Söndag 28 september - 08
Den här veckan, ett liv. Den här veckan har varit en hel livstid av dörrar som strategiskt öppnats just som ens ansikte är inom räckhåll, av nyårsraketer som ändrar bana midair och återvänder likt bumeranger, av… Äh, vem försöker jag lura? Det har varit en riktig skitvecka helt enkelt.
Det hela började med att mitt förråd livsuppehållande medicin (och nej, jag snackar inte alkohol här) började sina. Det har det i och för sig gjort ett tag, men det var först denna vecka jag verkligen blev tvungen att fylla på för att inte hamna i knipa. Eftersom mina recept var tömda fick jag lov att ringa Södersjukhuset och få dem att ordna nya. Det verkade inte vara några problem. Tanten i telefonen ordnade ett med några musklick, och allt jag skulle behöva göra var att gå till apoteket, lämna fram min legitimation, och biffen skulle, så att säga, vara kirrad. Det lät ju smidigt!
Så enkelt skulle det naturligtvis inte visa sig vara i praktiken. Väl på apoteket visade det sig att någon medicin inte alls hade skrivits ut åt mig. Snopet fick jag lunka hemåt.
Jag ringde sjukhuset igen morgonen därpå. Jag fick tala med samma dam som dagen innan. Hon bedyrade att hon skulle tala med ”dem” (vilka ”dem” är förtäljer inte historien) och ordna så att jag verkligen fick medicin den här gången.
Jaja, tänkte jag. Misstag kan vi väl alla göra. Ingen är ofelbar, och allra minst jag. Vänligt och förstående avslutade jag samtalet och lade på luren.
Döm min frustration när jag efter jobbet återvände till apoteket, bara för att meddelas att någon medicin fortfarande inte skrivits ut! Jag var så frustrerad att jag slog på knappen som öppnade dörren. När jag klev ut kände jag något droppa ner på mitt huvud. Jag tittade upp, men himlen var klarblå. Uppenbarligen måste det ha varit något som pissade på mig. Samma person eller högre makt som pissat på mig hela veckan.
Väl hemma drabbades jag av svårtartad tourettes. Svor och slängde könsord omkring mig. Satte mig på soffan och bankade knytnäven mot soffkuddarna. Det kändes lite bättre för en stund.
Föga anade jag att mina problem bara börjat. Den här kvällen var nämligen kvällen då min slutlön från CityMail skulle komma in på mitt konto. Exakt hur mycket pengar jag skulle få visste jag inte, men det borde vara en rejäl summa. Jag hade en månad av semesterdagar att casha in, och därtill tre veckors lön. Trodde jag.
När klockan slog tolv loggade jag in på min Internetbank och kollade saldot. Åttatusen hade kommit. Åttatusen? Här låg en hund begravet. Månadslön och semesterersättning borde bli ett närmast tredubbelt belopp!
Med tusen myror krypande i kroppen gick jag och lade mig.
Nejnej, tänkte jag, det måste ju vara något fel. Jodå, så är det ju. Jag hade ju sammanlagt en månads semester, och det innebär ju en hel massa pengar att casha in. Någon har räknat fel. Misstag kan alla göra. Ingen är ofelbar, och allra minst jag.
Morgonen därpå ringde jag. En okänd röst svarade i växeln, och jag bad att bli kopplad till löneavdelningen, där Marie, en gammal kollega svarade. Det var då sanningen om min dumhet uppdagades. Jag hade ju fått augustilönen i augusti, inte retroaktivt i september. Då jag dessutom inte jobbat hela augusti, hade det överskott jag då fick reglerats på semesterersättningen. Åttatusen skulle jag ha. Inte ett öre mer.
Jag tackade och lade på luren. Stirrade tomt framför mig. Den senaste månaden har jag näst intill tömt min buffert eftersom jag ”vetat” att den snart skulle fyllas på igen. Nu blev det ingen påfyllning.
Och jag har inget annat än min egen dumhet (eller glömska) att skylla på.
--
On a lighter note; veckan har inte bara varit skit. En del bra saker har hänt också. Framförallt kanske att Mikaela var här i torsdags, här redan när jag kom från jobbet faktiskt. Jag har lånat henne en av mina nycklar, så hon var här några timmar innan jag slutade och gjorde en alldeles underbar kycklingsallad. Till den åt vi baguette med getost och drack vin. Det var en fin överraskning (egentligen var det bara valet av maträtt som var en överraskning, att hon skulle vara här med maten färdig visste jag redan) och det räddade en i övrigt usel dag.
Tro det eller ej, men jag har faktiskt joggat i veckan. Jag satt på sängen och skrev i ett anteckningsblock, skrev om krav och måsten och borden. Mikaela har börjat en skrivarkurs och ett tips hon fått av sin kursledare var att varje dag skriva ett par sidor i ett anteckningsblock, skriva utan krav på rättstavning, utan en tanke på grammatik, bara ett flöde av tankar präntade på papper. Det blir alltid lite febrigt när man skriver på det viset, och ganska snart skrev jag något om att jag verkligen BORDE gå ut och jogga. Kort därefter snörade jag på mig skorna, drog på mig sunkiga kläder (fast i omvänd ordning) och gav mig ut.
Det första jag slogs av var hur länge sen det var jag rörde mig i en snabbare takt än lunkande. Det kändes ovant, det kändes som om marken var så långt under mig, lite som om jag flög. Det var härligt, i ungefär fem minuter. Jag kom inte många meter innan jag kände av mjölksyran. Snart flåsade jag som en gammal gubbe och stapplade utmattat tillbaka, slängde kläderna på golvet och ramlade in i duschen.
Tja, inget är väl smärtfritt i början.
Sunday, September 28, 2008
Sunday, September 21, 2008
In the neighbourhood.
Söndag 21 september - 08
En annan höstmorgon i Mälarhöjden springer jag på Linda. Inte den gamla Linda från folkhögskoletiden som jag umgås med då och då. Nej, en annan Linda, en som började på mitt gamla jobb några veckor innan jag slutade. Vi hann aldrig lära känna varandra, jag fick aldrig veta mycket mer om henne än att hon bor i grannhuset. Men vi hälsar när vi möts på gatan då och då. Oftast sker det på morgonen, när vi båda går hemifrån för att åka till jobbet. Jag blir lite nostalgisk när jag tänker på att hon kliver av vid Liljeholmen medan jag fortsätter mot mörkaste Östermalm. Nostalgisk, men inte avundsjuk. Hur tryggt det gamla kontoret än må kännas så vill jag inte tillbaka.
Och på väg hem från jobbet i fredags möter jag Tess och hennes flickvän. Tess träffade jag första gången på en fest i våras. Vi delade en taxi sedan det uppdagats att vi bodde grannar. Vi har inte umgåtts överdrivet mycket sedan dess, hon var här på fest en gång, och någon månad senare kikade hon förbi och lämnade tillbaka en skiva hon lånat. Annars har vårt umgänge mest bestått av att hon vinkat från balkongen när jag passerat då och då.
Men jag tycker om att ha bekanta i området. Det bidrar till trivseln.
Och jag trivs fantastiskt bra här. När jag promenerar gatan fram på kvällarna efter att mörkret har lagt sig lyser det varmt i alla fönster, och det ser ut som om omgivningen lockat fram den goda smaken i alla boende här. Ljuset är mysigt och inbjudande, det studsar mellan vackert målade och tapetserade väggar. Allt är smakfullt och inspirerande inrett, som om man rest i tiden och blickade in i äldre generationers hem. Från vissa fönster hörs alkisarnas hesa skratt, men det är charmerande alkoholister, glada och rödnästa, direkt urstigna ur pilsnerfilmerna.
