. Periodvis dyker livet upp, som en välkommen/ovälkommen gäst, fyller ens dagar med aktivitet och händelser, upptar ens tid, händer och tankar, och sakta men säkert byggs ett litet lager av damm upp på datorns orörda tangenter. Livet har dykt upp nu, mer välkommet än ovälkommet, men oerhört tids – och energikrävande. Jag saknar skrivandet ibland. Igår mer än någonsin.
Det var midsommarafton – bokstavligt talat afton, som i sent på kvällen – och jag promenerade på en dunkelt upplyst gata i Karlskoga. Den tidiga delen av kvällen hade jag tillbringat på en blåsig veranda tillsammans med min far, hans fru och ett par glas billigt rödvin och estnisk likör, men när klockans visare båda närmade sig tolvan gick sällskapet och lade sig, och jag tog en promenad för att kunna tala med Mikaela ostört.
Hon var på väg hem från en fest när jag ringde, och var full och glad. Hon saknade mig sa hon, och jag saknade henne. Jag tyckte det var fint att hon varken sluddrade eller slant på tungan, utan istället bara blev varm och öppenhjärtlig.
”Jag tänker på dig hela tiden”, sa hon.
”Jag också”, sa jag.
”Du bara kommer här och stormar in i mitt liv”, sa hon, utan att avsluta meningen. Vi fortsatte att tala om sånt som nyförälskade (men inte uttalat nyförälskade) talar om, och till slut la vi på. Jag hade då kommit tillbaka till trädgården och satt i en korgstol på pappas veranda igen. Jag huttrade lite. Väderleksmässigt var det en jävla midsommarafton.
Min gamle vän Mattias hade försökt ringa medan jag talade med Mikaela, så jag ringde upp honom. Han satt i en stuga någonstans utanför Göteborg, var högljudd, glad och berusad. Han berättade att han hade svårt att sova om nätterna. Han skrev på en novell eller roman, jag minns inte, och huvudet var fullt av idéer. Lät härligt tyckte jag.
”Det är väl en rätt bra anledning till att inte kunna sova?”
”Jo, men man behöver sin nattsömn.”
Och det var här saknaden dök upp.
”Själv skriver jag knappt längre”, sa jag. ”Jag är för lättdistraherad. Jag skulle behöva en dator helt tom på allt utom ett ordbehandlingsprogram. Först då skulle jag få något gjort.”
”Nej, för fan, jag får ingen inspiration vid en dator. Jag har köpt ett block och skriver för hand.”
Bam.
Orden slog ner som hammarslag. En penna och ett anteckningsblock. Ett bord och en kopp kaffe. Eller ett glas vin. Mer behövs ju inte. Allt annat är bara svepsjäl för att slippa riskera misslyckandets svidande ansiktsslag. För det är ju inte alltid livet som kommer i vägen, det är ju rädslan och distraktionen också. Och – icke att förglömma – en mjuk soffa där det ligger nära till hands att bara lägga ner huvudet och sova. Jag brukar sitta i soffan och skriva, med datorn på vardagsrumsbordet eller i knäet, och knappt hinner jag börja förrän ögonlocken börjar leta sig ner mot kinderna, lemmarna domnar bort och jag sjunker ihop. Vid köksbordet, med block och penna, skulle det te sig mindre lockande. Och kanske skulle drömmen om att lämna något efter mig, något litet enkelt avtryck, då kunna förverkligas.
Mattias och jag snackade en stund till, konstaterade att det vore kul att ses snart, och när vi la på såg jag att Maria ringt, så jag snackade med henne en stund innan jag gick in och la mig. Och sådan var min midsommarafton i Karlskoga.
--
Resan dit är en berättelse för sig.
Jag satt nertryckt i bussätet, hade precis varit på toaletten och hade således inte säkerhetsbältet på mig. Det var ungefär en och en halv timme kvar tills bussen skulle nå Karlskoga, och jag såg fram emot att få kliva ur, sträcka på benen, hälsa på Mamma och hunden och få äta lasagne. Sedan lunch hade jag inte ätit mer än en kexchoklad och ett äpple, så magen kurrade.
Jag lyssnade på Stevie Wonder när smällen kom. Folk skrek, bussen krängde än hit, än dit, och för ett ögonblick tycktes den nästan lyfta från marken. I ögonvrån såg jag något blinka till, något som flög som en projektil över vägbanan och ner i diket på andra sidan.
Bussen stannade.
Stevie sjöng vidare.
Skakade hjärtat? Hjärtat skakade, men inte farligt mycket. En gång när jag var liten slog blixten ner hos min mormor och morfar. Jag hörde smällan, registrerade den, men lyfte knappt blicken från min Kalle Anka-tidning. Det var likadant nu. Jag märkte att något hänt, jag tänkte ingenting. Men jag plockade ut hörlurarna.
