P.

Finaste minnet från den här helgen: att sitta framåtlutad, nästan liggande över bardisken på Flying Elk, med Petra intill, så nära att våra pannor nästan nuddade varandras, svamlandes och skrattandes om allt och ingenting, berusade på citrusöl. Och en stund senare, innan vi skildes åt vid Södermalmstorg, sa jag: "Jag vill bara säga en sak. Jag tycker det här har varit så himla trevligt. Och jag har tyckt om att skicka SMS med dig i veckan som varit. Jag har tänkt massor på dig. Hur känner du?" Och hon svarade att hon kände likadant, och så kysstes vi. En gatumusikant spelade saxofon, "Love is in the air" sa någon som passerade, och Petra sa: "Jag måste nog promenera till Mariatorget för att rensa tankarna. Det pirrar i magen". Det gör det i min också.

Jag vaknade på lördag morgon och var lagom bakfull, men glad. Petra skickade SMS och bjöd in sig till mig på fika dagen efter. Så gärna. Jag städade lite pliktskyldigt, sov en bra stund på eftermiddagen, spelade skivor, hade det gott. Drack två glas vin på kvällen, och for sedan in till söder, där jag stämt träff med Olov. Vi sågs vid Björns Trädgård, och fattade sedan det självklara beslutet att gå till Carmen. Åt pommes, drack för många björnöl, pratade gamla vänner och fiender och musik och till slut tv-serier, vilket fick ett snällt Bajen-fan i 30-talsmustasch att haja till och hoppa in i diskussionen. Vi hade ingenting emot honom, men ville snacka själva, så vi flydde över till Kvarnen, men blev inte långvariga där, för vår gemensamme vän Robert hade hört av sig, och befann sig på en gayklubb i Gamla Stan, så vi for dit. Jag stannade bara en stund, det var inte riktigt mitt ställe. Men allt som allt var det en trevlig kväll, och Olov och jag lär hänga fler gånger.

Och idag var Petra här. Vi drack kaffe och pratade. Jag hade handlat bullar. Jag kände mig tafatt och visste inte riktigt vad jag skulle göra, vad som förväntades av mig. Men innan hon skulle gå omfamnade vi varandra och kysstes. Och på tunnelbaneplattformen som jag följde med henne till upprepade vi det.

Nu är det kväll, och några timmar har passerat. Nojorna sveper in över lägenheten. Vad ska det bli? Vad vill hon? Drömmer vi samma dröm? Kommer det bli som med Anna, mynna ut i en bortförklaring och ett taffligt försök till vänskap? Jag vet inte. Men jag ser just nu något som skulle kunna leda till ett så kallat "healthy relationship", kanske mitt första sådant på ungefär en halv livstid.

Let me have this.

Onsdag.

Frank var svårväckt imorse. Låg kvar och trynade till långt efter att frukosten var färdig och framdukad. Jag väckte honom med lite Charles Mingus på bluesigast möjliga humör. Småbråkigt innan vi kom ut till cykeln, men tack och lov inget extremt. Vi träffade Christian med barn vid tunnelbanan, och som alltid innebar det att resten av vägen mot dagis gick fort. Frank springer ikapp med Axel och Sven från tunnelbanan till dagisdörren. Oerhört skönt.

Kul arbetsdag också. God stämning, nästan alla var på plats, ärenden flög förbi, en dag där det mest banala kändes som stordåd, och jag kände mig rolig och levande. Kanske för att jag parallellt med arbetet styrde upp fredagens träff med Petra. Det blir Pressklubben. Äta middag, dricka öl och prata. Kanske en promenad i city. Det ser jag fram emot. Hon verkar så mysig.