Jag skulle gärna bo kvar här i resten av mitt liv, om än i en annan lägenhet. Tjugofem kvadrat börjar kännas lite trångt, och att bo på bottenvåningen är lite som att vara ett djur på zoo. Om jag inom några år kan avancera till en större lägenhet några våningar upp, med utsikt över Mälaren, blir jag en lycklig man.
--
Jag har insett att jag har svårt att minnas våren 2008. Det har framförallt varit tanken på mitt grannskap täckt i snö jag inte lyckats frammana i mitt huvud. Jag kan inte minnas hur det skulle ha sett ut. Det är helt blankt. Delar av helgen har jag därför använt till att läsa gamla dagbokstexter, från februari och fram till maj, eftersom jag från och med maj har ganska bra koll på vad som har pågått. Kanske hände inget särskilt viktigt under de där mörka vårmånaderna, inget värt att minnas. Eller så har bara sommaren varit så omtumlande att den fullständigt överskuggat allt annat.
--
Idag har det varit loppis vid Mariatorget. Jag var där. Det var andra också. Många andra. Så många att det blev kö utanför, och jag och Moa fick vänta i närmare fyrtio minuter på att få komma in. Lyckligtvis var vädret fint, så det var okej att vänta, och när vi väl kom in visade sig loppisen vara värd besväret. Det var ett fantastiskt utbud trots att så många redan varit där och plockat bland godbitarna. Ögonblickligen hittade jag en fantastisk Ben Sherman-skjorta som försäljaren bara ville ha en femtiolapp för, och tog jag en kofta också fick jag båda för en hundring. Givet. Därpå stannade jag till vid ett bord där någon skivrecensent krängde sina promoskivor för fem kronor stycket. Jag samlade på mig sex stycken, av vilka två inte ens var promos, och kände mig ganska tillfreds med livet. Lite besviken var jag dock över att någon hann norpa Colleens ”Les Ondes Silencieuses” före mig. Denna någon verkade inte ha vett att uppskatta sitt fynd heller, då hon mest verkade plocka skivor på måfå medan någon menlös killkompis stod och skrockade något om ”schyst förfestmusik”.
En till kofta investerade jag i, och slutligen också en kaffepanna. Mindre än tvåhundra kronor gick kalaset på allt som allt. Inte illa alls. Nöjda gick vi upp till Moa. Hon stekte pannkakor och jag kokade kaffe. Vi åt och drack, och sen for jag hem.
--
Annars har helgen mest gått åt till sporadiskt umgänge. På fredagskvällen var min syster på besök, och hon sov över till lördag morgon, då hon tog en buss till Karlskoga. Mikaela hämtade upp mig med bilen en stund senare, och vi åkte hem till henne. Vi åt lite pasta, tog en långpromenad, tittade på fågelholkar som satt för lågt på träden och på klottret på fabriksfasaderna. Väl tillbaka i hennes lägenhet drack vi kaffe och sov sedan en stund. Jag hjälpte henne (men stjälpte nog mer) att montera en klädhängare, och hon började packa inför hennes tillfälliga utflytt. Från och med nästa vecka, och hela den kommande månaden, kommer hennes lägenhet vara ockuperad av hantverkare, så hon kommer att bo lite hos mig, och mycket hos sina föräldrar. Jag kommer att sakna att hänga i hennes lägenhet, men då kommer det bli ännu trevligare när man väl får komma tillbaka.
--
Nu: en sista kopp te innan läggdags.
En annan höstmorgon i Mälarhöjden springer jag på Linda. Inte den gamla Linda från folkhögskoletiden som jag umgås med då och då. Nej, en annan Linda, en som började på mitt gamla jobb några veckor innan jag slutade. Vi hann aldrig lära känna varandra, jag fick aldrig veta mycket mer om henne än att hon bor i grannhuset. Men vi hälsar när vi möts på gatan då och då. Oftast sker det på morgonen, när vi båda går hemifrån för att åka till jobbet. Jag blir lite nostalgisk när jag tänker på att hon kliver av vid Liljeholmen medan jag fortsätter mot mörkaste Östermalm. Nostalgisk, men inte avundsjuk. Hur tryggt det gamla kontoret än må kännas så vill jag inte tillbaka.
Och på väg hem från jobbet i fredags möter jag Tess och hennes flickvän. Tess träffade jag första gången på en fest i våras. Vi delade en taxi sedan det uppdagats att vi bodde grannar. Vi har inte umgåtts överdrivet mycket sedan dess, hon var här på fest en gång, och någon månad senare kikade hon förbi och lämnade tillbaka en skiva hon lånat. Annars har vårt umgänge mest bestått av att hon vinkat från balkongen när jag passerat då och då.
Men jag tycker om att ha bekanta i området. Det bidrar till trivseln.
Och jag trivs fantastiskt bra här. När jag promenerar gatan fram på kvällarna efter att mörkret har lagt sig lyser det varmt i alla fönster, och det ser ut som om omgivningen lockat fram den goda smaken i alla boende här. Ljuset är mysigt och inbjudande, det studsar mellan vackert målade och tapetserade väggar. Allt är smakfullt och inspirerande inrett, som om man rest i tiden och blickade in i äldre generationers hem. Från vissa fönster hörs alkisarnas hesa skratt, men det är charmerande alkoholister, glada och rödnästa, direkt urstigna ur pilsnerfilmerna.
Jag skulle gärna bo kvar här i resten av mitt liv, om än i en annan lägenhet. Tjugofem kvadrat börjar kännas lite trångt, och att bo på bottenvåningen är lite som att vara ett djur på zoo. Om jag inom några år kan avancera till en större lägenhet några våningar upp, med utsikt över Mälaren, blir jag en lycklig man.
--
Jag har insett att jag har svårt att minnas våren 2008. Det har framförallt varit tanken på mitt grannskap täckt i snö jag inte lyckats frammana i mitt huvud. Jag kan inte minnas hur det skulle ha sett ut. Det är helt blankt. Delar av helgen har jag därför använt till att läsa gamla dagbokstexter, från februari och fram till maj, eftersom jag från och med maj har ganska bra koll på vad som har pågått. Kanske hände inget särskilt viktigt under de där mörka vårmånaderna, inget värt att minnas. Eller så har bara sommaren varit så omtumlande att den fullständigt överskuggat allt annat.
--
Idag har det varit loppis vid Mariatorget. Jag var där. Det var andra också. Många andra. Så många att det blev kö utanför, och jag och Moa fick vänta i närmare fyrtio minuter på att få komma in. Lyckligtvis var vädret fint, så det var okej att vänta, och när vi väl kom in visade sig loppisen vara värd besväret. Det var ett fantastiskt utbud trots att så många redan varit där och plockat bland godbitarna. Ögonblickligen hittade jag en fantastisk Ben Sherman-skjorta som försäljaren bara ville ha en femtiolapp för, och tog jag en kofta också fick jag båda för en hundring. Givet. Därpå stannade jag till vid ett bord där någon skivrecensent krängde sina promoskivor för fem kronor stycket. Jag samlade på mig sex stycken, av vilka två inte ens var promos, och kände mig ganska tillfreds med livet. Lite besviken var jag dock över att någon hann norpa Colleens ”Les Ondes Silencieuses” före mig. Denna någon verkade inte ha vett att uppskatta sitt fynd heller, då hon mest verkade plocka skivor på måfå medan någon menlös killkompis stod och skrockade något om ”schyst förfestmusik”.
