Grumpy.

Måndag 26 januari - 09

Det är som Långben sa; ”Det värsta är över, nu är det nerförsbacke”. Hoppas jag. För mer uppförsbacke än vad inledningen av det här året har bjudit på, mycket mer än så kan det inte bli. Då är det inte en backe längre, utan en lodrät vägg.
För det är stressigt på jobbet, nya datorn fungerar som man efter omständigtheterna kan tänka sig, det vill säga som om den druckit på tok för mycket koffein och blivit alldeles irrationell, och själv är jag tvär och tjurig och trött. Mobilen har krånglat dessutom. Upptäckte av en slump att inga SMS jag skickat de senaste två veckorna kommit fram. Under den tiden hade Anna hört av sig och undrat om vi skulle hitta på något, och därefter känt sig rejält dissad när hon aldrig fick något svar. Det gick ju att reda ut såklart, men det är så retligt när tekniken fäller kroksben för en.

Mitt usla humör har legat som ett filter över allting under årets första veckor. Att en morgontidning fallit i golvet har resulterat i långa svavelosande ramsor av svordomar och könsord. Och i sällskap med andra, till exempel min flickvän, har jag mest varit spänd och... konstig. Disharmoni har varit mitt mellannamn.

Men nu känns det som om det långsamt börjar bli bättre. Bara det snart blir ljusare ute, om drivisen driver förbi och betongen som täcker himmelen ville spricka upp. Då, när våren kommer, då kan allt börja på allvar igen. Och till dess får man bita ihop och göra det bästa av situationen.
--
Jag var på sjukhuset idag. Kollade mina värden, fick lite förmaningar och goda råd. Fick också en möjlig förklaring på en hel del av de senaste årens sviktningar i hälsan. Det verkar som om min sköldkörtel fungerar dåligt. Behandlingen är tydligen inte något värre än tabletter, vilket var en lättnad. Jag gick från sjukhuset med relativt lätta steg. Klockan var inte särskilt mycket, men jag hade sagt att jag förmodligen inte skulle komma tillbaka till jobbet den dagen, och det ämnade jag stå för också. Jag promenerade runt på stan en stund, kikade in på olika loppisar utan att hitta särskilt mycket mer än en krönikesamling av Bengt Ohlsson, och till sist klättrade jag upp till Mosebacke Records, köpte ett gäng skivor och for sedan hem och lagade köttfärssås.
--
De gångna veckorna har, bör påpekas, inte enbart bestått av elände, även om det bestående minnet är just en blöt filt av melankoli. Härom veckan var det inflyttningsfest i Fredriks och Fridas nya lägenhet i Solna. Det var trevligt. Rätt mycket folk, både nya och gamla bekanta i en salig blandning. Mikaela och jag delade en vinflaska och blev därför inte särskilt berusade, vilket var skönt. Andra fick stå för berusningen, och det gjorde somliga med besked. När det var dags att åka in till stan gick jag och Mikaela själva till Max i Solna, åt äckliga burgare och åkte sedan hem och sov.

Nu i helgen var det dags för ännu en inflyttningsfest. Denna gång var det min bror och hans flickvän som flyttat, till Gröndal. Och även denna gång nöjde vi oss med en flaska vin. Köket blev naturlig samlingsplats, och vi snackade Obama, finanskris, boendesituation, status och bortskämda ungar med min syster och någon av min brors arbetskamrater. När de andra skulle dra ut stack vi hem, även denna kväll. Det är ganska skönt att stå över, men jag börjar se fram emot en rejäl utekväll, med allt vad det innebär.
Kanske nästa helg.