Så tryckte någon på play, och busschauffören for upp ur sitt säte med munnen som ett o, kollade snabbt så ingen var skadad och rusade sedan ut ur bussen. Ingen panik utbröt i övrigt, men den lätt utvecklingsstörde killen i sätet intill mig konstaterade att det var ”ett litet djur” vi hade kört på. Dörrarna stod öppna, så snart vågade vi oss ut, och kunde bevittna förstörelsen. Det duggregnade. På andra sidan vägen låg inget litet djur, utan en stor personbil. Lyckligtvis tycktes ingen vara skadad där heller, för föraren och hans sällskap stod utanför och betraktade bilvraket. Snart kom både polis, ambulans och brandkår, vägen spärrades av och det dröjde närmare två timmar innan en ersättningsbuss kom och plockade upp oss. Naturligtvis var det långtråkigt och frustrerande att vänta, men det var svårt att känna någon större ilska. Det kunde ju trots allt ha gått betydligt värre.
“Man behöver inte nödvändigtvis ha skrivit en bok för att vara författare men man måste utge sig för att vara författare. Det är så man måste börja. Man talar om för alla och envar att man är författare och till slut tvingas man bli det.”
Stig Claesson – Rosine
Ibland skriver jag. Ibland, men mer och mer sällan. Periodvis dyker livet upp, som en välkommen/ovälkommen gäst, fyller ens dagar med aktivitet och händelser, upptar ens tid, händer och tankar, och sakta men säkert byggs ett litet lager av damm upp på datorns orörda tangenter. Livet har dykt upp nu, mer välkommet än ovälkommet, men oerhört tids – och energikrävande. Jag saknar skrivandet ibland. Igår mer än någonsin.
Det var midsommarafton – bokstavligt talat afton, som i sent på kvällen – och jag promenerade på en dunkelt upplyst gata i Karlskoga. Den tidiga delen av kvällen hade jag tillbringat på en blåsig veranda tillsammans med min far, hans fru och ett par glas billigt rödvin och estnisk likör, men när klockans visare båda närmade sig tolvan gick sällskapet och lade sig, och jag tog en promenad för att kunna tala med Mikaela ostört.
Hon var på väg hem från en fest när jag ringde, och var full och glad. Hon saknade mig sa hon, och jag saknade henne. Jag tyckte det var fint att hon varken sluddrade eller slant på tungan, utan istället bara blev varm och öppenhjärtlig.
”Jag tänker på dig hela tiden”, sa hon.
”Jag också”, sa jag.
”Du bara kommer här och stormar in i mitt liv”, sa hon, utan att avsluta meningen. Vi fortsatte att tala om sånt som nyförälskade (men inte uttalat nyförälskade) talar om, och till slut la vi på. Jag hade då kommit tillbaka till trädgården och satt i en korgstol på pappas veranda igen. Jag huttrade lite. Väderleksmässigt var det en jävla midsommarafton.
Min gamle vän Mattias hade försökt ringa medan jag talade med Mikaela, så jag ringde upp honom. Han satt i en stuga någonstans utanför Göteborg, var högljudd, glad och berusad. Han berättade att han hade svårt att sova om nätterna. Han skrev på en novell eller roman, jag minns inte, och huvudet var fullt av idéer. Lät härligt tyckte jag.
”Det är väl en rätt bra anledning till att inte kunna sova?”
”Jo, men man behöver sin nattsömn.”
Och det var här saknaden dök upp.
”Själv skriver jag knappt längre”, sa jag. ”Jag är för lättdistraherad. Jag skulle behöva en dator helt tom på allt utom ett ordbehandlingsprogram. Först då skulle jag få något gjort.”
”Nej, för fan, jag får ingen inspiration vid en dator. Jag har köpt ett block och skriver för hand.”
Bam.
Orden slog ner som hammarslag. En penna och ett anteckningsblock. Ett bord och en kopp kaffe. Eller ett glas vin. Mer behövs ju inte. Allt annat är bara svepsjäl för att slippa riskera misslyckandets svidande ansiktsslag. För det är ju inte alltid livet som kommer i vägen, det är ju rädslan och distraktionen också. Och – icke att förglömma – en mjuk soffa där det ligger nära till hands att bara lägga ner huvudet och sova. Jag brukar sitta i soffan och skriva, med datorn på vardagsrumsbordet eller i knäet, och knappt hinner jag börja förrän ögonlocken börjar leta sig ner mot kinderna, lemmarna domnar bort och jag sjunker ihop. Vid köksbordet, med block och penna, skulle det te sig mindre lockande. Och kanske skulle drömmen om att lämna något efter mig, något litet enkelt avtryck, då kunna förverkligas.
Mattias och jag snackade en stund till, konstaterade att det vore kul att ses snart, och när vi la på såg jag att Maria ringt, så jag snackade med henne en stund innan jag gick in och la mig. Och sådan var min midsommarafton i Karlskoga.
--
Resan dit är en berättelse för sig.