En till kofta investerade jag i, och slutligen också en kaffepanna. Mindre än tvåhundra kronor gick kalaset på allt som allt. Inte illa alls. Nöjda gick vi upp till Moa. Hon stekte pannkakor och jag kokade kaffe. Vi åt och drack, och sen for jag hem.
--
Annars har helgen mest gått åt till sporadiskt umgänge. På fredagskvällen var min syster på besök, och hon sov över till lördag morgon, då hon tog en buss till Karlskoga. Mikaela hämtade upp mig med bilen en stund senare, och vi åkte hem till henne. Vi åt lite pasta, tog en långpromenad, tittade på fågelholkar som satt för lågt på träden och på klottret på fabriksfasaderna. Väl tillbaka i hennes lägenhet drack vi kaffe och sov sedan en stund. Jag hjälpte henne (men stjälpte nog mer) att montera en klädhängare, och hon började packa inför hennes tillfälliga utflytt. Från och med nästa vecka, och hela den kommande månaden, kommer hennes lägenhet vara ockuperad av hantverkare, så hon kommer att bo lite hos mig, och mycket hos sina föräldrar. Jag kommer att sakna att hänga i hennes lägenhet, men då kommer det bli ännu trevligare när man väl får komma tillbaka.
--
Nu: en sista kopp te innan läggdags.
Sunday, September 14, 2008
Leave me alone, leave me alone.
Söndag 14 september - 08
Höstmorgon i Mälarhöjden. Jag sitter på en bänk vid busshållplatsen och läser Henry Miller. Jag håller boken nedvinklad för att ingen ska se omslaget, en teckning av ett älskande par. Man skulle ju kunna tro att jag sitter och läser porr, vilket jag förvisso på sätt och vis gör, men ändå inte är något jag vill skylta med.
Det här är en kylig morgon, kylig och disig. Jag tänker på sommaren för två år sedan, en sommar som aldrig ville ta slut. Det gick att sitta i kortärmat i mammas trädgård långt in i oktober. Det här året var sommaren trött och bakfull, vaknade, visade sig, gick och la sig igen. Sov vidare.
Jag har precis börjat läsa Millers tröttsamt smutsiga prosa när en kvinna i fyrtioårsåldern närmar sig. Man märker tydligt när någon har sitt sikte inställt på en. Hon skulle lika gärna kunna var på väg till busshållplatsen hon också, men jag ser att hon är fokuserad på mig. Hon söker min blick.
”Åh nej, vad nu då?” hinner jag tänka innan hon öppnar munnen.
”Du har redan något att läsa ser jag. Vad synd!”
”Eh, ja…”
”Jag tänkte du kunde läsa den här annars.” Hon håller upp en tidning. Jag ser att det inte är min typ av tidning.
”Den handlar om vad som händer efter döden. Vad tror DU händer efter döden?”
Jag säger: ”Eeeeeeeh…”
Jag tänker: ”Maken till fräckhet! Inte ens en försäljare skulle bete sig på det här viset. Och döden? Är inte det ett ganska känsligt ämne? Inte något man trycker på någon klockan halv åtta på morgonen.”
”Det kanske är lite för tidigt för att tänka på sånt?” frågade hon.
”Eh, jo, en aning.”
”Du kan väl ta tidningen ändå, så kan du läsa den senare?”
”Ja, visst. Tack.”
Sen lämnar hon mig ifred. Men jag känner mig märkligt smutsig, och irritationen sitter i hela förmiddagen.
--
Först på kvällen, efter jobbet, vände dagen till det bättre. Jag kom hem till Mikaela, fullständigt utsliten, blev bjuden på pasta och ett glas vin, och sen sov jag en stund. När jag vaknat och piggnat till gjorde vi oss i ordning och åkte in till Söder, där hennes vänner J och F hade inflyttningsfest.
Jag har bara träffat J och F en gång tidigare, på en fest Mikaelas bror med flickvän arrangerade i somras, då de precis flyttat ihop. Jag gillade dem med det samma, och enligt Mikaela var det ömsesidigt. Så jag såg fram emot att träffa dem igen, jag som annars oftast känner mig nervös när jag ska träffa min partners vänner och bekanta. Särskilt då om dessa bekanta har en stor våning mitt på Södermalm, vänner in high places, välbetalda jobb, et cetera, et cetera. Ibland drabbas jag av ångest när jag vistas med människor som tagit sig längre än jag. Känner mig liten och ynklig och betydelselös. Men den här kvällen var det bara trevligt, rent av mycket trevligt.
Vinet flödade ur boxar där kranarna ständigt droppade, och Frederic blandade fantastiskt goda och starka GT:s. Vi blev rejält berusade. Jag snackade en del med en japansk konsertviolinist i Berlinexil och med en sympatisk popkille som jag bytte e-postadress med (eftersom han ville att jag skulle guida honom rätt i Lou Barlow-djungeln) och plötsligt var klockan tre och vi kände att det var dags att åka hem. Vi hade tidigare sagt att det vare sig skulle bli särskilt blött eller särskilt sent, men tji fick vi. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, och tur är väl det.
Vi vinglade iväg till tunnelbanan och hade sån flyt att vi kom med blott en minuts marginal.
Morgonen därpå belönades jag med den värsta baksmällan jag behövt genomlida på flera månader. Det är sällan jag är bakis nu för tiden. Jag antar att jag har ryckt upp mig sedan jag träffade Mikaela. Eller så dricker vi bara oftare, men mindre mängder åt gången. Vet inte om det är bättre eller sämre, men det känns bättre.
Den här dagen kändes det sådär. Jag hade inte saknat att vakna med snurrande, värkande huvud, att inte kunna äta, att inte kunna stå på benen. Stönande sjönk jag tillbaka ner i kudden, svävade mellan att ligga vaken och att drömma frustrerande evighetsdrömmar om till synes enkla, praktiska problem som visade sig omöjliga att lösa. Efter några timmars sömn och en Ipren gick det äntligen bra att resa sig. Vi gick ut i den friska höstluften och köpte stenugnsbakad pizza. En storbildsteve på pizzerian visade bilder av orkanen Ikes förstörelse, och utanför, vid ett bord på uteserveringen, satt en gammal dam hopkurad över ett glas rödvin. När vi fått pizzorna skyndade vi oss hem till den lilla världen innanför lägenhetens och baksmällans skyddande väggar. Allt utanför kändes tragiskt eller hotfullt.
Dagen avslutades hos mig. Vi riggade upp varsin dator och hade skrivarstuga. Vi hade planerat tillställningen en längre tid, och i planerna ingick rödvin. För inspirationens skull. Ingen av oss var emellertid särskilt sugen på rödvin denna bakislördag, så vi nöjde oss med te och gifflar. Mikaela inledde och färdigställde en novell, jag nöjde mig med att inleda en. Den utspelar sig under en blöt företagsresa till Madrid. Som så många andra noveller jag påbörjat handlar den om någons problem med auktoritetsfigurer. Antar att det säger en del om mig själv.
