Just another manic Monday.

Fredag 31 oktober - 08

Efter jobbet: den vanliga rutinen. Steker upp lite kassler, kokar lite potatis, kokar lite potatis lite för länge och bestämmer mig för att göra potatismos istället för varm potatissallad. Äter maten framför datorn medan jag svarar kort på irriterande sms. Sedan, plötsligt, händer något. Som om en blixt slagit ner fylls jag upp av energi och bestämmer mig för att städa hela lägenheten. Det är ingen stor lägenhet jag har, och just därför är städningen ett ganska omständigt kapitel. Dammsugaren är rejält svårmanövrerad när det knappt finns en enda kubikmeter fri från möblering.
Den här måndagen nöjde jag mig inte med att dammsuga. Den här måndagen röjde jag upp hela lägenheten, slängde ut mattorna på balkongen, torkade golven grundligt och noggrant. När jag var färdig var jag trött och nöjd, och mitt hem var skinande blankt och behagligt upplyst av en omplacerad bordslampa. Mysigt och rogivande, och jag somnade gott.

Det var välbehövligt. Även i förhållande till vanliga måndagar hade denna varit ovanligt manisk. Med helgen i bagaget, en hektisk helg, som var all over the place, i alla fall geografiskt sett, var måndagen inte bara manisk, utan ett rent kraftprov.
Min fredag var lugn och skön. Jag lyssnade på skivor i all ensamhet, skrev lite, drack några glas rött, somnade vid klockan ett. Den hektiska helgen började inte förrän på lördag eftermiddag. Mikaela kom förbi och vi tog tunnelbanan in till stan. Klev av vid Hornstull, gick till Mickes, köpte en skiva till min bror i födelsedagspresent, därefter, i en blomsterhandel, en blomma i födelsedagspresent till Moa. Båda skulle nämligen ha födelsedagsfirande senare på kvällen.
Första anhalten var min brors lägenhet ute på Lidingö, och efter visiten där åkte vi alltså röda linjen tillbaka till Mariatorget. Därefter promenerade vi till Bondegatan och Bondens Bar. Aidan Moffat var där och spelade skivor. Där var också en hel mängd vänner och bekanta; Fredrik, Frida, Camilla, Ulrika och, tja, det var kanske inte fler. Men det var fantastiskt kul att träffa vänner och bekanta man inte sett på ett tag, ölet flödade, musiken var bra, och jag var rent av uppe på dansgolvet ett par gånger. Sen blev jag lite full, och jag minns inte särskilt mycket mer än att vi gick till Slussen och att vi plötsligt var hemma.

Morgonen därpå var ett töcken av huvudvärk och illamående. När jag tillfälligt kände mig mänsklig åt vi frukost, sen rann mänskligheten ur mig, jag la mig och somnade om. Först på kvällen gick det att komma upp igen. Mikaela och jag hade vid det laget blivit rejält hungriga, så vi åkte till populära Palmyra Kebab i Årsta. Det var lite saftiga priser, men jag kan med stor säkerhet säga att jag aldrig ätit bättre – eller större - kebab. Mätta och belåtna åkte vi hem igen.
--
Annars handlar allt mest bara om rutiner. På min förra arbetsplats pratade min chef alltid om vikten av rutinbeskrivningar. Det är som om jag hade anammat det tänket. Jag har rutiner för allt.
Exempelvis: läser jag böcker läser jag alltid tre åt gången. På så vis kan jag lägga undan en om den börjar kännas tråkig, utan att för den sakens skull lägga hela läsningen åt sidan. Tre är ett bra nummer – the magic number – för fler skulle förvirra och två skulle helt enkelt inte vara nog.
Jag har nya rutiner för mitt uppvaknande varje morgon. En morgon är inte en morgon utan minst en halvtimmes snoozande. Den halvtimmen har tidigare haft en förmåga att bli betydligt längre. Detta har jag kommit runt genom att helt enkelt tända lampan när jag vaknar första gången. Ljuset gör det mindre jobbigt att vakna upp på riktigt en halvtimme senare. Vissa mornar har jag rent av känt mig ganska pigg.
Spännande.
Det känns som att det mesta jag gör, framförallt under arbetsdagarna, men ibland även under min lediga tid, är samma saker som jag gjort tusentals gånger förut. Jag skulle säga att livet går som på räls, om det inte vore för det faktum att det är ett positivt laddat uttryck.

Men finanskrisen då?