Jag satt nertryckt i bussätet, hade precis varit på toaletten och hade således inte säkerhetsbältet på mig. Det var ungefär en och en halv timme kvar tills bussen skulle nå Karlskoga, och jag såg fram emot att få kliva ur, sträcka på benen, hälsa på Mamma och hunden och få äta lasagne. Sedan lunch hade jag inte ätit mer än en kexchoklad och ett äpple, så magen kurrade.
Jag lyssnade på Stevie Wonder när smällen kom. Folk skrek, bussen krängde än hit, än dit, och för ett ögonblick tycktes den nästan lyfta från marken. I ögonvrån såg jag något blinka till, något som flög som en projektil över vägbanan och ner i diket på andra sidan.
Bussen stannade.
Stevie sjöng vidare.
Skakade hjärtat? Hjärtat skakade, men inte farligt mycket. En gång när jag var liten slog blixten ner hos min mormor och morfar. Jag hörde smällan, registrerade den, men lyfte knappt blicken från min Kalle Anka-tidning. Det var likadant nu. Jag märkte att något hänt, jag tänkte ingenting. Men jag plockade ut hörlurarna.
Så tryckte någon på play, och busschauffören for upp ur sitt säte med munnen som ett o, kollade snabbt så ingen var skadad och rusade sedan ut ur bussen. Ingen panik utbröt i övrigt, men den lätt utvecklingsstörde killen i sätet intill mig konstaterade att det var ”ett litet djur” vi hade kört på. Dörrarna stod öppna, så snart vågade vi oss ut, och kunde bevittna förstörelsen. Det duggregnade. På andra sidan vägen låg inget litet djur, utan en stor personbil. Lyckligtvis tycktes ingen vara skadad där heller, för föraren och hans sällskap stod utanför och betraktade bilvraket. Snart kom både polis, ambulans och brandkår, vägen spärrades av och det dröjde närmare två timmar innan en ersättningsbuss kom och plockade upp oss. Naturligtvis var det långtråkigt och frustrerande att vänta, men det var svårt att känna någon större ilska. Det kunde ju trots allt ha gått betydligt värre.
Monday, June 16, 2008
Tro och tvivel.
Måndag 16 juni – 08
Jag var på Gröna Lund i fredags, och tittade på Håkan Hellström. Jag och Emma åkte dit direkt efter jobbet. Vi plockade upp min bror vid Liljeholmen, och tog sedan Gröna Lund-färjan över. Det hade varit en kylslagen dag, och var väl fortfarande kallt, men solen sken, och det var en vacker kväll. Vinden slet i hår och hattar när vi for över vattnet, och när vi gick av däck promenerade vi raka spåret till Kryddhyllan och beställde varsin öl. Den var dyr, det spelades sexistisk reggae i högtalarna, stället var fullt av gamla avdankade doku- och vanliga såpastjärnor, men det var ändå trevligt. Precis som alltid upptäckte jag, när en fjärdedel av ölen var kvar, att jag druckit på tok för snabbt. Med så lite öl kvar är det onödigt att sakta ner tempot, det blir bara avslaget och äckligt då, så jag sänkte det jag hade kvar och gick och köpte en ny. Jag hann knappt påbörja den förrän Mikaela ringde, och snart var hon där, och vi kramade på varandra och delade på en stol. Jag höll om henne försiktigt medan hon bekantade sig med Tobias och Emma, min arm slappt liggande över hennes axel, och jag undrade om det var okej. Kände mig våldsamt självmedveten - detta fruktansvärda ord, min eviga förbannelse – och visste inte vad jag skulle göra av armarna och händerna, och det kändes som jag hade dubbelt så många som jag har. När ölen var urdruckna reste vi oss och gick ner på tivoliområdet. Det kändes märkligt litet jämfört med hur det framstod när man var yngre. Då var det en hel värld av attraktioner, nu mest en liten lekplats. Spökhuset, som jag och min tremänning en gång busade runt i, med irriterade maskeradspöken tätt i hälarna, såg inte längre hälften så skrämmande eller underhållande ut, och konstigt vore väl annars. Men det var onekligen suggestivt och ganska vackert när Håkan Hellström en stund senare spelade en av sina lugnare låtar, och två monster klev ut på verandan, fattade varandras händer och dansade en dyster vals i kvällssolen.
Men innan dess var det dags för oss att möta upp resten av sällskapet. Först Andreas och Moa, som anlänt, och stod och väntade på oss vid Lyckohjulet. Därefter träffade vi Frida, och snart också Maria, och när konserten var slut hittade även Linnea fram till oss.
Och konserten, den var fantastisk. Väldigt känslosam, väldigt passionerad, om än kanske en aning för publikfriande, vilket inte är konstigt med tanke på platsen och den blandade publiken.
Strax före ”Det Är Så Jag Säger Det” höll Håkan en liten monolog som kändes riktad direkt till mig. Han talade om hur sökandet efter kärleken någon gång i mitten av tjugoårsåldern/tidiga trettioårsåldern plötsligt blir mer än bara en lek, hur man börjar leta efter någon att stadga sig med. Hur man då kanske träffar någon som blivit bränd tidigare, som är rädd för kärleken…
”Och då vill man bara säga; ’Men vi kände ju inte varandra när allt det där hände’.”
