Vanish.

Frank somnade precis, kvart över nio, orimligt sent. Det är tisdag. Jag är trött och stinn av godis. Jag lyssnar på Herbie Hancocks soundtrack till "Blow-Up", en skiva jag köpte förra veckan, strax före min dejt med Petra. Jag har inte hunnit lyssna på den en enda gång förrän nu. I tvättmaskinen snurrar min favorittröja i ett bad av Vanish. Den har fått en märklig ljusbrun fläck mitt på bröstet, förmodligen flott som stänkt upp från stekpannan. Jag hoppas den försvinner. Fläcken, inte stekpannan.

Ja, dejten ja. Den gick väldigt bra, måste jag säga. Tiden flög förbi, men det hela höll sig hela tiden på ett mysigt och sansat plan. Vi var två på många sätt jämbördiga vuxna, som konverserade om ditt och datt, på en lagom nivå. Egentligen är hon nog smartare än jag. Och så får det vara. Vi möttes inne på Judit och Bertil. Jag hade redan gått in och satt mig, för det var kyligt ute. Jag var nästan halvvägs genom min öl när hon kom in. Men hon drack ikapp. Vi nöjde oss med två, dock. "Annars ramlar jag nog av stolen", sa hon. Vilken kontrast mot förra månadens whiskyorgie. Istället tog vi en promenad runt Reimersholme. Solen höll just på att gå ner, och det var romantiskt, på ett till hälften klyschigt, till hälften helt genuint vis. Färgfabriken och industrierna i Gröndal speglade sig i vattnet, vi pratade om livet, barn, separationer, böcker, Lars Gustafsson, teater, och sen skildes vi åt vid tunnelbanan, men kom överens om att ses igen nästa helg. Det vill säga helgen som kommer. På fredag, har vi bestämt. Via sms. Vi har sms:at nästan varje dag sedan dess. Jag är pirrig i magen, men än så länge på en mer rimlig nivå än för några veckor sedan. Vis av erfarenhet tror jag. Och utan några förväntningar/förhoppningar på/om att livet ska skakas om i sina grundvalar av denna människa. Men en romans vore inte fel. Och inte heller mer än så, i förlängningen, med en jordnära, vacker och till synes harmonisk person.

Vi var i Karlskoga i helgen, Frank och jag. Sov i husvagn hos pappa, och i lägenhet hos mamma. Första husvagnsnatten gick strömmen. Pappa kom in vid fyra och frågade om vi frös. Det var sex grader ute, åtta i vagnen. Men jag hade inte märkt något. Frank och jag kurade ihop oss i samma slaf, och försökte sova vidare. Men det gick inget vidare. Inte för att vi frös, utan för att allting fick en fuktig känsla av kylan, och våra halsar, redan tärda av pollen (misstänker jag) sparkade fullständigt bakut av detta. Vi hostade och hackade båda två. Morgonen därpå var Franks hittills goda humör som bortblåst. Istället: ett evinnerligt ältande om Minecraft och hur dum jag var som vägrade honom detta livets elixir. Men jag fick en stunds respit när jag traskade iväg till en loppis och handlade trälådor, nattduksbord, fotogenlampa, skålar och en bok.

På söndagen gick jag ut och drack öl med Alex. Det var inte igår. Det enda som hade öppet var en indisk restaurang på torget, så där satte vi oss och drack tre öl, Kingfisher för min del, och pratade gamla minnen. Väldigt trevligt och lite sentimentalt. "Den lyckligaste tiden i mitt liv var när vi satt på rummet och gjorde fåniga spel eller drog upp till Jannis och larvade oss", sa han. Fint, och lite sorgligt. Ja, det fanns ju fina stunder i Karlskoga-tillvaron också. Man tenderar ju att förtränga dem, för att intala sig själv hur rätt man gjorde som lämnade allt. Vi kom till och med att prata om Jenny. flickan som jag antagligen hade inlett en relation med om jag inte flyttat från stan precis då jag gjorde, sensommaren 2003. Tänk, livet hade kunnat vara helt annorlunda, eller ungefär likadant. Men utan flytten till Motala hade jag aldrig träffat Åsa, och därmed inte kommit till Stockholm den vägen... Tanken svindlar.

Tvätten är klar. Fläcken sitter där den sitter. Fan.