Ensamheten.

Just nu är det tungt. Jag sitter ensam i lägenheten och lyssnar på Low, och vill inte sitta ensam i lägenheten, har inte ork nog att ta mig iväg och göra något annat, är ej heller trött nog att gå och lägga mig. Eller jo, det skulle jag säkert kunna göra, men klockan är bara 19:42 i skrivandets stund, så då skulle jag bara vakna orimligt tidigt på morgonen och behöva tampas med ångesten då istället. Allt har gått fel den här helgen. Någon form av förkylning har börjat riva i luftvägarna, detta bara en vecka efter att jag tampades med magsjuka. iPoden gick sönder, så jag har inte kunnat lyssna på musik medan Frank suttit med sina förbannade Minecraft-filmer. Istället har jag lagt mig sängen och försökt läsa, men varje gång har jag blivit så trött att jag istället somnat, och sovit tills Frank vrålat att han velat ha något att äta. Då har jag fått släpa mig upp och ut i köket och skala morötter och äpplen, trött och sur.

Frank har också varit trött och sur. Har inte ens kunnat gå till centrum och tillbaka utan att lägga sig på parkbänkar och vila. En dag, nej två dagar, av total isolering från omvärlden. Och när jag själv försökt sätta mig vid datorn en stund, för att försöka etablera någon form av social kontakt, så har Frank suckat högljutt och guilt trippat mig: "Aaaaaaalltid ska du sitta vid datooooorn". En kniv som vrids om i mig. För det känns det ju som jag gör. Fast när han är hemma är det bara han som sitter vid datorn, och matar sig själv med hjärndöda filmer. Det måste bli ett slut på detta, men jag vet inte hur jag ska finna orken. Precis innan Mikaela kom och hämtade honom utbröt storbråk. Då satte jag mig vid datorn trots allt, för att lyssna på lite ny musik. Varpå Frank valde att börja jävlas med mig. trycka på tangenter medan jag skrev. dra ur sladdar, styra bort muspekaren. Oerhört glad att han inte är här just nu. Hade inte orkat en sekund till.