Jag höll om Mikaela, och hon kramade min hand lite extra hårt. Jag tror hon förstod. Det var inte bara mig den monologen var riktad mot, det var henne också. Den handlade om henne och mig.
Vi gick in till stan efter konserten, och tog en buss in till Slussen. Vi satte oss på Hjärtats Bar och drack varsin öl till, men alla var ganska trötta. Mikaela och jag gick tidigt, satte oss på McDonalds och åt varsin meny. Vi pratade om varandra, en lång stund, skrattade och höll händer, och skildes sedan åt vid Mariatorget. Vi for hem, var och en till sitt.
Jag var på Gröna Lund i fredags, och tittade på Håkan Hellström. Jag och Emma åkte dit direkt efter jobbet. Vi plockade upp min bror vid Liljeholmen, och tog sedan Gröna Lund-färjan över. Det hade varit en kylslagen dag, och var väl fortfarande kallt, men solen sken, och det var en vacker kväll. Vinden slet i hår och hattar när vi for över vattnet, och när vi gick av däck promenerade vi raka spåret till Kryddhyllan och beställde varsin öl. Den var dyr, det spelades sexistisk reggae i högtalarna, stället var fullt av gamla avdankade doku- och vanliga såpastjärnor, men det var ändå trevligt. Precis som alltid upptäckte jag, när en fjärdedel av ölen var kvar, att jag druckit på tok för snabbt. Med så lite öl kvar är det onödigt att sakta ner tempot, det blir bara avslaget och äckligt då, så jag sänkte det jag hade kvar och gick och köpte en ny. Jag hann knappt påbörja den förrän Mikaela ringde, och snart var hon där, och vi kramade på varandra och delade på en stol. Jag höll om henne försiktigt medan hon bekantade sig med Tobias och Emma, min arm slappt liggande över hennes axel, och jag undrade om det var okej. Kände mig våldsamt självmedveten - detta fruktansvärda ord, min eviga förbannelse – och visste inte vad jag skulle göra av armarna och händerna, och det kändes som jag hade dubbelt så många som jag har. När ölen var urdruckna reste vi oss och gick ner på tivoliområdet. Det kändes märkligt litet jämfört med hur det framstod när man var yngre. Då var det en hel värld av attraktioner, nu mest en liten lekplats. Spökhuset, som jag och min tremänning en gång busade runt i, med irriterade maskeradspöken tätt i hälarna, såg inte längre hälften så skrämmande eller underhållande ut, och konstigt vore väl annars. Men det var onekligen suggestivt och ganska vackert när Håkan Hellström en stund senare spelade en av sina lugnare låtar, och två monster klev ut på verandan, fattade varandras händer och dansade en dyster vals i kvällssolen.
Men innan dess var det dags för oss att möta upp resten av sällskapet. Först Andreas och Moa, som anlänt, och stod och väntade på oss vid Lyckohjulet. Därefter träffade vi Frida, och snart också Maria, och när konserten var slut hittade även Linnea fram till oss.
Och konserten, den var fantastisk. Väldigt känslosam, väldigt passionerad, om än kanske en aning för publikfriande, vilket inte är konstigt med tanke på platsen och den blandade publiken.
Strax före ”Det Är Så Jag Säger Det” höll Håkan en liten monolog som kändes riktad direkt till mig. Han talade om hur sökandet efter kärleken någon gång i mitten av tjugoårsåldern/tidiga trettioårsåldern plötsligt blir mer än bara en lek, hur man börjar leta efter någon att stadga sig med. Hur man då kanske träffar någon som blivit bränd tidigare, som är rädd för kärleken…
”Och då vill man bara säga; ’Men vi kände ju inte varandra när allt det där hände’.”
Jag höll om Mikaela, och hon kramade min hand lite extra hårt. Jag tror hon förstod. Det var inte bara mig den monologen var riktad mot, det var henne också. Den handlade om henne och mig.
Vi gick in till stan efter konserten, och tog en buss in till Slussen. Vi satte oss på Hjärtats Bar och drack varsin öl till, men alla var ganska trötta. Mikaela och jag gick tidigt, satte oss på McDonalds och åt varsin meny. Vi pratade om varandra, en lång stund, skrattade och höll händer, och skildes sedan åt vid Mariatorget. Vi for hem, var och en till sitt.
Saturday, June 7, 2008
Love comes in waves.
Lördag 7 juni - 08
”Du kan ju inte räkna med att fixa både ny tjej och nytt jobb på samma vecka”, sa Maria tröstande. Jag hade precis talat med mannen som intervjuat mig hela två gånger, och han meddelade mig att de valt att gå vidare med en annan sökande. Han lät uppriktigt ledsen, men det gjorde ju inte mig gladare.