--
Denna söndag inleddes på behagligast möjliga vis. Ingen baksmälla, men ett långsamt uppvaknande, följt av kokkaffe, rostat bröd och DN vid köksbordet. Mikaela åkte hem vid lunch och jag satt vid datorn en stund, tills klockan närmade sig tre. Jag hade lovat att hjälpa min syster att flytta in i en lägenhet i Södertälje vid fyra, så det började bli dags att ge sig av. Den snabbaste resan visade sig gå via ett byte från tunnelbana till buss i Fittja, så jag satte mig på Norsborgståget och lät det föra mig längre ut på linjen än jag någonsin vågat mig tidigare.
Hade jag vetat vad som väntat mig hade jag offrat en halvtimme på att ta pendeltåget från Mariatorget istället.
Fittja var nämligen värre än vad jag någonsin kunnat tänka mig. När tunnelbanan anlänt anade jag inget oråd. Det verkade inte särskilt annorlunda mot, säg, Skärholmen, som jag alltid gillat. Bara lite mindre.
Men snart anade jag oråd. Jag var inte en människa här, jag var ett byte.
Godissugen som jag var gick jag in i en liten kiosk och köpte en chokladbit. Jag hann inte komma ut genom dörren innan någon var på mig.
”Change, you got change?”
Det var en krum liten man. Han höll en guldtia i handen. Jag tittade häpet på honom, och trodde först att jag fått för lite växel. Så var dock inte fallet.
”Have you got change for this? Växel? Need to make call in pay phone!”
Jag försökte förklara att jag hade en femma, och visst, han kunde få den, behövde inte krångla med växel. Men det ville han inte gå med på. Han insisterade på att få titta i min plånbok.
”You have change!” hävdade han bestämt.
”No, really, I haven’t. Take this. Good bye.” Jag tryckte ilsket femman i hans handflata och vände på klacken. Han muttrade och gick in i tobaksaffären igen. Själv promenerade jag bort till busskuren där Södertäljebussen skulle stanna. Jag hann inte stå där i många minuter innan ytterliggare två ljusskygga individer dök upp.
”Do you speak english?” frågade den ene och höll upp en mobiltelefon. ”Can you help buy telephone card?”
Hans vän förtydligade:
“Woman in shop don’t speak English…”
“Neither do you”, höll jag på att saga, men nöjde mig med att tänka det.
”Please, help us buy telephone card…” De vädjade med ynkliga röster och ännu ynkligare miner, men bakom läpparna dolde sig vargleenden, det var jag säker på. Motvilligt följde jag dem mot en ICA-butik. Jag tvivlade på att den sålde det telefonkort de var ute efter, men de insisterade. En hastig titt på klockan visade att bussen skulle komma precis när som helst. Jag vände mig om och började gå tillbaka.
”I’m sorry, but I really don’t have time for this.”
De två stackars vännerna blev bestörta.
”No, please! Good man, good man!” ”I have to be somewhere. Right now!”
Jag ignorerade deras fortsatta böner och knöt handen i fickan. Jag längtade tillbaka till lördagen, till den skyddade världen i sängen. Till och med baksmällan kändes lockande. Jag var – och är - så fruktansvärt trött på påflugna människor.
Lyckligtvis dök bussen upp innan någon mer ville ha min hjälp.
Höstmorgon i Mälarhöjden. Jag sitter på en bänk vid busshållplatsen och läser Henry Miller. Jag håller boken nedvinklad för att ingen ska se omslaget, en teckning av ett älskande par. Man skulle ju kunna tro att jag sitter och läser porr, vilket jag förvisso på sätt och vis gör, men ändå inte är något jag vill skylta med.
Det här är en kylig morgon, kylig och disig. Jag tänker på sommaren för två år sedan, en sommar som aldrig ville ta slut. Det gick att sitta i kortärmat i mammas trädgård långt in i oktober. Det här året var sommaren trött och bakfull, vaknade, visade sig, gick och la sig igen. Sov vidare.
Jag har precis börjat läsa Millers tröttsamt smutsiga prosa när en kvinna i fyrtioårsåldern närmar sig. Man märker tydligt när någon har sitt sikte inställt på en. Hon skulle lika gärna kunna var på väg till busshållplatsen hon också, men jag ser att hon är fokuserad på mig. Hon söker min blick.
”Åh nej, vad nu då?” hinner jag tänka innan hon öppnar munnen.
”Du har redan något att läsa ser jag. Vad synd!”
”Eh, ja…”
”Jag tänkte du kunde läsa den här annars.” Hon håller upp en tidning. Jag ser att det inte är min typ av tidning.
”Den handlar om vad som händer efter döden. Vad tror DU händer efter döden?”
Jag säger: ”Eeeeeeeh…”
Jag tänker: ”Maken till fräckhet! Inte ens en försäljare skulle bete sig på det här viset. Och döden? Är inte det ett ganska känsligt ämne? Inte något man trycker på någon klockan halv åtta på morgonen.”
”Det kanske är lite för tidigt för att tänka på sånt?” frågade hon.
”Eh, jo, en aning.”
”Du kan väl ta tidningen ändå, så kan du läsa den senare?”
”Ja, visst. Tack.”
Sen lämnar hon mig ifred. Men jag känner mig märkligt smutsig, och irritationen sitter i hela förmiddagen.
--
Först på kvällen, efter jobbet, vände dagen till det bättre. Jag kom hem till Mikaela, fullständigt utsliten, blev bjuden på pasta och ett glas vin, och sen sov jag en stund. När jag vaknat och piggnat till gjorde vi oss i ordning och åkte in till Söder, där hennes vänner J och F hade inflyttningsfest.
Jag har bara träffat J och F en gång tidigare, på en fest Mikaelas bror med flickvän arrangerade i somras, då de precis flyttat ihop. Jag gillade dem med det samma, och enligt Mikaela var det ömsesidigt. Så jag såg fram emot att träffa dem igen, jag som annars oftast känner mig nervös när jag ska träffa min partners vänner och bekanta. Särskilt då om dessa bekanta har en stor våning mitt på Södermalm, vänner in high places, välbetalda jobb, et cetera, et cetera. Ibland drabbas jag av ångest när jag vistas med människor som tagit sig längre än jag. Känner mig liten och ynklig och betydelselös. Men den här kvällen var det bara trevligt, rent av mycket trevligt.
Vinet flödade ur boxar där kranarna ständigt droppade, och Frederic blandade fantastiskt goda och starka GT:s. Vi blev rejält berusade. Jag snackade en del med en japansk konsertviolinist i Berlinexil och med en sympatisk popkille som jag bytte e-postadress med (eftersom han ville att jag skulle guida honom rätt i Lou Barlow-djungeln) och plötsligt var klockan tre och vi kände att det var dags att åka hem. Vi hade tidigare sagt att det vare sig skulle bli särskilt blött eller särskilt sent, men tji fick vi. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, och tur är väl det.
Vi vinglade iväg till tunnelbanan och hade sån flyt att vi kom med blott en minuts marginal.
Morgonen därpå belönades jag med den värsta baksmällan jag behövt genomlida på flera månader. Det är sällan jag är bakis nu för tiden. Jag antar att jag har ryckt upp mig sedan jag träffade Mikaela. Eller så dricker vi bara oftare, men mindre mängder åt gången. Vet inte om det är bättre eller sämre, men det känns bättre.