Fredag 24 oktober - 08

Jag har sovit och jag har vaknat. Det är en fredagskväll av den gamla skolan, men med ny inredning. Min nya halllampa kastar ett varmt och behagligt ljus som reflekteras i min nya hallspegel. Kakburkarna i hyllan ovanför köksbordet ger ett trivsamt intryck, de har tagit räkningarnas plats i stringhyllan. Räkningarna har jag förpassat till en byrålåda i mitt kombinerade soffbord/byrå. Där kan de få ligga och växa till sig.
Jag har morgonrock på mig. Jag har druckit te, ätit en kaka och ett äpple. Jag är rastlös, lite. Jag lyssnar på skivor och försöker skriva. Det går sådär. Internet distraherar mig, Internet och slöheten och glaset med vin som står framför mig på bordet.
--
De senaste dagarna har bara varit, varken särskilt bra eller särskilt dåliga. Det har varit lugnt på jobbet, lite för lugnt. Klockan har gått baklänges, och lugnet gör mig orolig. Tänk om de inte behöver mig längre? Finanskrisen har ju gjort arbetsmarknaden mycket tuffare, och får jag inte förlängt sitter jag i en jäkla knipa. Förvisso berättade Maria i veckan att Johns utlandsplaner hade inställts (varför har han inte meddelat mig?) och att han då hade återvänt till vår gamla arbetsplats. Kanske finns den möjligheten för mig också om allt annat skulle skita sig, men det skulle vara som att amputera sin stolthet och slänga den i sopnedkastet. Jag skulle känna mig smutsig, och min ryggrad skulle aldrig rätas ut igen.
--
Maria var här i onsdags. Vi åt sallad, med tonfisk av fulaste fabrikat, som tyvärr hade helt fel smak och konsistens. Den gick att äta ändå, men det var på gränsen. Trevligt att träffa Maria var det hursomhelst, precis som alltid. Efter maten kokade jag kaffe som vi åt kakor till, och så kollade vi på ”Kulregn Över Broadway”. En trevlig kväll.

Egentligen borde jag verkligen sova. Morgondagen blir hektisk. Ska möta upp Mikaela på stan kring tolvsnåret, handla födelsedagspresenter och alkohol, åka till min bror som fyller, åka därifrån till Moa som har fest och sedan dra därifrån till Bonden Bar och kolla på Aidan Moffat. Det lär bli fint.

Wermland.

Måndag 20 oktober - 08

Klev av tunnelbanan i Bredäng och gick för att handla. När jag kom ut ur butiken hade det mörknat, trots att jag åkt direkt från jobbet. Det kändes märkligt. Lite melankoliskt, lite välbekant och tryggt. Jag lyckade tajma en buss tillbaka till Mälarhöjden. Det störde mig att jag glömt min bok på jobbet, och således blev utan färdlektyr, men det var ganska mysigt att sitta där och se Bredäng susa förbi. Vid ett tillfälle hjälpte jag en tant som inte lärt sig hur bussdörrarna av idag fungerar. Hon gav mig ett leende som tack.

Väl hemma blev det lite tråkigare. Jag kände en närmast förlamande trötthet inom mig, så jag nöjde mig med att värma på lite ravioli som jag kryddade med oregano, och sen gick jag och la mig. Jag hade dock ingen ro att sova, så jag slog på en skiva med O.M.D, traskade runt planlöst i lägenheten och hamnade snart vid datorn, utan energi nog att göra något av allt det som egentligen borde göras.
Det som borde göras är en rejäl räd i lägenheten. Jag borde rensa ut, göra plats strukturera, sortera, städa. Igår kväll kom jag hem med ungefär fyra stora papperspåsar fulla med loppisfynd från min Karlskogavistelse. Kakburkar, vinylskivor, en teakspegel, ljusstakar, ett litet soffbord, en hallampa. En del har jag ordnat med. Kakburkarna är diskade och fyllda med innehåll. Soffbordet är på plats. Men spegeln står lutad mot väggen, lampan ligger på köksbordet. Alla mina inredningsprojekt sker i snigeltakt, medan jag ligger på soffan och låter min lediga tid flyta förbi.