”Jag har fixat varken eller”, sa jag, och det var sant. För hemma hos mig, i soffan, förvisso före kyssarna, före famntaget, före bussen och avskedet, sa Mikaela att hon tyckte vi kunde ta det lugnt, inte kasta oss in i något. Vi hade ju bara känt varandra i två dagar. Det lät sunt och bra, tyckte jag då. I efterhand insåg jag att det är precis så det brukar låta. Det låter så och det låter bra. Tills det praktiseras, och då innebär det bara ett långsamt utrinnande i sanden. Ofta är folk alldeles för förnuftiga, och jag är precis tvärtom. Jag svävar iväg på tok för högt i svärmiska tankar, och sen kan jag knappt komma ner igen. Och när jag väl kommer ner har den andre redan tagit mark för länge sedan och skyndat därifrån.
På lunchrasten mejlade hon mig. Vi hade bestämt att vi skulle ses i helgen, om hennes tidigare Malmö-planer gick i stöpet, vilket de såg ut att göra. I mailet meddelades att de inte alls gått i stöpet, att hon skulle resa inom någon timma, och att vi skulle ses först i början av nästa vecka.
Allt som hördes, bortsett från den ständigt ringande jobbtelefonen, var ljudet av något odefinierbart som långsamt droppade ner i sanden. Tycktes det.
--
Min magiska bag in box tog slut senare på kvällen. Den har hängt med i tre helger, och innehållet har druckits av sammanlagt fem munnar – min, Moas, Marias, Johns och Emmas. Det kändes lite sorgligt att ta avsked av den, även om jag faktiskt blev överraskad när jag insåg att det fanns så pass mycket kvar.
Jag hade mina närmaste arbetskamrater på besök, en sista gemensam tillställning innan John drar på semester. Linnea, den nya tjejen på avdelningen, var med, men drack bara kaffe. Jag höll mig till folköl först, men sen lyckades Maria krama ur ett helt gäng glas rött ur den tidigare nämnda boxen, och plötsligt blev saker och ting en aning dimmiga. Alla utom jag och Maria försvann. Vi var ganska rejält fulla, jag satt och halvsov i soffan medan hon letade gamla klasskamrater på Facebook och berättade om deras dåd och illdåd. Hon var så inne i sina berättelser att hon studsade upp och ner i soffan, rödvinet rann över kanterna på glaset och ner på dynorna, men jag var för trött för att bry mig nämnvärt. Det var torsdag och det var natt, vilket vi inte brydde oss så mycket om eftersom fredagen var röd dag, men framåt tvåtiden insåg vi att tunnelbanan slutat gå för länge sen.
”Du kan sova här”, sluddrade jag. ”Jag tar soffan. Jag kommer inte försöka något…”
”Det trodde jag inte heller, förrän du tog upp det”, sa Maria och skrattade åt mig. Hon tog en taxi hem, och jag, jag gick och la mig.
Nästa dag var en seg dag. Jag tog det lugnt hela dagen. Låg i sängen, låg på soffan, satt på balkongen, åstadkom inget av värde. Såg inget, läste inget. Jag vet ej fan vad jag gjorde, vad som fick timmarna att gå. Men så kan det ju vara ibland.
Jag åkte hem till Fredrik på kvällen. Hans lägenhet ligger mitt i solens blickfång, hela dagen, så där var kvalmigt hett. Katten hade tappat sin vinterpäls sedan jag var där sist, såg tre kilo lättare ut och låg och flämtade på en stol. Fredrik bjöd på kaffe och wienerbröd, Frida var där, vi småpratade lite, jag lånade Stig Claessons ”Efter Oss Syndafloden”, och eftersom Fredrik skulle jobba morgonen därpå blev det inte mycket mer än så. Jag handlade lite på Willys innan jag for hemåt. Lite mat, lite godis. Sen återvände jag till soffan. Grannarna grillade. Det gör de hela tiden, grannarna och deras hundar. Jag drog ner persiennerna, men lukten av grillat kött slank in. Jag åt godis och såg ”Fast Times At Ridgemont High”.
--
Lördagen kom, och efter en helt ledig fredag var det svårt att skaka av sig söndagskänslan. Jag hade planerat att åka in till Midsommarkransen och gå på en gratisfestival som arrangerades där. Sagor & Swing skulle spela, och de var egentligen enda intressanta bandet. Tyvärr framgick ingenstans vilken tid de skulle spela, och det hela kändes allt mer som ett stort projekt, särskilt som ingen annan ville med. Jag stod över.
Istället gick jag ner på klipporna nedanför lägenheten. En familj satt och grillade längst ner, så jag valde en mossbeklädd sten längre upp i slänten. Myror kilade fram och tillbaka, och jag mosade en när den bet mig i svanken. Det luktade myrsyra av mitt pekfinger efteråt. Jag åt ett äpple, och lämnade skruttet på marken. Kanske skulle det ge myrorna något annat än mig att tänka på.