Den här dagen kändes det sådär. Jag hade inte saknat att vakna med snurrande, värkande huvud, att inte kunna äta, att inte kunna stå på benen. Stönande sjönk jag tillbaka ner i kudden, svävade mellan att ligga vaken och att drömma frustrerande evighetsdrömmar om till synes enkla, praktiska problem som visade sig omöjliga att lösa. Efter några timmars sömn och en Ipren gick det äntligen bra att resa sig. Vi gick ut i den friska höstluften och köpte stenugnsbakad pizza. En storbildsteve på pizzerian visade bilder av orkanen Ikes förstörelse, och utanför, vid ett bord på uteserveringen, satt en gammal dam hopkurad över ett glas rödvin. När vi fått pizzorna skyndade vi oss hem till den lilla världen innanför lägenhetens och baksmällans skyddande väggar. Allt utanför kändes tragiskt eller hotfullt.
Dagen avslutades hos mig. Vi riggade upp varsin dator och hade skrivarstuga. Vi hade planerat tillställningen en längre tid, och i planerna ingick rödvin. För inspirationens skull. Ingen av oss var emellertid särskilt sugen på rödvin denna bakislördag, så vi nöjde oss med te och gifflar. Mikaela inledde och färdigställde en novell, jag nöjde mig med att inleda en. Den utspelar sig under en blöt företagsresa till Madrid. Som så många andra noveller jag påbörjat handlar den om någons problem med auktoritetsfigurer. Antar att det säger en del om mig själv.
--
Denna söndag inleddes på behagligast möjliga vis. Ingen baksmälla, men ett långsamt uppvaknande, följt av kokkaffe, rostat bröd och DN vid köksbordet. Mikaela åkte hem vid lunch och jag satt vid datorn en stund, tills klockan närmade sig tre. Jag hade lovat att hjälpa min syster att flytta in i en lägenhet i Södertälje vid fyra, så det började bli dags att ge sig av. Den snabbaste resan visade sig gå via ett byte från tunnelbana till buss i Fittja, så jag satte mig på Norsborgståget och lät det föra mig längre ut på linjen än jag någonsin vågat mig tidigare.
Hade jag vetat vad som väntat mig hade jag offrat en halvtimme på att ta pendeltåget från Mariatorget istället.
Fittja var nämligen värre än vad jag någonsin kunnat tänka mig. När tunnelbanan anlänt anade jag inget oråd. Det verkade inte särskilt annorlunda mot, säg, Skärholmen, som jag alltid gillat. Bara lite mindre.
Men snart anade jag oråd. Jag var inte en människa här, jag var ett byte.
Godissugen som jag var gick jag in i en liten kiosk och köpte en chokladbit. Jag hann inte komma ut genom dörren innan någon var på mig.
”Change, you got change?”
Det var en krum liten man. Han höll en guldtia i handen. Jag tittade häpet på honom, och trodde först att jag fått för lite växel. Så var dock inte fallet.
”Have you got change for this? Växel? Need to make call in pay phone!”
Jag försökte förklara att jag hade en femma, och visst, han kunde få den, behövde inte krångla med växel. Men det ville han inte gå med på. Han insisterade på att få titta i min plånbok.
”You have change!” hävdade han bestämt.
”No, really, I haven’t. Take this. Good bye.” Jag tryckte ilsket femman i hans handflata och vände på klacken. Han muttrade och gick in i tobaksaffären igen. Själv promenerade jag bort till busskuren där Södertäljebussen skulle stanna. Jag hann inte stå där i många minuter innan ytterliggare två ljusskygga individer dök upp.
”Do you speak english?” frågade den ene och höll upp en mobiltelefon. ”Can you help buy telephone card?”
Hans vän förtydligade:
“Woman in shop don’t speak English…”
“Neither do you”, höll jag på att saga, men nöjde mig med att tänka det.
”Please, help us buy telephone card…” De vädjade med ynkliga röster och ännu ynkligare miner, men bakom läpparna dolde sig vargleenden, det var jag säker på. Motvilligt följde jag dem mot en ICA-butik. Jag tvivlade på att den sålde det telefonkort de var ute efter, men de insisterade. En hastig titt på klockan visade att bussen skulle komma precis när som helst. Jag vände mig om och började gå tillbaka.
”I’m sorry, but I really don’t have time for this.”
De två stackars vännerna blev bestörta.
”No, please! Good man, good man!” ”I have to be somewhere. Right now!”
Jag ignorerade deras fortsatta böner och knöt handen i fickan. Jag längtade tillbaka till lördagen, till den skyddade världen i sängen. Till och med baksmällan kändes lockande. Jag var – och är - så fruktansvärt trött på påflugna människor.
Lyckligtvis dök bussen upp innan någon mer ville ha min hjälp.
Thursday, September 11, 2008
Tråkmåns.
Torsdag 11 september - 08
Solen skiner ute, men jag är inte riktigt på humör för solsken. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Saker är bra, egentligen, så jag borde vara glad. Jag börjar komma in i nya jobbet och jag har haft en rätt bra vecka både under och efter arbetstid. Livet är bättre än på länge, de flesta förutsättningarna finns ju där. Jag blev bara på så dåligt humör på vägen hem från jobbet. Människorna på Östermalm är så vidriga, miljöerna så tråkiga, och busschaufförerna är utan undantag otroligt otrevliga och spydiga. Varje dag är det samma visa; bussens säten fylls upp så snart dörrarna öppnats, och efter bara någon hållplats står folk som packade sillar, flåsar sina förkylningsbakterier i varandras ansikten och faller fram och tillbaka mot varandra när bussen börjar köra. För att nya passagerare nu ska kunna kliva på måste de tidigare röra sig mot bakre delen av bussen. Det är något busschauffören ständigt måste informera om. Man kan tänka sig att det är något man skulle kunna säga i en mjuk, hövlig ton, men icke. Inte busschaufförerna på Östermalm inte. Här ödslas ingen energi på artighetsfraser.
”Ni vill tydligen inte att någon mer ska få åka med den här bussen eller?”
”Du där vid bakdörren, ska du stå kvar där eller kan vi få åka någon gång?”
”Det är märkligt att det är sådan trängsel här fram i bussen när det är helt tomt på folk i bak…”
Det låter kanske inte så farligt, och det är det väl inte heller. Jorden går inte under. Och faktiskt; jag har full förståelse för att det kanske inte är så roligt att vara busschaufför. Men att höra samma otrevliga fräsande dag ut och dag in sätter sina spår.
Lite som att jobba med klagomålshantering utan att få betalt.
--
Annars har veckan gått ganska fort. Mikaela var här på tisdagen, men annars har jag inte gjort någonting förutom att jobba och vara hemma. Och en vecka som denna har jag inte begärt annat. Det har varit outsägligt ruggigt ute varje dag, med undantag för idag då. Jag har huttrat på vägen från tunnelbanan till lägenheten, när jag kommit in har jag bytt om till bekväma kläder, druckit kopiösa mängder te, lyssnat på skiva efter skiva, läst lite, försökt skrivit lite och bara låtit tiden gå. Att låta tiden gå må låta lite ångestladdat. Låta tiden gå är att låta dagen rinna likt vatten mellan fingrarna. Men jag har trivts med det. Jag har stressat av. Bara varit. Flutit fram genom tillvaron. Läst Henry Millers ”Kräftans Vändkrets” utan att riktigt gilla den, och inlett Kenzaburo Oes ”Mardrömmen”, som jag redan efter sextio sidor älskar.
Jag sitter hemma, jag läser och jag lyssnar på skivor. Jag är en tråkmåns. Men jag trivs rätt bra med det. Jag börjar rentav längta till den dag jag får gå i pension och bli tråkmåns på heltid.