På juldagen förra året var på hemvändarkväll på Red Brick i Karlskoga. Ett av många minnesvärda möten var det jag hade med min barndomsbekant Olov. Vi svamlade och flamsade, båda berusade bortom all sans, och vi kom fram till att vi borde försöka ses i Stockholm. Det blev det inget med. Men i Karlskoga nu i helgen berättade Alex att han träffat Olov, som sagt att han tyckt det varit väldigt trevligt att träffa mig, och som bad, på skämt får jag utgå från, om Alex tillåtelse att kontakta mig. "Det är ju trots allt din kompis". Olov och jag har aldrig umgåtts på tu man hand, men har varit på många fester tillsammans på den tiden det begav sig. Med anledning av detta skickade jag honom ett sms igår, och nu har vi bestämt att ses på lördag och dricka öl. Helgen börjar med andra ord bli ganska fullbokad, på gott och ont. Hela lördagen fram till dess, och hela söndagen till dess Frank kommer är ju för all del oskrivna blad.

Frank är inte vidare förtjust i mig sedan Mikaela skaffade Minecraft.

Vanish.

Frank somnade precis, kvart över nio, orimligt sent. Det är tisdag. Jag är trött och stinn av godis. Jag lyssnar på Herbie Hancocks soundtrack till "Blow-Up", en skiva jag köpte förra veckan, strax före min dejt med Petra. Jag har inte hunnit lyssna på den en enda gång förrän nu. I tvättmaskinen snurrar min favorittröja i ett bad av Vanish. Den har fått en märklig ljusbrun fläck mitt på bröstet, förmodligen flott som stänkt upp från stekpannan. Jag hoppas den försvinner. Fläcken, inte stekpannan.

Ja, dejten ja. Den gick väldigt bra, måste jag säga. Tiden flög förbi, men det hela höll sig hela tiden på ett mysigt och sansat plan. Vi var två på många sätt jämbördiga vuxna, som konverserade om ditt och datt, på en lagom nivå. Egentligen är hon nog smartare än jag. Och så får det vara. Vi möttes inne på Judit och Bertil. Jag hade redan gått in och satt mig, för det var kyligt ute. Jag var nästan halvvägs genom min öl när hon kom in. Men hon drack ikapp. Vi nöjde oss med två, dock. "Annars ramlar jag nog av stolen", sa hon. Vilken kontrast mot förra månadens whiskyorgie. Istället tog vi en promenad runt Reimersholme. Solen höll just på att gå ner, och det var romantiskt, på ett till hälften klyschigt, till hälften helt genuint vis. Färgfabriken och industrierna i Gröndal speglade sig i vattnet, vi pratade om livet, barn, separationer, böcker, Lars Gustafsson, teater, och sen skildes vi åt vid tunnelbanan, men kom överens om att ses igen nästa helg. Det vill säga helgen som kommer. På fredag, har vi bestämt. Via sms. Vi har sms:at nästan varje dag sedan dess. Jag är pirrig i magen, men än så länge på en mer rimlig nivå än för några veckor sedan. Vis av erfarenhet tror jag. Och utan några förväntningar/förhoppningar på/om att livet ska skakas om i sina grundvalar av denna människa. Men en romans vore inte fel. Och inte heller mer än så, i förlängningen, med en jordnära, vacker och till synes harmonisk person.

Vi var i Karlskoga i helgen, Frank och jag. Sov i husvagn hos pappa, och i lägenhet hos mamma. Första husvagnsnatten gick strömmen. Pappa kom in vid fyra och frågade om vi frös. Det var sex grader ute, åtta i vagnen. Men jag hade inte märkt något. Frank och jag kurade ihop oss i samma slaf, och försökte sova vidare. Men det gick inget vidare. Inte för att vi frös, utan för att allting fick en fuktig känsla av kylan, och våra halsar, redan tärda av pollen (misstänker jag) sparkade fullständigt bakut av detta. Vi hostade och hackade båda två. Morgonen därpå var Franks hittills goda humör som bortblåst. Istället: ett evinnerligt ältande om Minecraft och hur dum jag var som vägrade honom detta livets elixir. Men jag fick en stunds respit när jag traskade iväg till en loppis och handlade trälådor, nattduksbord, fotogenlampa, skålar och en bok.