När familjen nedanför släckt grillen och vandrat tillbaka till huset tog jag deras plats på de solvarma klipporna. Det doftade tallbark och kåda, jag lade min tygpåse under huvudet och låg och blundade mot ljuset en lång stund. Här höll myrorna sig borta, så jag fick vara ifred. När jag tröttnade på att blunda läste jag några sidor i ”Efter Oss Syndafloden”, och sen fortsatte jag att blunda igen. Solen hettade som det klot av eld och gas den är, och efter en tag blev jag trött. Inte så trött att jag nästan somnade, utan så trött att jag ville gå in igen, så jag reste på mig, borstade bort barr och grus från byxorna och knallade uppför slänten mot lägenheten. Jag stannade till vid äppelskruttet, förväntade mig att se det fullständigt täckt av gnagande myror. Det var det inte. Det var fullständigt övergivet. Kräsna små jävlar. Jag sparkade till äppelskruttet och såg det studsa ner för slänten.
”Du kan ju inte räkna med att fixa både ny tjej och nytt jobb på samma vecka”, sa Maria tröstande. Jag hade precis talat med mannen som intervjuat mig hela två gånger, och han meddelade mig att de valt att gå vidare med en annan sökande. Han lät uppriktigt ledsen, men det gjorde ju inte mig gladare.
”Jag har fixat varken eller”, sa jag, och det var sant. För hemma hos mig, i soffan, förvisso före kyssarna, före famntaget, före bussen och avskedet, sa Mikaela att hon tyckte vi kunde ta det lugnt, inte kasta oss in i något. Vi hade ju bara känt varandra i två dagar. Det lät sunt och bra, tyckte jag då. I efterhand insåg jag att det är precis så det brukar låta. Det låter så och det låter bra. Tills det praktiseras, och då innebär det bara ett långsamt utrinnande i sanden. Ofta är folk alldeles för förnuftiga, och jag är precis tvärtom. Jag svävar iväg på tok för högt i svärmiska tankar, och sen kan jag knappt komma ner igen. Och när jag väl kommer ner har den andre redan tagit mark för länge sedan och skyndat därifrån.
På lunchrasten mejlade hon mig. Vi hade bestämt att vi skulle ses i helgen, om hennes tidigare Malmö-planer gick i stöpet, vilket de såg ut att göra. I mailet meddelades att de inte alls gått i stöpet, att hon skulle resa inom någon timma, och att vi skulle ses först i början av nästa vecka.
Allt som hördes, bortsett från den ständigt ringande jobbtelefonen, var ljudet av något odefinierbart som långsamt droppade ner i sanden. Tycktes det.
--
Min magiska bag in box tog slut senare på kvällen. Den har hängt med i tre helger, och innehållet har druckits av sammanlagt fem munnar – min, Moas, Marias, Johns och Emmas. Det kändes lite sorgligt att ta avsked av den, även om jag faktiskt blev överraskad när jag insåg att det fanns så pass mycket kvar.
Jag hade mina närmaste arbetskamrater på besök, en sista gemensam tillställning innan John drar på semester. Linnea, den nya tjejen på avdelningen, var med, men drack bara kaffe. Jag höll mig till folköl först, men sen lyckades Maria krama ur ett helt gäng glas rött ur den tidigare nämnda boxen, och plötsligt blev saker och ting en aning dimmiga. Alla utom jag och Maria försvann. Vi var ganska rejält fulla, jag satt och halvsov i soffan medan hon letade gamla klasskamrater på Facebook och berättade om deras dåd och illdåd. Hon var så inne i sina berättelser att hon studsade upp och ner i soffan, rödvinet rann över kanterna på glaset och ner på dynorna, men jag var för trött för att bry mig nämnvärt. Det var torsdag och det var natt, vilket vi inte brydde oss så mycket om eftersom fredagen var röd dag, men framåt tvåtiden insåg vi att tunnelbanan slutat gå för länge sen.
”Du kan sova här”, sluddrade jag. ”Jag tar soffan. Jag kommer inte försöka något…”
”Det trodde jag inte heller, förrän du tog upp det”, sa Maria och skrattade åt mig. Hon tog en taxi hem, och jag, jag gick och la mig.
Nästa dag var en seg dag. Jag tog det lugnt hela dagen. Låg i sängen, låg på soffan, satt på balkongen, åstadkom inget av värde. Såg inget, läste inget. Jag vet ej fan vad jag gjorde, vad som fick timmarna att gå. Men så kan det ju vara ibland.
Jag åkte hem till Fredrik på kvällen. Hans lägenhet ligger mitt i solens blickfång, hela dagen, så där var kvalmigt hett. Katten hade tappat sin vinterpäls sedan jag var där sist, såg tre kilo lättare ut och låg och flämtade på en stol. Fredrik bjöd på kaffe och wienerbröd, Frida var där, vi småpratade lite, jag lånade Stig Claessons ”Efter Oss Syndafloden”, och eftersom Fredrik skulle jobba morgonen därpå blev det inte mycket mer än så. Jag handlade lite på Willys innan jag for hemåt. Lite mat, lite godis. Sen återvände jag till soffan. Grannarna grillade. Det gör de hela tiden, grannarna och deras hundar. Jag drog ner persiennerna, men lukten av grillat kött slank in. Jag åt godis och såg ”Fast Times At Ridgemont High”.