Solen skiner ute, men jag är inte riktigt på humör för solsken. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Saker är bra, egentligen, så jag borde vara glad. Jag börjar komma in i nya jobbet och jag har haft en rätt bra vecka både under och efter arbetstid. Livet är bättre än på länge, de flesta förutsättningarna finns ju där. Jag blev bara på så dåligt humör på vägen hem från jobbet. Människorna på Östermalm är så vidriga, miljöerna så tråkiga, och busschaufförerna är utan undantag otroligt otrevliga och spydiga. Varje dag är det samma visa; bussens säten fylls upp så snart dörrarna öppnats, och efter bara någon hållplats står folk som packade sillar, flåsar sina förkylningsbakterier i varandras ansikten och faller fram och tillbaka mot varandra när bussen börjar köra. För att nya passagerare nu ska kunna kliva på måste de tidigare röra sig mot bakre delen av bussen. Det är något busschauffören ständigt måste informera om. Man kan tänka sig att det är något man skulle kunna säga i en mjuk, hövlig ton, men icke. Inte busschaufförerna på Östermalm inte. Här ödslas ingen energi på artighetsfraser.
”Ni vill tydligen inte att någon mer ska få åka med den här bussen eller?”
”Du där vid bakdörren, ska du stå kvar där eller kan vi få åka någon gång?”
”Det är märkligt att det är sådan trängsel här fram i bussen när det är helt tomt på folk i bak…”
Det låter kanske inte så farligt, och det är det väl inte heller. Jorden går inte under. Och faktiskt; jag har full förståelse för att det kanske inte är så roligt att vara busschaufför. Men att höra samma otrevliga fräsande dag ut och dag in sätter sina spår.
Lite som att jobba med klagomålshantering utan att få betalt.
--
Annars har veckan gått ganska fort. Mikaela var här på tisdagen, men annars har jag inte gjort någonting förutom att jobba och vara hemma. Och en vecka som denna har jag inte begärt annat. Det har varit outsägligt ruggigt ute varje dag, med undantag för idag då. Jag har huttrat på vägen från tunnelbanan till lägenheten, när jag kommit in har jag bytt om till bekväma kläder, druckit kopiösa mängder te, lyssnat på skiva efter skiva, läst lite, försökt skrivit lite och bara låtit tiden gå. Att låta tiden gå må låta lite ångestladdat. Låta tiden gå är att låta dagen rinna likt vatten mellan fingrarna. Men jag har trivts med det. Jag har stressat av. Bara varit. Flutit fram genom tillvaron. Läst Henry Millers ”Kräftans Vändkrets” utan att riktigt gilla den, och inlett Kenzaburo Oes ”Mardrömmen”, som jag redan efter sextio sidor älskar.
Jag sitter hemma, jag läser och jag lyssnar på skivor. Jag är en tråkmåns. Men jag trivs rätt bra med det. Jag börjar rentav längta till den dag jag får gå i pension och bli tråkmåns på heltid.
Sunday, September 7, 2008
An easy days night.
Söndag 7 september - 08
”Mitt Internet fungerar inte!” brukade folk säga. Eller fräsa. Eller sucka. Det varierade. Vad som inte varierade var frågan jag genast ställde dem.
”Okej, har du testat att starta om modemet?”
Vad som inte heller varierade var frågan jag egentligen ville ställa:
”Ditt Internet? Oj, menar du att du har ett alldeles eget Internet? Imponerande!”
I lördags var det jag som ringde. Mitt Internet, mitt alldeles egna Internet, fungerade inte.
Det slutade fungera någon gång under fredagskvällen.
Jag lämnade lägenheten för att gå på bio med Åsa och Linda vid halv åtta någon gång. Vi såg Ken Loachs nya, ”It’s A Free World”, och den var riktigt bra, om än deprimerande. Efteråt stod vi en lång stund och pratade vid Rådmansgatans tunnelbanestation. Om film, om litteratur, om livet i största allmänhet. Vi bestämde oss för att snart ha ett maraton med brittisk socialrealistisk film och fish ’n chips. Sen for jag hemåt.
Tunnelbanan var ett dårhus. Ett helt gäng grabbar i tjugoårsåldern, av okänd nationalitet (de pratade engelska, såvitt jag kunde höra) höll till i den vagn jag, oturligt nog, valde. De skrek och svor. Om det var åt varandra eller åt något rivaliserande gäng uppfattade jag inte.
”Fuck you! FUCK YOU!”
”You FUCKING IDIOT!”
“FUUUUUUUCK!”
Då och då avbröts deras fascinerande dialog av att någon skrek:
”HÅLL KÄÄÄÄÄÄFTEEEEN!”
Det må låta som småpojkar som just lärt sig ett nytt häftigt ord, men det var obehagligt på riktigt. Skriken var närmast djuriska, hysteriska. Det lät som om de när som helst skulle till att mörda någon. Till råga på allt hade ett annat gäng idioter dragit i nödbromsen i tåget framför oss, så vi stod en lång stund stilla mellan Rådmansgatan och Hötorget. Det kändes som att vara inlåst i en bur med hungriga lejon. Jag drog en lättnadens suck när jag fick kliva av på T-Centralen. Resten av resan avlöpte smärtfritt.
Och när jag kom hem fungerade alltså inte mitt Internet. Det var då på tok för sent att ringa supporten, så jag accepterade mitt öde och låg istället uppe en lång stund och läste serier.
--
Inte förrän klockan nio följande morgon gick det att ringa. Kön var ofattbar – fyrtio minuter – och medan jag väntade tänkte jag tillbaka på alla dessa helgmornar på Bredbandsbolaget. Man visste aldrig hur de skulle bli. Ibland var vi absurt underbemannade – hälften av personalstyrkan sjukskriven på grund av baksmälla – och de missnöjda kunderna staplades på varandra likt brickor i en Tetris-session. Jag gissade att det var likadant nu, och den tanken höll mig på gott humör. Inte av skadeglädje, nej, jag tvingade mig själv att vara munter, att inte brusa upp, att inte medverka till att förstöra den stackars kundtjänsmedarbetarens dag. Gud vet att de får sina dagar tillräckligt fördärvade som det är.
Så var jag plötsligt först i kön, och så svarade en kvinnoröst vänligt med nervöst. Jag förklarade mitt ärende, och hon ställde fullständigt ovidkommande frågor, vilket ju är kutym i här sammanhangen.
”Har du testat att starta om datorn?”
”Nej, men alltså, online-lampan på modemet lyser inte, så felet ligger inte i datorn, det ligger före eller i modemet, så att säga…”
”Kan du gå in på kontrollpanelen?”
”Ja, men alltså, online-lampan lyser inte, modemet får ingen signal, det är inget i datorn som behöver ändras.”
Och så vidare och så vidare.
Efter många om och men var hon övertalad, felet låg inte hos mig och hon la en felanmälan. Hon tog mitt telefonnummer och sa att en tekniker skulle höra av sig. Två timmar senare hoppade det hela i gång av sig självt.
Lättad satte jag igång med ett projekt som jag planerat ett tag. Jag ska ladda ner en eller två av favoritlåtarna från varje skiva jag äger och spara dem i ett bibliotek på datorn. Det borde bli mellan tusen och tvåtusen låtar när det är klart, och kommer att vara alldeles utmärkt när jag ska spela in blandskivor, eller om jag någon gång skulle få för mig att spela skivor ute på lokal igen.