På söndagen gick jag ut och drack öl med Alex. Det var inte igår. Det enda som hade öppet var en indisk restaurang på torget, så där satte vi oss och drack tre öl, Kingfisher för min del, och pratade gamla minnen. Väldigt trevligt och lite sentimentalt. "Den lyckligaste tiden i mitt liv var när vi satt på rummet och gjorde fåniga spel eller drog upp till Jannis och larvade oss", sa han. Fint, och lite sorgligt. Ja, det fanns ju fina stunder i Karlskoga-tillvaron också. Man tenderar ju att förtränga dem, för att intala sig själv hur rätt man gjorde som lämnade allt. Vi kom till och med att prata om Jenny. flickan som jag antagligen hade inlett en relation med om jag inte flyttat från stan precis då jag gjorde, sensommaren 2003. Tänk, livet hade kunnat vara helt annorlunda, eller ungefär likadant. Men utan flytten till Motala hade jag aldrig träffat Åsa, och därmed inte kommit till Stockholm den vägen... Tanken svindlar.

Tvätten är klar. Fläcken sitter där den sitter. Fan.

En helg.

Det har varit en period av stiltje, och så kommer det nog förbli. Det blir nog ingen mer kontakt mellan mig och Anna, varken som vänner eller som något annat. Jag inser att det nog är lika bra så. Jag slickar mina sår, ett för varje dag som går, och lufsar vidare i singellivsvintern. Har ju egentligen inte bråttom. Alls. Det är skönt att inte behöva anpassa sig efter någon annan än Frank. Ha sina egna rutiner. Vara självgående. Och trots detta har jag nu en ny dejt inbokad på onsdag. Hon läser Slas och Klas Östergren, lyssnar på bra musik och verkar framförallt vara jordnära och stabil, pepper peppar. Det känns lovande. Men det göt det väl alltid. På onsdag får vi se.

Det har varit helg också, barnledig sådan. Jag var på Calexicos och Bar Brooklyn med jobbet i fredags, efter att ha hämtat Frank, handlat på Systemet, ätit hamburgare och sedan genomfört överlämningen till Mikaela. Det blev en mycket kostsam afton, vilket grämer mig en del, för det var inte värt pengarna. Två öl före maten, en dyr och inte särskilt mättande middag, därefter fler öl, tequila, ännu fler öl, hamburgare och därefter taxiresa hem. Tack och lov mådde jag okej dagen efter, det hade varit illa om jag hade fördärvat min lediga lördag. Då hade jag aldrig förlåtit mig själv. Nej, ska hålla mig i skinnet på kommande jobbutgångar. Det är ju bara ett fåtal människor där jag faktiskt får ut något av. Ett par goda samtal hade jag också i ärlighetens namn nu på fredagen. Fick veta att en före detta arbetskamrats syster är brottsoffret i ett i pressen ganska omskrivet mordfall. Det drog undan mattan under fötterna för en stund. Johan höll ett hemligt men eldigt anförande, där han planerade kommande världsherravälde, där även jag utlovades delaktighet. Spännande. Får se om där blir någon uppföljning. Vi planerade att diskutera det mer ingående under en kommande vistelse i ett skärgårdshus han har tillgång till, och det lät mer än trevligt. Men annars hände inte mycket minnesvärt, snarare späddes mitt relativa ogillande av vissa personer på ytterligare, och mitt totala ointresse för golf blev än starkare. Jag hade inte missat mycket om jag stannat hemma.

På lördagen var det städdag på dagis, så jag hade ställt klockan på ringning klockan nio, men vaknade ännu tidigare, samma tid som jag alltid vaknar numera: runt sju. Satte mig vid datorn. Åt frukost. Bryggde kaffe i termosen och packade ner den, och så gick jag till Mikaela och Frank, och vi gav oss iväg. Frank var taggad på att vi skulle städa tillsammans, alla tre, vilket är rörande och lite sorgligt. Men allt gick faktiskt bra, så hans entusiasm ledde inte till någon besvikelse. Mikaela och jag var mer samspelta än på länge, städningen gick smidigt, och en liten stund gick Frank och jag ner till Magelungens strand med ett metspö som han insisterat på att vi skulle ta med oss, och satte oss där på en udde och låtsasmetade. Inget bete, det är förbjudet att fiska där. Men det var en härlig stund ändå. Solen sken just då (solskenet hade hela dagen varvats med regn- och hagelskurar), udden var full av sippor, vita och blå, och ur det döda fjolårsgräset sträckte sig årets första gröna strån. Jag är så svag för den här årstiden.

