Din tid kommer.

Res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel. Din tid kommer.

Håkan Hellströms nya singel spelas för tredje gången. Det blir nog fler. Just nu låter den väldigt trösterikt. Det här senaste dygnet har varit ett jävla dygn.

Efter jobbet i torsdags sågs vi. Först tog jag en loppisrunda, sen åt jag middag med min syster på Carmen, sen promenerade jag till Hjärtats Bar, tog en öl där för mig själv, promenerade sedan vidare upp längs Hornsgatans tvärgator, och blev till sist insläppt i en liten lägenhet på Lundagatan, där en av hennes vänner bodde och en fest pågick. Hon var berusad, betydligt mer berusad än jag. Det övriga sällskapet var mer dämpade, mindre yviga, men väldigt trevliga. Jag pratade självbiografiska serier med ett sympatiskt par. Jag satt ensam i en tvåsitssoffa, men efter en stund kom Anna och satte sig bredvid, nära utan att vara närgången. Hon var nyklippt och missnöjd med frisyren.

Vi gick ner till en bar på Krukmakargatan, där en av hennes vänner spelade skivor. Musiken var bra, ölen god, men volymen lite för hög, det var svårt att prata och jag ville prata. Anna ville dansa. Jag var för nykter, men dansade ändå, stelt och fånigt.

"Det är bara andra gången vi ses, men det känns som om vi känt varandra i evigheter", sa hon.
Jag höll med.
"Det är bara för att vi pratat så mycket på nätet", sa hon.
"Ändå har vi inte pratat så mycket där", sa jag, som inte ville förvandla det magiska till något banalt och förenklat.
Hon hade med sig gräs, som hon ville röka utanför klubben. Jag följde med och tog ett bloss, inte för att jag var sugen, utan för att ett tillfälle att växla några ord utan att behöva skrika. Det var länge sedan jag rökte, men jag kände ingenting.
"Jag blev så glad när du skrev som du skrev, att du var okej med att bara vara polare", sa hon i en utandning. Och jag som hade hoppats på något annat, att hon skulle ha ändrat uppfattning under veckorna som gått. Nej, fortfarande vänner alltså. Bara, bara, vara vänner.
Jag ville säga att jag ville mer, men att vänskap var bättre än inget, och påbörjade en mening om att jag förvisso ännu inte bearbetat mitt senaste uppbrott, men att jag kände så starkt att det här var något att satsa på att jag kunde ignorera alla varningssignaler. Men hon var redan på väg någon annanstans både i kroppen och tanken, och avbröt mig innan jag kommit halvvägs. In på klubben igen. Ut på dansgolvet. Dansa till Velvet Undergrounds "What Goes On". Köpa mera öl. Jag pratade lite med hennes vänner. Erik hette en av dem. Det visade sig att de inte var vänner egentligen, de hade träffats första gången ikväll, på festen.
"Hur känner du henne?" frågade han.
"Vi träffades på en dejt för några veckor sedan", sa jag. "Nu har hon vänt hela min värld upp och ner".
Han var väldigt trevlig. Skulle gärna träffa honom igen.

När jag slutligen gav upp var jag den enda som var kvar av Annas vänner. Jag tänkte att hon skulle fråga om hon fick sova hos mig, men icke. Vet inte var hon sov den natten. Och har naturligtvis ingenting med saken att göra heller. Jag for hem ensam och ledsen, men med vetskapen att jag åtminstone inte behövde passa någon tid dagen efter. Hade passat på att ta ut en semesterdag på fredagen. Så jag vaknade i rimlig tid, något mindre ledsen, inte så bakfull som befarat. Åt frukost i lugn och ro, plockade i ordning hemma, åt en rödbetssallad till lunch. Anna hörde av sig, hade svår bakisångest och visste inte om hon skulle orka ses. Vi hade bestämt sedan tidigare att vi skulle ut och fotografera på fredagen. Jag blev besviken förstås, men tänkte att jag ju kunde göra något annat istället. Bryggde kaffe i min nya Stanley-termos, packade ner den och kameran och gick. Hoppade av vid Slussesn, köpte skivor på Emmaus, samt en bok och två skjortor, Vandrade vidare till Mariatorget och Stadsmissionen, köpte skivor där också. Drack sedan en kopp termoskaffe på torget och åkte hem. Jag handlade mat, kom hem, satte tulpaner i vatten, lyssnade på skivor. Under min utflykt hade jag hunnit styra upp ölplaner med Emma och Jenny, och kände en försiktig pepp inför kvällen komma smygande. Anna hörde av sig igen. Nu mådde hon bättre och ville ses på kaffe. Jag skrev att hon gärna fick komma över, och det gjorde hon. Det var trevligt, kanske trevligaste stunden på hela helgen. Eftermiddag, vi var nyktra, vi åt tomat- och blomkålssoppa, lyssnade på skivor och pratade. Lugnt och sansat. Om allt möjligt.
"Jag är så sjukt osugen på öl", sa hon.
"Eeeeeh, jag har faktiskt planerat att dricka öl med två vänner om en och en halv timme", sa jag. "Du får gärna följa med om du vill". Det ville hon, trots allt. Så snart satt vi där på Carmen igen, och drack. Emma, Jenny, jag och Anna. Och det var trevligt det också. Timmarna flög förbi. Jenny och Emma är så fina, på alla sätt. Jag sa till Anna, i baren, att hon gärna fick sova hos mig, alltså bara sova, om hon ville slippa den långa resan hem. Det tackade hon för, och sa att hon gärna gjorde. Jag blev glad. Egentligen är det ju allt jag vill. Ha sällskapet. Få vakna och äta frukost med någon. Men utan den ångest som sex alltid innebär för mig.
"Ursäkta, jag måste ringa ett samtal", sa hon plötsligt. Försvann en stund, kom tillbaka. "Jag måste dra." Hon gav mig en puss på kinden. "Det hade säkert varit bättre på alla sätt att sova hos dig, men nu blir det så här", sa hon. Och gick. Och jag förstod ingenting. Eller klart jag förstod. Något mer intressant men mer komplicerat dök upp. Mer lockande planer. Jag kände mig fullständigt sänkt. Emma och Jenny försökte plocka upp mig så gott de kunde, men jag kände att kvällen och helgen tog slut där. Något annat tog vid. När jag vaknade imorse kändes ingenting roligt längre. Tryckande huvudvärk, bakfylleångest, förlorade dagar bakom mig, och inget annat än förnedring i utbyte. Ute var det kallt och grått, måsar, osynliga mot den måsfärgade himlen, skriade klagande när jag gick och hämtade Frank. Frank, som för övrigt varit lika däven som jag hela dagen, och inte ens smakade på den hamburgare jag stekte åt honom till middag. Dessutom har min iPod gått sönder. Nej, den här helgen gör ingen glad. Vad jag ska göra med Anna-situationen har jag ingen aning om. Hon har väl inte gjort något fel, hon har ju varit fullständigt öppen med vad hon vill, och kan ju inte lastas för att jag väljer att läsa in en massa signaler som inte finns där.

Men jag vet inte om jag kan vara vän med någon som får mig att må så här dåligt.

Din tid kommer.

Gör den det?