I förra veckan var jag sjuk tre arbetsdagar och ledig en. Det blev en hel del slöande på soffan, snorande och snörvlande och häckande framför datorn. Jag lyssnade på en och annan skiva också, såg lite film, skrev lite, drack mängder av hett vatten med citron och honung.
När fredagen kom packade jag, Mikaela och Johanna in oss i Mikaelas bil och åkte till Karlskoga. Vi åt middag hos mamma när vi kommit fram, och tog sedan en promenad på stan. Det var iskallt och mörkt, och torget var fullständigt folktomt. Vi gick till min gamla lägenhet på Fabriksgatan. Det kändes konstigt att jag bott där, det tyckte vi båda. Vi gick tillbaka, satte oss i mammas soffa en stund, och sen gick vi ut igen. Vi gick till Red Brick. Jag köpte en öl, Mikaela ett glas vin. Vi satt där och snackade en stund. Jag såg ingen jag kände, men en jag en gång känt. Ett hatobjekt från högstadiet. Han hälsade inte, naturligtvis inte jag heller.
Jag blev lite dyster av att sitta där. Vid ett tillfälle gick jag på toaletten. Det var ett kort besök, ändå började någon rycka i dörren och muttrade ”Hur lång tid kan det taaaaaaaa att gå på toa egentligen?” på sin utvecklingsstörda värmländska. Han hoppades väl på att få piffa upp sin utekväll med att få ge någon lite stryk. Vi gick hem innan något sådant kunde hända.

Dagen därpå var det panisk loppisrunda genom hela Karlskoga. Vad jag hittade har jag redan redogjort. Vid halv två åkte vi upp till min pappa, vars femtioårsdag var själva anledningen till att vi åkt till Karlskoga. Det var trevligt att träffa honom, Maggan, katterna, farfar och andra släktingar man inte sett på länge. Trevligt men lite konstigt. Även den här kvällen avslutades tidigt, eftersom Mikaela hade ont i magen och jag var utpumpad efter ett hektiskt dygn. Att jag sovit på mammas soffa hade heller inte gjort några under för nattsömnen.

Även söndagen bjöd på ett loppisbesök, det mest givande hittills. Det har öppnat en stor, välsorterad loppmarknad bara ett stenkast från pappas hus. Den fanns där redan i sommeras, och efter mitt förra besök där var jag en stringhylla rikare. Även denna gång gav den rejäl utdelning, för såväl mig som för Mikaela och mina syskon. Det var en fullproppad bil som lämnade Karlskoga några timmar senare.
Och nu alltså en fullproppad lägenhet att åtgärda.
Kanske imorgon.

Old friends – Bookends.

Måndag 13 oktober - 08

Det är så svårt att få livet att gå ihop ibland, och särskilt under vinterhalvåret. Varenda steg utanför dörren blir ett litet projekt. Varje möte en liten pers. Därför är det extra värdefullt när man träffar vänner och allt funkar. Som när Moa och jag gick på loppis för ett par veckor sedan. Som födelsedagsmiddagen Åsa arrangerade i fredags, med vin, trevliga människor och god mat. Det var trevligt att träffa gamla vänner och bekanta som Linda, Sanna och Karin igen, och jag fick äntligen, efter över ett år, träffa Åsas pojkvän, som verkade lika trevlig och jordnära som jag väntat mig. Eftersom det var fredag och jag är gammal for jag dock hem tidigt. På tunnelbanan träffade jag min gamla klasskamrat Anna, från folkhögskoletiden. Hon verkade trivsamt lullig som jag. Vi talade om hur det är att åldras, att inte orka lika mycket som när man vara tjugo, om stegräknare och middagar, och vid Aspudden klev hon av.
--
På lördagen gick jag upp tidigt eftersom jag hade tvättstugan. Mikaela kom över kring lunch, och vi åt lite. Sen åkte vi ner till Liljeholmen, köpte en flaska vin på systemet och gömde den i bakluckan på hennes bil. Vi tog en promenad till Gröndal, stannade till vid Stadsmissionen där jag köpte några skivor och böcker, och sedan gick vi till Vinterviken. Det var vackert ute, men varken mulet eller soligt. Löv i höstens alla färger föll omkring oss. Vi passerade en begynnande bröllopsfest och en tillhåll för rollspelare. På vägen hem stannade vi och handlade rotsaker och kycklingfilé, som vi sedan lagade till och åt tillsammans med hummus och fetaoströra. Vi drack vin och kollade på en Alan Moore-dokumentär. Hela min lägenhet luktade rotselleri och stekflott. Det var en bra dag.
--
På söndagen åkte jag till Frihamnen, mina jobbkvarter, men den här gången för att gå på museum med Åsa. Det var en polsk konstnär som projicerade svartvita porträttfoton i nedsläckta rum medan höga hjärtslag dunkade genom ett högtalarsystem. Det var enkelt men effektfullt. Efteråt promenerade vi till Karlaplan, tog tunnelbanan till Mariatorget och fikade på Soda tills det stängde.
--
Idag: jobb igen. Sjukfrånvaro en masse på min avdelning, och min trevligaste kollega, han som påminner en hel massa om min gamle vän Mattias i såväl utseende som temperament (han är kolugn – det vill säga lugn som en ko, inte kol i ugn) har typ gått under jorden. Han sjukskrev sig i onsdags och har inte synts till eller hörts av sedan dess. Vad innebär då detta för mig? Tja, en ständigt ringande telefon, frågor jag inte kan besvara, och kollegor som inte har tid att hjälpa mig finna några svar. Frustrerande och ångestladdat. Jag ser inte fram emot att återvända imorgon, och om min begynnande förkylning har något att säga till om är det mycket möjligt att jag slipper.