--
Lördagen kom, och efter en helt ledig fredag var det svårt att skaka av sig söndagskänslan. Jag hade planerat att åka in till Midsommarkransen och gå på en gratisfestival som arrangerades där. Sagor & Swing skulle spela, och de var egentligen enda intressanta bandet. Tyvärr framgick ingenstans vilken tid de skulle spela, och det hela kändes allt mer som ett stort projekt, särskilt som ingen annan ville med. Jag stod över.
Istället gick jag ner på klipporna nedanför lägenheten. En familj satt och grillade längst ner, så jag valde en mossbeklädd sten längre upp i slänten. Myror kilade fram och tillbaka, och jag mosade en när den bet mig i svanken. Det luktade myrsyra av mitt pekfinger efteråt. Jag åt ett äpple, och lämnade skruttet på marken. Kanske skulle det ge myrorna något annat än mig att tänka på.
När familjen nedanför släckt grillen och vandrat tillbaka till huset tog jag deras plats på de solvarma klipporna. Det doftade tallbark och kåda, jag lade min tygpåse under huvudet och låg och blundade mot ljuset en lång stund. Här höll myrorna sig borta, så jag fick vara ifred. När jag tröttnade på att blunda läste jag några sidor i ”Efter Oss Syndafloden”, och sen fortsatte jag att blunda igen. Solen hettade som det klot av eld och gas den är, och efter en tag blev jag trött. Inte så trött att jag nästan somnade, utan så trött att jag ville gå in igen, så jag reste på mig, borstade bort barr och grus från byxorna och knallade uppför slänten mot lägenheten. Jag stannade till vid äppelskruttet, förväntade mig att se det fullständigt täckt av gnagande myror. Det var det inte. Det var fullständigt övergivet. Kräsna små jävlar. Jag sparkade till äppelskruttet och såg det studsa ner för slänten.
Wednesday, June 4, 2008
Another girl, another planet.
Onsdag 4 juni - 08
Sedan mamma kom hit i lördags morse har mycket hänt. Främst med min balkong. Plötligt är den inte bara beboelig (vilket den inte varit förrut) utan också alldeles underbar. Den har stolar, den har en matta, den är sopad, den har blommor i krukor. Jag älskar den. Jag tillbringar all min tid på den. Kunde jag sova här skulle jag göra där. Jag har varit ute i solen så mycket att jag blivit alldeles röd i ansiktet. Det kan vara hälsosamt och stärkande att ha en mamma på besök ibland.
--
Annars har jag de gångna dagarna pendlat mellan försiktigt hopp och bitterljuv förtvivlan, allt på grund av en enda människa, och en människa jag aldrig tidigare träffat till på köpet. Situationen är inte ny på något sätt, jag har varit i den många gånger, bara inte med någon jag inte känner sedan tidigare. Läsande av varandras bloggar, desperat letandes efter ledtrådar, hintar, dolda budskap. Och så mailen. Några små, små ord som bygger upp förhoppningar, några små, små ord som skapar tvivel. Betraktande på avstånd på Landet förra lördagen. Beslutandet om ett möte, och så dagarna som glider fram i snigelfart fram tills dagen är kommen, och man står vid Slussen och skakar, ser människor som skulle kunna vara hon komma och gå. Och så till sist, ett leende, vänligt ansikte, en lång och hjärtlig kram och en promenad Götgatan fram, och ett samtal som flödar som ett rinnande vatten, så som samtal annars bara flyter fram på film. Redan där och då kändes allt mer rätt än det gjort på länge. Vi pratade om terapi och om analys och om musik och om Woody Allen.
Vi hamnade på Nadas lilla uteservering. Inifrån barmörkret spelades Belle & Sebastian. Jag drack ett glas öl, hon ett glas vin. Vi pratade om oviktiga och viktiga saker. Musik, film, livet, varandra. Skrattade mycket. Blev berusade på väldigt lite och beställde in mer. När vi blev lite för berusade kändes det lagom att gå, så vi tog en promenad, först till McDonalds vid Skanstull, sedan ner till Slussens tunnelbana. I rulltrappan frågade jag om hon ville ses igen, snart. Hon sken upp. Det ville hon gärna sa hon.
”Du säger det inte bara för att vara snäll?” frågade hon, och det var liksom precis vad jag tänkte när hon svarade jakande på min fråga. Vi skrattade generat.
Nere i tunnelbanan var det bara minuter kvar till hennes tåg skulle gå. John och Emma stod där och väntade på samma tåg, så vi hälsade på dem, och de såg så väl på mig hur glad jag var att de var tvungna att vänta på nästa tåg och fråga vad det var som hände egentligen. Det hade varit en väldigt bra kväll.