Väl hemma städade jag undan i lägenheten, lagade till en chili con carne, mest för att köttfärsen i kylen hade passerat bäst före datum, och sen la jag mig och sov. Väcktes av att det ringde på dörren. Tobias var här. Han hade ringt upprepade gånger, men jag hade inget hört. Det var ren tur att han inte gav upp och drog hem. Vi hade planerat att sitta hos mig och dricka lite vin, och sedan möta upp Emma och Henrik på en klubb i Hägersten, men under kvällens gång tappade alla inblandade sugen på klubb och konsert, så jag och Tobias stannade hemma med vårt vin och musiken, och Tobias åkte hem vid elva.

Idag gjorde jag något jag länge längtat efter. For in till stan tidigt, nästan direkt efter frukost. Klev av vid Slussen och gick Hornsgatan upp, förbi Mariatorget. Satte mig på ett café, uteserveringen, med en kaffe och dagens DN, som jag förstrött bläddrade i utan att egentligen läsa något. Läste några sidor i en Lars Gustafsson-bok. Drack lite vatten. Promenerade vidare. Irrade planlöst runt på diverse tvärgator, i väntan på att klockan skulle slå tolv, så butikerna skulle öppna. När detta skedde köpte jag en bok på Papercut, sedan några fler böcker på Stadsmissionen och Emmaus. Mötte också upp Johanna, och åt en mjukglass med henne på Mariatorget. Sen for jag hem.

Nu är Frank här, sover i sin säng. Jag har lagat enorma mängder improviserad broccolisoppa med indisk touch. Den kommer räcka i månader. Jag är oerhört nöjd. Och överlag ändå ganska nöjd med helgen. Den var inte anmärkningsvärd, den kostade anmärkningsvärt mycket pengar, men den innehöll en del kontraster, och jag fick anledning att lämna lägenheten flera gånger, vilket, med mitt facit, får ses som något av en vinst. 

Mot ljusare tider?

Solen bröt fram idag, strax efter lunch. Jag gick ut ensam på promenad på Stora Essingen. Lyssnade på Low igen, "The Invisible Way" är så majestätisk, egentligen för mörk för att fungera en solig vårdag, men det skänkte tyngd åt mina steg, jag kände mig stark för en stund. Satte mig på en bänk och tittade ut över Mälarens inlopp och utsikten mot staden. Stockholm. Hus. Människor. Bilar. Sen gick jag tillbaka. Fick inte mycket gjort på jobbet. Hade ett möte med en ivrig säljare. Satt en lång stund och pillade fickludd ur iPhonens hörlursuttag med ett gem. Till slut var så pass mycket borta att jag kunde använda den till att spela musik på. I brist på iPod får den funka, även om den egentligen har för lite utrymme för min smak. Jag har blivit bortskämd av min gamla spelare med åttio gigabytes hårddisk där en rätt ansenlig procentandel av skivsamlingen rymdes. Tvingades inse igår, efter ett fruktlöst besök på Re:Pear, att den aldrig kommer gå att laga. I samband med besöket där slank jag också in på Mickes Skivor och köpte mig ett par skivor; Donovans "A Gift From A Flower To A Garden", Leonard Cohens "Songs From A Room" och Anna Järvinens "Buren". Efteråt gick jag och Tobias och drack en öl på Judith & Bertil. Jag behövde se människor och jag behövde se ljus.

