Helg i dimma.

Måndag 9 februari - 09

Lördag kväll blev en festlig kväll. Vi for från min lägenhet vid klockan arton, bytte tunnelbana vid Slussen och for med gröna linjen till Abrahamsberg, där Mikaelas bror med flickvän bor. Jag hade med mig de sorgliga resterna av förra helgens bag in box, Mikaela hade en flaska rödtjut, billigt men gott. Så snart vi kommit in hällde vi upp varsitt glas och satte oss sedan att samtala med Sebbe, Mikaelas andra bror, och hans flickvän Helena, medan husets värdpar lagade mat. Det bjöds på indiskt som smakade mycket gott (och starkt). Till efterrätt blev det brownies och någon slags paj med banan, och vi åt med god aptit. Kvällen gick fort och vi hade andra platser att besöka, så ganska snart efter maten tog vi på oss jackor och skor och gav oss iväg.
--
I tunnelbanan fick jag sedan syn på Mattias. Han satt på en bänk med hörlurar i öronen och såg ut att befinna sig i sin egen lilla värld. Mattias är Fredriks kompis, jag har träffat honom vid åtminstone tre tillfällen. En gång med Fredrik och Frida på Debasers uteservering, en gång på Accelerator förrförra sommaren, och nu senast på Fredriks och Fridas inflyttningsfest för några veckor sedan. Då var han nydumpad och gjorde, om jag inte fullständigt misstog mig, ett försök att ragga på Mikaela, innan han förstod att vi två var ett par. Jag tog inte illa upp. Jag gillar Mattias, det har jag gjort från första stund. Han är en behaglig person, ödmjuk och lätt att ha att göra med på alla sätt och vis.
På tidigare nämnda inflyttningsfest gav han Mikaela sin e-postadress för att hon skulle kunna maila en skiva till honom, vilket hon också gjorde. Däremot fick hon inget svar. Därför gick hon till omedelbar attack när vi nu fann honom i tunnelbanan.
”Hej Mattias!” sa jag. Han tittade upp.
”Nej men… Hej!” sa han.
”Du har inte besvarat mitt mail!” fräste Mikaela. Mattias förvirring och stammande ursäkt och förklaring var både rörande och komisk att beskåda, och allt var utrett lagom tills tåget kom. Vi bytte nummer innan tunnelbanan förde oss åt olika håll, och eventuellt ska vi ses nästa helg. Känns fint.
--
Så kom vi till sist fram till caféet där Mikaelas vanligtvis arbetar. Nu hölls där 35-årsfest, men en alldeles lagom livad sådan. En mp3-spelare med högtalare spelade Teenage Fanclub på dämpad volym, stämningen var god och behagligt smårusig. Vi hällde upp vin, och åt kex med ost. Trummisen i ett av mina svenska favoritband stod, en aning otippat, lutad mot bardisken. Jag blev mycket glad och började nästan genast inleda en konversation med honom, där jag öppnade med repliken; ”Visst är det du som är trummis i XXXX XX XXXXXX?” (Jag skriver inte ut bandnamnet eftersom det vore pinsamt om han Googlade sig hit).
Han verkade bli smickrad av att jag kände igen honom, och vi började snart snacka gamla konsertminnen från Örebro (”Vi var förband till Jens Lekman va?”) och Karlstad (”Ljudkillen var packad och sabbade hela spelningen!”) Sedan följde en kort dialog om ljudtekniker, om ny musik och om uteställen och DJ:s, och jag lovade att jag skulle besöka hans klubb så snart som möjligt. Att jag för många herrans år sedan gjorde en telefonintervju med honom, det nämnde jag aldrig. Ej heller att det var den första intervjun jag någonsin gjorde – inledningen på en ganska kortvarig journalistkarriär.
Framåt småtimmarna kom J och F över till caféet. Vi småsvamlade med dem en stund, åt alldeles för mycket sötsaker, drack fler glas vin, och till slut började man stänga, så Mikaela och jag promenerade hem till mig. Det var kyligt och det var natt, men det är ju tack och lov inte långt att gå från Örnsberg till Mälarhöjden. Promenaden gjorde gott. Den fick mig att nyktra till så pass mycket att jag mäktade med att läsa lite Maja Ekelöf medan Mikaela gjorde sig i ordning för natten.
--
Söndagen var inte fullt lika munter. Vi sov till efter klockan tolv, vilket ju sällan är optimalt för vare sig måendet eller humöret. Jag var bakfull på ett sätt som visserligen inte var fullständigt knäckande, men huvudet kändes som om någon slagit in en spik i det, och hela världen var som inlindad i taggtråd. Till råga på allt kändes min lägenhet som en svinstia – kläder, dammråttor och disk överallt. Jag visste inte var jag skulle börja, och ingen energi hade jag till att göra något åt eländet. Ville helst bara slockna igen, trots att jag inte borde.
En promenad till Örnsberg gjorde mig till sist lite lättare till sinnes. På kvällen, när jag kvicknat till, åkte vi hem till Mikaelas mamma, åt köttgryta och klappade på den schäfervalp hon blivit fodervärd åt. Den var vansinnigt charmig.
Jag avslutade kvällen och helgen på min soffa, med filmatiseringen av ”Vredens Druvor”. Såg halva innan jag gick och la mig. Läste halva Maria Fagerbergs ”Svart Dam” innan jag släckte. En extremt ångestväckande liten roman. Låg vaken i flera timmar och vred mig innan sömnen infann sig.