Lambchop.

Måndag 6 oktober - 08

I Mikaelas föräldrars hem, i lördags kväll, ställde Mikaela fram maten. Föräldrarna var bortresta, jag hade dukat bordet, och hon bad mig slå på en skiva, vilken jag ville. Hon ställde fram potatisgratäng och lammkotletter, och utan att överhuvudtaget reflektera över det lustiga sammanträffandet drog jag igång Lambchops ”Is A Woman”. För att det är en fantastisk skiva att dinera till, inte för att bandet heter precis som maträtten. Mikaela upptäckte det roliga i situationen långt före mig.
--
Tidigare på dagen var vi och kikade på auktionsföremål nere i Frihamnen, alldeles där min arbetsplats ligger. Det fanns mest en massa gamla skabbiga grejer som såldes till enorma överpriser, men även om inget lockade till köp, vare sig estetiskt eller prismässigt, var det rätt trivsamt att gå där och titta på prydnadshästar i naturlig storlek, gröngråa vaser, rosaspräckliga divaner och andra smakfulla gamla ting. Det mesta skulle kunna säljas för en tia på Myrorna, här fick man lägga till minst tre nollor för att få med sig något. Och det är väl just därför man tvingades armbåga sig fram genom horder av identiska Östermalmsgubbar och –gummor för att överhuvudtaget ta sig fram.
Efteråt åkte vi till just Myrorna. Jag hittade två vinylskivor och tre böcker. Jag kom undan med nittio kronor. Min prisklass.
--
Det är måndag, och mitt nya liv har inletts. Från och med den här veckan, heter det, ska jag leva sunt. Jag ska lägga mig i tid, jag ska gå upp i tid, jag ska röra på mig, jag ska inte låta Internet sluka all min tid. Så har det låtit många gånger, men den här gången känns det faktiskt ganska lovande. För, typ, andra gången i mitt liv har jag varit ute och joggat. Den här gången några meter längre än förra. Det är förmodligen bara inbillning, men det kändes som att det var något mindre jobbigt nu. Som att mjölksyran i lemmarna, elden i bröstkorgen och slemmet i halsen gjorde sig påmint någon minut senare än sist. Det känns, peppar peppar, som något jag kanske kommer att kunna förmå mig att fortsätta med.
--
För övrigt väntar jag på tre Tradera-fynd just nu. En Ben Sherman-kavaj, en Junior Boys-skiva, och ett paket med Smiths, New Order och R.E.M-skivor. Inget av det har kommit fram ännu, trots att jag betalade de två förstnämnda för över en vecka sedan. Det är lite, förlåt, mycket, irriterande. Idag när jag kollade mitt postfack låg där däremot ett stort brunt kuvert. Jag väntade inte alls på något stort brunt kuvert, särskilt inte något adresserat för hand. Kuvertet var på tok för platt för att rymma en kavaj och för stort för en skiva. Jag öppnade det. Det var en leverans läsvärda kvalitetstidningar från min forna arbetskamrat Ola. Jag blev riktigt rörd. Jag har inte talat med Ola sedan långt innan jag bytte jobb. Förvisso har jag tänkt höra av mig, men det har inte blivit av. Och nu detta. Så fint. Så omtänksamt. Om inte detta är ett tydligt exempel på mänsklig godhet så vet jag inte vad som är.

Wolfe like me.