--
Nästa dag var hon i Aspudden hos vänner. Själv var jag hemma. Aspudden ligger inte långt från hemma, så jag frågade om hon ville komma förbi så vi kunde ta en promenad, och det ville hon, så det gjorde vi. Det blev en lång promenad där vi såg solen sjunka ner i Mälaren. Samtalstonen var något mer lågmäld och allvarlig när alkoholen inte var närvarande, men det var definitivt inte mindre trevligt för det. När mörkret sänkt sig över Mälarhöjden föreslog jag en kopp te hos mig, vilket hon nappade på. Så vi satt en lång stund i min soffa, pratade, drack te och lyssnade på skivor, och kvällen blev till natt, till slut sen natt. Klockan två kom vi på vad klockan var, kollade upp bussar och vandrade upp till Mälarhöjdens centrum. Det var kallt och hon var tunt klädd, så när vi kom till busshållplatsen var hon frusen. Jag frågade om jag fick hålla om henne, och det fick jag, så jag höll henne hårt, och vi kysstes, och just då lystes busskuren upp av nattbussens förbannade lyktor. Jag höll hennes hand, och den gled ur min när hon skyndade in genom dörrarna och försvann iväg i natten.
Sedan mamma kom hit i lördags morse har mycket hänt. Främst med min balkong. Plötligt är den inte bara beboelig (vilket den inte varit förrut) utan också alldeles underbar. Den har stolar, den har en matta, den är sopad, den har blommor i krukor. Jag älskar den. Jag tillbringar all min tid på den. Kunde jag sova här skulle jag göra där. Jag har varit ute i solen så mycket att jag blivit alldeles röd i ansiktet. Det kan vara hälsosamt och stärkande att ha en mamma på besök ibland.
--
Annars har jag de gångna dagarna pendlat mellan försiktigt hopp och bitterljuv förtvivlan, allt på grund av en enda människa, och en människa jag aldrig tidigare träffat till på köpet. Situationen är inte ny på något sätt, jag har varit i den många gånger, bara inte med någon jag inte känner sedan tidigare. Läsande av varandras bloggar, desperat letandes efter ledtrådar, hintar, dolda budskap. Och så mailen. Några små, små ord som bygger upp förhoppningar, några små, små ord som skapar tvivel. Betraktande på avstånd på Landet förra lördagen. Beslutandet om ett möte, och så dagarna som glider fram i snigelfart fram tills dagen är kommen, och man står vid Slussen och skakar, ser människor som skulle kunna vara hon komma och gå. Och så till sist, ett leende, vänligt ansikte, en lång och hjärtlig kram och en promenad Götgatan fram, och ett samtal som flödar som ett rinnande vatten, så som samtal annars bara flyter fram på film. Redan där och då kändes allt mer rätt än det gjort på länge. Vi pratade om terapi och om analys och om musik och om Woody Allen.
Vi hamnade på Nadas lilla uteservering. Inifrån barmörkret spelades Belle & Sebastian. Jag drack ett glas öl, hon ett glas vin. Vi pratade om oviktiga och viktiga saker. Musik, film, livet, varandra. Skrattade mycket. Blev berusade på väldigt lite och beställde in mer. När vi blev lite för berusade kändes det lagom att gå, så vi tog en promenad, först till McDonalds vid Skanstull, sedan ner till Slussens tunnelbana. I rulltrappan frågade jag om hon ville ses igen, snart. Hon sken upp. Det ville hon gärna sa hon.
”Du säger det inte bara för att vara snäll?” frågade hon, och det var liksom precis vad jag tänkte när hon svarade jakande på min fråga. Vi skrattade generat.
Nere i tunnelbanan var det bara minuter kvar till hennes tåg skulle gå. John och Emma stod där och väntade på samma tåg, så vi hälsade på dem, och de såg så väl på mig hur glad jag var att de var tvungna att vänta på nästa tåg och fråga vad det var som hände egentligen. Det hade varit en väldigt bra kväll.
--
Nästa dag var hon i Aspudden hos vänner. Själv var jag hemma. Aspudden ligger inte långt från hemma, så jag frågade om hon ville komma förbi så vi kunde ta en promenad, och det ville hon, så det gjorde vi. Det blev en lång promenad där vi såg solen sjunka ner i Mälaren. Samtalstonen var något mer lågmäld och allvarlig när alkoholen inte var närvarande, men det var definitivt inte mindre trevligt för det. När mörkret sänkt sig över Mälarhöjden föreslog jag en kopp te hos mig, vilket hon nappade på. Så vi satt en lång stund i min soffa, pratade, drack te och lyssnade på skivor, och kvällen blev till natt, till slut sen natt. Klockan två kom vi på vad klockan var, kollade upp bussar och vandrade upp till Mälarhöjdens centrum. Det var kallt och hon var tunt klädd, så när vi kom till busshållplatsen var hon frusen. Jag frågade om jag fick hålla om henne, och det fick jag, så jag höll henne hårt, och vi kysstes, och just då lystes busskuren upp av nattbussens förbannade lyktor. Jag höll hennes hand, och den gled ur min när hon skyndade in genom dörrarna och försvann iväg i natten.
Subscribe to:
Comments (Atom)