Det gör så ont.

Vad är det som händer med mig? Just nu, ikväll, är ångesten olidlig. Det skaver och skakar i hela mig, och jag har haft andnöd hela dagen. Det är orimligt, en orimlig reaktion. Rimligtvis måste det ju ha ett slut, men tänk om det bara fortsätter? Tänk om det här är det nya normala? Eller om varje försök till kärleksrelation från och med nu kommer att resultera i detta?

Jag har inte hört ett livstecken sedan hon försvann i fredags kväll, men jag ser ju att hon är online, hon skulle kunna kontakta mig när som helst. En förklaring, ett "hej", ett "hur mår du?", ett "förlåt", ett "vill du ses?". Men inget. Bara tystnad. Och min stolthet förbjuder mig att ta kontakt. Men den förbjuder mig inte att kolla telefonen var femte minut efter SMS, eller att kolla Facebook lika ofta för att se om hon är där, om hon skrivit något, om hon tänker på mig...

Min syster var här i lördags, i den begravningsstämning som låg över lägenheten. "Vem är hon egentligen?" undrade hon, och jag visade.
"Men gud, det är ju hon!" utbrast hon. "Är inte hon tillsammans med en vän till mig?"
Nej, men hon var. Tidigare. Där, i hans bildgalleri, fanns foton på henne. På landet, på klippor i solen vid vattnet. Bilder som kunnat lyfts med pincett ur den klara framkallningsvätska som innehöll mina drömmar om oss. Mina drömmar - någon annans verklighet. Var. Ska bli. Kanske är.

Var det honom hon försvann till i fredags natt?