--
I övrigt har helgen varit bra, rent av riktigt bra. Efter det spännande äventyret med Internetanslutningen på lördagsmorgonen snackade jag med Tobbe. Han skulle in till stan, och jag var själv lite sugen på att åka in, så vi bestämda oss för att mötas upp och gå på loppisrunda.
Det spöregnade ute, mer november än september, men det kändes mysigt. Jag har ett kluvet förhållande till hösten. Den är lika mysig som den är livsfarlig.
Tobbe och jag möttes upp vid Zinkensdamm, och det blev en kort loppisrunda. Vi nöjde oss med Myrorna på Hornsgatan. Jag köpte inget mer än en bok av Folke Fridell (tyckte mycket om hans ”Död Mans Hand” som jag läste i våras, och den här, ”Greppet Hårdnar”, är uppföljaren) men det var trevligt att träffa brorsan, så det gjorde inget.
Efter Myrorna tog vi en sväng förbi Mickes Skivor, där jag gjorde betydligt fler fynd, trots att det sista jag egentligen behöver är mer musik. Sedan jag fick positivt besked om mitt nya jobb och min nya lön har jag köpt skivor som aldrig förr, förmodligen ett omedvetet sätt att kompensera för vårens svåra skivtorka. Osunt, helt klart, men det är ju så roligt. Allt gott i mitt liv har jag musiken att tacka för. Eller det mesta iallafall.
--
På kvällen, efter att jag lyssnat igenom några av mina skivfynd och sett regnvädret sväva iväg utanför fönstret, åkte jag iväg till Mikaela. Hon bjöd på mat och några glas vin, det smakade gott och vi hade trevligt.
En stund efter middagen blev jag dåsig och gick och la mig.
”Jag behöver bara vila ögonen en stund”, sa jag, somnade och sov till klockan halv två, då också Mikaela gick och la sig. Jag somnade om, och sov sedan till förmiddagen. Ungefär tolv timmars sömn allt som allt. Inte illa. Välbehövligt, framförallt.
--
Nästa morgon, denna morgon, kände jag mig för en gångs skulle både pigg och utvilad. Vi åt en lång frukost, läste DN, pratade och gjorde upp planer för dagen. När frukosten ätits upp åkte vi in till Södermalm och tog en höstpromenad mellan tullarna. Det var grått ute, men temperaturen var perfekt, alldeles lagom. Vid reggaecaféet tog vi en kopp kaffe, satt på bryggan med benen dinglande och tittade på båtar och änder som seglade förbi ute på vattnet.
Det var en fin dag.
”Mitt Internet fungerar inte!” brukade folk säga. Eller fräsa. Eller sucka. Det varierade. Vad som inte varierade var frågan jag genast ställde dem.
”Okej, har du testat att starta om modemet?”
Vad som inte heller varierade var frågan jag egentligen ville ställa:
”Ditt Internet? Oj, menar du att du har ett alldeles eget Internet? Imponerande!”
I lördags var det jag som ringde. Mitt Internet, mitt alldeles egna Internet, fungerade inte.
Det slutade fungera någon gång under fredagskvällen.
Jag lämnade lägenheten för att gå på bio med Åsa och Linda vid halv åtta någon gång. Vi såg Ken Loachs nya, ”It’s A Free World”, och den var riktigt bra, om än deprimerande. Efteråt stod vi en lång stund och pratade vid Rådmansgatans tunnelbanestation. Om film, om litteratur, om livet i största allmänhet. Vi bestämde oss för att snart ha ett maraton med brittisk socialrealistisk film och fish ’n chips. Sen for jag hemåt.
Tunnelbanan var ett dårhus. Ett helt gäng grabbar i tjugoårsåldern, av okänd nationalitet (de pratade engelska, såvitt jag kunde höra) höll till i den vagn jag, oturligt nog, valde. De skrek och svor. Om det var åt varandra eller åt något rivaliserande gäng uppfattade jag inte.
”Fuck you! FUCK YOU!”
”You FUCKING IDIOT!”
“FUUUUUUUCK!”
Då och då avbröts deras fascinerande dialog av att någon skrek:
”HÅLL KÄÄÄÄÄÄFTEEEEN!”
Det må låta som småpojkar som just lärt sig ett nytt häftigt ord, men det var obehagligt på riktigt. Skriken var närmast djuriska, hysteriska. Det lät som om de när som helst skulle till att mörda någon. Till råga på allt hade ett annat gäng idioter dragit i nödbromsen i tåget framför oss, så vi stod en lång stund stilla mellan Rådmansgatan och Hötorget. Det kändes som att vara inlåst i en bur med hungriga lejon. Jag drog en lättnadens suck när jag fick kliva av på T-Centralen. Resten av resan avlöpte smärtfritt.
Och när jag kom hem fungerade alltså inte mitt Internet. Det var då på tok för sent att ringa supporten, så jag accepterade mitt öde och låg istället uppe en lång stund och läste serier.
--
Inte förrän klockan nio följande morgon gick det att ringa. Kön var ofattbar – fyrtio minuter – och medan jag väntade tänkte jag tillbaka på alla dessa helgmornar på Bredbandsbolaget. Man visste aldrig hur de skulle bli. Ibland var vi absurt underbemannade – hälften av personalstyrkan sjukskriven på grund av baksmälla – och de missnöjda kunderna staplades på varandra likt brickor i en Tetris-session. Jag gissade att det var likadant nu, och den tanken höll mig på gott humör. Inte av skadeglädje, nej, jag tvingade mig själv att vara munter, att inte brusa upp, att inte medverka till att förstöra den stackars kundtjänsmedarbetarens dag. Gud vet att de får sina dagar tillräckligt fördärvade som det är.
Så var jag plötsligt först i kön, och så svarade en kvinnoröst vänligt med nervöst. Jag förklarade mitt ärende, och hon ställde fullständigt ovidkommande frågor, vilket ju är kutym i här sammanhangen.
”Har du testat att starta om datorn?”
”Nej, men alltså, online-lampan på modemet lyser inte, så felet ligger inte i datorn, det ligger före eller i modemet, så att säga…”
”Kan du gå in på kontrollpanelen?”
”Ja, men alltså, online-lampan lyser inte, modemet får ingen signal, det är inget i datorn som behöver ändras.”
Och så vidare och så vidare.
Efter många om och men var hon övertalad, felet låg inte hos mig och hon la en felanmälan. Hon tog mitt telefonnummer och sa att en tekniker skulle höra av sig. Två timmar senare hoppade det hela i gång av sig självt.
Lättad satte jag igång med ett projekt som jag planerat ett tag. Jag ska ladda ner en eller två av favoritlåtarna från varje skiva jag äger och spara dem i ett bibliotek på datorn. Det borde bli mellan tusen och tvåtusen låtar när det är klart, och kommer att vara alldeles utmärkt när jag ska spela in blandskivor, eller om jag någon gång skulle få för mig att spela skivor ute på lokal igen.
--
I övrigt har helgen varit bra, rent av riktigt bra. Efter det spännande äventyret med Internetanslutningen på lördagsmorgonen snackade jag med Tobbe. Han skulle in till stan, och jag var själv lite sugen på att åka in, så vi bestämda oss för att mötas upp och gå på loppisrunda.
Det spöregnade ute, mer november än september, men det kändes mysigt. Jag har ett kluvet förhållande till hösten. Den är lika mysig som den är livsfarlig.