Jobbig ångest idag också, men förhoppningsvis på väg att glida undan. Anna likeade en Low-video jag länkat till idag, vilket väl i sig inte är någon jättegrej, men åtminstone någon form av kontakt, vad nu det ska innebära. En liten seger för stoltheten kanske? Har också fått fina mail från en Petra i Hornstull, vilket ger mig en svag förhoppning om att mitt kärleksliv inte nödvändigtvis är nedmonterat för all framtid. Sen består ju livet av bra mycket mer än kärlek, vilket jag påmint mig själv om idag. Jag måste hitta tillbaka till mig själv, till personen som intresserar sig för musik och böcker och människor, som vill lära sig saker och upptäcka och utforska... Inte bara sitta och leta livs och kärlekstecken från någon som redan tydligt markerat sitt ointresse.

Jag stannade till i Liljeholmen efter jobbet. Handlade tre skivor åt mig och en Minecraft-bok till Frank. Sedan Blutsaft på Kvantum, för nu ska jag må bra. Min bror säger att han piggnade till väsentligt sedan han började med det. Jag hoppas på samma resultat.

Frank var på lysande humör när jag hämtade honom, och vi läste Minecraft-boken som godnattsaga.

Kärleken till sitt barn är också kärlek.

Det gör så ont.

Vad är det som händer med mig? Just nu, ikväll, är ångesten olidlig. Det skaver och skakar i hela mig, och jag har haft andnöd hela dagen. Det är orimligt, en orimlig reaktion. Rimligtvis måste det ju ha ett slut, men tänk om det bara fortsätter? Tänk om det här är det nya normala? Eller om varje försök till kärleksrelation från och med nu kommer att resultera i detta?

Jag har inte hört ett livstecken sedan hon försvann i fredags kväll, men jag ser ju att hon är online, hon skulle kunna kontakta mig när som helst. En förklaring, ett "hej", ett "hur mår du?", ett "förlåt", ett "vill du ses?". Men inget. Bara tystnad. Och min stolthet förbjuder mig att ta kontakt. Men den förbjuder mig inte att kolla telefonen var femte minut efter SMS, eller att kolla Facebook lika ofta för att se om hon är där, om hon skrivit något, om hon tänker på mig...

Min syster var här i lördags, i den begravningsstämning som låg över lägenheten. "Vem är hon egentligen?" undrade hon, och jag visade.
"Men gud, det är ju hon!" utbrast hon. "Är inte hon tillsammans med en vän till mig?"
Nej, men hon var. Tidigare. Där, i hans bildgalleri, fanns foton på henne. På landet, på klippor i solen vid vattnet. Bilder som kunnat lyfts med pincett ur den klara framkallningsvätska som innehöll mina drömmar om oss. Mina drömmar - någon annans verklighet. Var. Ska bli. Kanske är.

Var det honom hon försvann till i fredags natt?

Ensamheten.

Just nu är det tungt. Jag sitter ensam i lägenheten och lyssnar på Low, och vill inte sitta ensam i lägenheten, har inte ork nog att ta mig iväg och göra något annat, är ej heller trött nog att gå och lägga mig. Eller jo, det skulle jag säkert kunna göra, men klockan är bara 19:42 i skrivandets stund, så då skulle jag bara vakna orimligt tidigt på morgonen och behöva tampas med ångesten då istället. Allt har gått fel den här helgen. Någon form av förkylning har börjat riva i luftvägarna, detta bara en vecka efter att jag tampades med magsjuka. iPoden gick sönder, så jag har inte kunnat lyssna på musik medan Frank suttit med sina förbannade Minecraft-filmer. Istället har jag lagt mig sängen och försökt läsa, men varje gång har jag blivit så trött att jag istället somnat, och sovit tills Frank vrålat att han velat ha något att äta. Då har jag fått släpa mig upp och ut i köket och skala morötter och äpplen, trött och sur.