Onsdag 1 oktober – 08

Att läsa Tom Wolfe i en tunnelbanevagn klockan halv fyra på natten är inte att rekommendera. Särskilt inte om spyor krälar omkring som amöbor på vagngolvet, särskilt inte om man själv är så full att man när som helst själv skulle kunna låta en spya ansluta sig till sällskapet på golvet. Det är lite svårt att ta till sig texten då. Framförallt är det svårt att, några dagar senare, plocka upp boken på nytt och minnas vad man läst.
Det var fredagsnatt, och jag läste Tom Wolfe på tunnelbanan från Rådmansgatan till Mälarhöjden. Jag hade slagit följe med Maria efter en utgång till fruktansvärda Skeppsbar, som vi enbart gått till för att Emma, Jenny och John (som var på tillfälligt besök i stan innan hans stundande landsflykt) valt att hänga där. Det var naturligtvis trevligt att träffa gamla vänner, men Skeppsbar är ett så vedervärdigt och ovärdigt ställe att jag helt klart hade föredragit att sitta hemma och svamla gamla minnen med Maria hela kvällen istället. När jag gick på toaletten på Skeppsbar hörde jag att någon utanför ville ge mig stryk.
”Trängde han sig? Trängde han sig?”
Jag hade inte trängt mig. Det är den sortens ställe. Så vi gick ganska tidigt, Maria och jag, till McDonalds, där vi åt fyllekäk med de andra dräggen. Eftersom det var så pass lång tid kvar tills min tunnelbana skulle gå tog jag sällskap med henne till Rådmansgatan, varifrån jag sen alltså åkte hem med Tom Wolfes långa meningar flimrande framför ögonen.
--
Morgonen därpå vaknade jag på tok för tidigt. Jag var bakfull, men kunde inte somna om, så jag gick och lade mig raklång på soffan, där jag lyssnade på skivor och blundade. Huvudvärken tilltog efter en stund och blev fullständigt olidlig, så jag återvände till sängen, men kunde ändå inte somna. Jag förbannade mig själv. Fredagar är hopplösa dagar att dricka på, ändå envisas jag med det. Förvisso inte alls lika ofta längre, men en förstörd lördag är ändå en för mycket.
Nu blev tack och lov inte hela lördagen förstörd, för frampå eftermiddagen fick jag i mig lite mat, lyckades sova en stund, duschade i fosterställning, drack en kopp te och blev sedan människa igen. Baksmällans grepp måste man kämpa sig ur, man kan inte bara vänta på att det ska släppa. När Mikaela dök upp framåt kvällen hade jag nästan slingrat mig ur greppet helt.
Vi var hembjudna till min syster på middag, och reste via Fittja, den här gången utan olustiga incidenter, och kom fram helskinnade. Det blev en trevlig kväll. Min mamma och min bror var där också, och stämningen var god, med många glada skratt. Jag hade gärna stannat längre, men Södertälje är långt borta, och vi hade andra planer för kvällen, så vid niotiden for jag, Mikaela och Tobias med pendeln tillbaka in till Stockholm.
Någon bekant till Mikaela skulle spela skivor på lokal senare på kvällen, så vi åkte hem till hennes vän Frederic för att dricka vin. Jag var allt annat än vinsugen efter gårdagens excesser, men behövde heller inte särskilt mycket övertalning för att ta mig ett par glas. Gratis är ju alltid gott.
Stället vi senare fann oss på hette Momma, och var fullt av hipsters av det slag som ger en svår ångest. Alla coola, alla snygga, alla till synes avslappnade och väl hemmastadda i miljön och sammanhanget. Ett halvdåligt band spelade, det var varmt som i en bastu och trångt. Som genom ett mirakel hittade vi sittplatser, och så snart vi fått sätta oss blev det hela lite mer uthärdligt. Snart gick bandet dessutom av scenen, och då blev det rent av riktigt trevligt igen. Men jag kände fortfarande av sviterna efter gårdagen, så vi for hem till mig ganska tidigt.
--
Det var skönt att vakna på söndagen, utvilad och utan snurrande skalle. Efter en lång frukost åkte vi hem till Mikaelas föräldrar, där vi bredde smörgåsar med skinka, getost och ruccolasallad, bryggde kaffe, och sen gav oss ut på långpromenad runt en sjö, passande nog kallad långsjön. Det var kallt och friskt ute. Solen sken. Det var en perfekt höstdag. Och när den dagen var över var också helgen över.
--
Helgerna går fort, men det för lyckligtvis arbetsveckorna också. Det har blivit ganska trivsamt på jobbet. Från att ha suttit ganska isolerad i ett rum för två, där min skrivbordsgranne oftast sprang runt i olika ärenden, har jag nu förflyttats till ett större rum, med jäkligt trevliga och roliga kollegor nära inpå. Jag kan inte påstå att dagarna flyger förbi, men lite fortare går de allt. Det är ju redan onsdagskväll, för guds skull.