Tobbe och jag möttes upp vid Zinkensdamm, och det blev en kort loppisrunda. Vi nöjde oss med Myrorna på Hornsgatan. Jag köpte inget mer än en bok av Folke Fridell (tyckte mycket om hans ”Död Mans Hand” som jag läste i våras, och den här, ”Greppet Hårdnar”, är uppföljaren) men det var trevligt att träffa brorsan, så det gjorde inget.
Efter Myrorna tog vi en sväng förbi Mickes Skivor, där jag gjorde betydligt fler fynd, trots att det sista jag egentligen behöver är mer musik. Sedan jag fick positivt besked om mitt nya jobb och min nya lön har jag köpt skivor som aldrig förr, förmodligen ett omedvetet sätt att kompensera för vårens svåra skivtorka. Osunt, helt klart, men det är ju så roligt. Allt gott i mitt liv har jag musiken att tacka för. Eller det mesta iallafall.
--
På kvällen, efter att jag lyssnat igenom några av mina skivfynd och sett regnvädret sväva iväg utanför fönstret, åkte jag iväg till Mikaela. Hon bjöd på mat och några glas vin, det smakade gott och vi hade trevligt.
En stund efter middagen blev jag dåsig och gick och la mig.
”Jag behöver bara vila ögonen en stund”, sa jag, somnade och sov till klockan halv två, då också Mikaela gick och la sig. Jag somnade om, och sov sedan till förmiddagen. Ungefär tolv timmars sömn allt som allt. Inte illa. Välbehövligt, framförallt.
--
Nästa morgon, denna morgon, kände jag mig för en gångs skulle både pigg och utvilad. Vi åt en lång frukost, läste DN, pratade och gjorde upp planer för dagen. När frukosten ätits upp åkte vi in till Södermalm och tog en höstpromenad mellan tullarna. Det var grått ute, men temperaturen var perfekt, alldeles lagom. Vid reggaecaféet tog vi en kopp kaffe, satt på bryggan med benen dinglande och tittade på båtar och änder som seglade förbi ute på vattnet.
Det var en fin dag.
Tuesday, September 2, 2008
Ja, vi har hört den förr.
Tisdag 2 september - 08
En man klev på bussen igår, någonstans på Östermalm. Han var lätt överviktig, stiligt klädd och såg ut exakt som Albert Finney. De var skrämmande lika. Och imorse, vid Karlaplan, mötte jag en liten pojke. Han bar shorts, håret var rufsigt och ögonen smala som kritstreck. Det var pojken i ”Kes”, eller en identisk kopia. Vem möter jag härnäst, Benny Hill? En reinkarnerad Richard Burton?
--
Igår tog jag bussen till Hötorget efter jobbet. Jag gick till Myrorna och snokade runt där en stund. Hittade Bob Dylans debutskiva på vinyl. Förvisso en nypressning, men ändå. Tjugo kronor. Jag blev glad. Därtill köpte jag John Steinbecks ”Vredens Druvor” och Louise Welshs ”Det Dolda Rummet”.
Mikaela och jag hade planerat att gå på bio efteråt, men ingen av de filmer som visades på SF (där jag hade presentkort) kändes lockande, så vi skippade det. Vi for hem istället, efter att ha ätit varsin falafel till kvällsmat. Hon gjorde en mellanlandning i Högdalen innan hon åkte hem till mig, så jag hann diska upp lite disk sedan gårdagen och lyssna igenom min nya skiva innan hon kom.
Vid det laget hade det redan hunnit skymma. Det var inte särskilt kyligt ute, men inte heller varmt. Jag tog på mig en varm tröja och vi tog en promenad ner till Mälaren. Några enstaka tält stod trotsigt uppställda på campingen nere vid stranden; de sista tyska sommargästerna som trotsade kylan. Det såg melankoliskt ut, men vi lät det inte knäcka oss. Vi promenerade istället upp till Klubbensborg. Grusstigen var full av grodor. Det prasslade om dem i buskarna och i gräset runt om. Uteserveringen var tömd på stolar och bord, i dess ställe låg en stor grushög. En liten grävskopa stod parkerad vid husfasaden. Det var som om själva sommaren hade packat sitt bagage, men rest utan det. Vi ställde oss på en klippa och såg de sista resterna av solnedgången försvinna ner i vattnet.
--
Idag har jag varit krasslig. Igen. Jag har en förkylning som aldrig tycks vilja lägga av. Jag nyser och näsan rinner, det flimrar för ögonen som om jag hade migrän, men migränens illamående och huvudvärk har jag tack och lov sluppit. Än så länge. Egentligen borde jag nog se till att lägga mig. Det känns som om det är lite för mycket just nu. Veckodagarna är det nya jobbet med alla dess intryck, kvällarna är försök att få tid med flickvän, vänner och sig själv, och helgerna är ett vilt flängande hit och dit. Det känns redan som om jag skulle behöva semester. Har vi hört den förr?
En man klev på bussen igår, någonstans på Östermalm. Han var lätt överviktig, stiligt klädd och såg ut exakt som Albert Finney. De var skrämmande lika. Och imorse, vid Karlaplan, mötte jag en liten pojke. Han bar shorts, håret var rufsigt och ögonen smala som kritstreck. Det var pojken i ”Kes”, eller en identisk kopia. Vem möter jag härnäst, Benny Hill? En reinkarnerad Richard Burton?
--
Igår tog jag bussen till Hötorget efter jobbet. Jag gick till Myrorna och snokade runt där en stund. Hittade Bob Dylans debutskiva på vinyl. Förvisso en nypressning, men ändå. Tjugo kronor. Jag blev glad. Därtill köpte jag John Steinbecks ”Vredens Druvor” och Louise Welshs ”Det Dolda Rummet”.
Mikaela och jag hade planerat att gå på bio efteråt, men ingen av de filmer som visades på SF (där jag hade presentkort) kändes lockande, så vi skippade det. Vi for hem istället, efter att ha ätit varsin falafel till kvällsmat. Hon gjorde en mellanlandning i Högdalen innan hon åkte hem till mig, så jag hann diska upp lite disk sedan gårdagen och lyssna igenom min nya skiva innan hon kom.
Vid det laget hade det redan hunnit skymma. Det var inte särskilt kyligt ute, men inte heller varmt. Jag tog på mig en varm tröja och vi tog en promenad ner till Mälaren. Några enstaka tält stod trotsigt uppställda på campingen nere vid stranden; de sista tyska sommargästerna som trotsade kylan. Det såg melankoliskt ut, men vi lät det inte knäcka oss. Vi promenerade istället upp till Klubbensborg. Grusstigen var full av grodor. Det prasslade om dem i buskarna och i gräset runt om. Uteserveringen var tömd på stolar och bord, i dess ställe låg en stor grushög. En liten grävskopa stod parkerad vid husfasaden. Det var som om själva sommaren hade packat sitt bagage, men rest utan det. Vi ställde oss på en klippa och såg de sista resterna av solnedgången försvinna ner i vattnet.
--
Idag har jag varit krasslig. Igen. Jag har en förkylning som aldrig tycks vilja lägga av. Jag nyser och näsan rinner, det flimrar för ögonen som om jag hade migrän, men migränens illamående och huvudvärk har jag tack och lov sluppit. Än så länge. Egentligen borde jag nog se till att lägga mig. Det känns som om det är lite för mycket just nu. Veckodagarna är det nya jobbet med alla dess intryck, kvällarna är försök att få tid med flickvän, vänner och sig själv, och helgerna är ett vilt flängande hit och dit. Det känns redan som om jag skulle behöva semester. Har vi hört den förr?
Subscribe to:
Comments (Atom)