Frank har också varit trött och sur. Har inte ens kunnat gå till centrum och tillbaka utan att lägga sig på parkbänkar och vila. En dag, nej två dagar, av total isolering från omvärlden. Och när jag själv försökt sätta mig vid datorn en stund, för att försöka etablera någon form av social kontakt, så har Frank suckat högljutt och guilt trippat mig: "Aaaaaaalltid ska du sitta vid datooooorn". En kniv som vrids om i mig. För det känns det ju som jag gör. Fast när han är hemma är det bara han som sitter vid datorn, och matar sig själv med hjärndöda filmer. Det måste bli ett slut på detta, men jag vet inte hur jag ska finna orken. Precis innan Mikaela kom och hämtade honom utbröt storbråk. Då satte jag mig vid datorn trots allt, för att lyssna på lite ny musik. Varpå Frank valde att börja jävlas med mig. trycka på tangenter medan jag skrev. dra ur sladdar, styra bort muspekaren. Oerhört glad att han inte är här just nu. Hade inte orkat en sekund till.

Din tid kommer.

Res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel. Din tid kommer.

Håkan Hellströms nya singel spelas för tredje gången. Det blir nog fler. Just nu låter den väldigt trösterikt. Det här senaste dygnet har varit ett jävla dygn.

Efter jobbet i torsdags sågs vi. Först tog jag en loppisrunda, sen åt jag middag med min syster på Carmen, sen promenerade jag till Hjärtats Bar, tog en öl där för mig själv, promenerade sedan vidare upp längs Hornsgatans tvärgator, och blev till sist insläppt i en liten lägenhet på Lundagatan, där en av hennes vänner bodde och en fest pågick. Hon var berusad, betydligt mer berusad än jag. Det övriga sällskapet var mer dämpade, mindre yviga, men väldigt trevliga. Jag pratade självbiografiska serier med ett sympatiskt par. Jag satt ensam i en tvåsitssoffa, men efter en stund kom Anna och satte sig bredvid, nära utan att vara närgången. Hon var nyklippt och missnöjd med frisyren.

Vi gick ner till en bar på Krukmakargatan, där en av hennes vänner spelade skivor. Musiken var bra, ölen god, men volymen lite för hög, det var svårt att prata och jag ville prata. Anna ville dansa. Jag var för nykter, men dansade ändå, stelt och fånigt.

"Det är bara andra gången vi ses, men det känns som om vi känt varandra i evigheter", sa hon.
Jag höll med.
"Det är bara för att vi pratat så mycket på nätet", sa hon.
"Ändå har vi inte pratat så mycket där", sa jag, som inte ville förvandla det magiska till något banalt och förenklat.
Hon hade med sig gräs, som hon ville röka utanför klubben. Jag följde med och tog ett bloss, inte för att jag var sugen, utan för att ett tillfälle att växla några ord utan att behöva skrika. Det var länge sedan jag rökte, men jag kände ingenting.
"Jag blev så glad när du skrev som du skrev, att du var okej med att bara vara polare", sa hon i en utandning. Och jag som hade hoppats på något annat, att hon skulle ha ändrat uppfattning under veckorna som gått. Nej, fortfarande vänner alltså. Bara, bara, vara vänner.
Jag ville säga att jag ville mer, men att vänskap var bättre än inget, och påbörjade en mening om att jag förvisso ännu inte bearbetat mitt senaste uppbrott, men att jag kände så starkt att det här var något att satsa på att jag kunde ignorera alla varningssignaler. Men hon var redan på väg någon annanstans både i kroppen och tanken, och avbröt mig innan jag kommit halvvägs. In på klubben igen. Ut på dansgolvet. Dansa till Velvet Undergrounds "What Goes On". Köpa mera öl. Jag pratade lite med hennes vänner. Erik hette en av dem. Det visade sig att de inte var vänner egentligen, de hade träffats första gången ikväll, på festen.
"Hur känner du henne?" frågade han.
"Vi träffades på en dejt för några veckor sedan", sa jag. "Nu har hon vänt hela min värld upp och ner".
Han var väldigt trevlig. Skulle gärna träffa honom igen.

När jag slutligen gav upp var jag den enda som var kvar av Annas vänner. Jag tänkte att hon skulle fråga om hon fick sova hos mig, men icke. Vet inte var hon sov den natten. Och har naturligtvis ingenting med saken att göra heller. Jag for hem ensam och ledsen, men med vetskapen att jag åtminstone inte behövde passa någon tid dagen efter. Hade passat på att ta ut en semesterdag på fredagen. Så jag vaknade i rimlig tid, något mindre ledsen, inte så bakfull som befarat. Åt frukost i lugn och ro, plockade i ordning hemma, åt en rödbetssallad till lunch. Anna hörde av sig, hade svår bakisångest och visste inte om hon skulle orka ses. Vi hade bestämt sedan tidigare att vi skulle ut och fotografera på fredagen. Jag blev besviken förstås, men tänkte att jag ju kunde göra något annat istället. Bryggde kaffe i min nya Stanley-termos, packade ner den och kameran och gick. Hoppade av vid Slussesn, köpte skivor på Emmaus, samt en bok och två skjortor, Vandrade vidare till Mariatorget och Stadsmissionen, köpte skivor där också. Drack sedan en kopp termoskaffe på torget och åkte hem. Jag handlade mat, kom hem, satte tulpaner i vatten, lyssnade på skivor. Under min utflykt hade jag hunnit styra upp ölplaner med Emma och Jenny, och kände en försiktig pepp inför kvällen komma smygande. Anna hörde av sig igen. Nu mådde hon bättre och ville ses på kaffe. Jag skrev att hon gärna fick komma över, och det gjorde hon. Det var trevligt, kanske trevligaste stunden på hela helgen. Eftermiddag, vi var nyktra, vi åt tomat- och blomkålssoppa, lyssnade på skivor och pratade. Lugnt och sansat. Om allt möjligt.
"Jag är så sjukt osugen på öl", sa hon.
"Eeeeeh, jag har faktiskt planerat att dricka öl med två vänner om en och en halv timme", sa jag. "Du får gärna följa med om du vill". Det ville hon, trots allt. Så snart satt vi där på Carmen igen, och drack. Emma, Jenny, jag och Anna. Och det var trevligt det också. Timmarna flög förbi. Jenny och Emma är så fina, på alla sätt. Jag sa till Anna, i baren, att hon gärna fick sova hos mig, alltså bara sova, om hon ville slippa den långa resan hem. Det tackade hon för, och sa att hon gärna gjorde. Jag blev glad. Egentligen är det ju allt jag vill. Ha sällskapet. Få vakna och äta frukost med någon. Men utan den ångest som sex alltid innebär för mig.
"Ursäkta, jag måste ringa ett samtal", sa hon plötsligt. Försvann en stund, kom tillbaka. "Jag måste dra." Hon gav mig en puss på kinden. "Det hade säkert varit bättre på alla sätt att sova hos dig, men nu blir det så här", sa hon. Och gick. Och jag förstod ingenting. Eller klart jag förstod. Något mer intressant men mer komplicerat dök upp. Mer lockande planer. Jag kände mig fullständigt sänkt. Emma och Jenny försökte plocka upp mig så gott de kunde, men jag kände att kvällen och helgen tog slut där. Något annat tog vid. När jag vaknade imorse kändes ingenting roligt längre. Tryckande huvudvärk, bakfylleångest, förlorade dagar bakom mig, och inget annat än förnedring i utbyte. Ute var det kallt och grått, måsar, osynliga mot den måsfärgade himlen, skriade klagande när jag gick och hämtade Frank. Frank, som för övrigt varit lika däven som jag hela dagen, och inte ens smakade på den hamburgare jag stekte åt honom till middag. Dessutom har min iPod gått sönder. Nej, den här helgen gör ingen glad. Vad jag ska göra med Anna-situationen har jag ingen aning om. Hon har väl inte gjort något fel, hon har ju varit fullständigt öppen med vad hon vill, och kan ju inte lastas för att jag väljer att läsa in en massa signaler som inte finns där.

Men jag vet inte om jag kan vara vän med någon som får mig att må så här dåligt.

Din tid kommer.

Gör den det?