Söndagsblues.

Känner mig dyster ikväll. Kanske är det förkylningen som trycker ner mig, kanske är det mardrömmarna jag drömde inatt - döda katter, dyra datorer som jag rev i golvet och en stackars man som fick alla sina extremiter uppätna av hajar - som lämnat små sporer i sinnet, kanske är det stress inför jobbet imorgon. Ja, jag vet inte. Egentligen finns det ju varken mer eller mindre att glädjas åt nu än för några dagar sedan. En ledig helg är förvisso över, men även om jag varit sjuk har jag ändå fått lite utbyte av den. Var hos W i fredags, med Emma, Henrik, Tobias och en hel drös andra människor, bland annat Lisa, som var med på grillkväll hos W för några veckor sedan, och är väldigt trevlig. Vi blev sittandes på Ws balkong i timmar, med chips och vin. Jag drack en hel flaska och flera glas ur en bag in box som stod på köksbordet. Märkte knappt av någon berusning eftersom jag satt ner hela tiden. W tog också, på Tobias fråga, fram några klubbor han köpt i Amsterdam som innehöll suspekta substanser och hade misstänkta bilder av blad på förpackningen. Jag smakade en. Efter så många glas vin vet man ju inte vad som är alkohol och vad som är annan snurr, men gott smakade den. På Lisas intiativ spelade vi också våra bästa deppiga låtar på hennes mobiltelefon, som hon la ner i en kastrull för att få högre volym. Kreativt! Deppig musik är ju min paradgren, så där hade vi trevligt en stund. Sen började fler och fler avvika, och jag fastande olyckligtvis i en tämligen oinspirerande diskussion om problemen med regelverk i byggbranschen, vilket jag inte kunnat förutse, så när Emma, Henrik och Tobias ville gå var jag inte sen att hänga på. Var hemma vid halv tre, ganska full, väldigt trött, somnade ganska omgående.

Dagen därpå mådde jag rätt dåligt. Inte illamående, men lätt yr, matt, och med huvudet fullt av ludd. Gjorde upprepade försök att somna om efter frukosten, men lyckades inte förrän sent på eftermiddagen. Vaknade upp vid fem, helt desorienterad, hela dagen hade passerat, jag var fortfarande trött, att gå på Henriks releasefest som jag planerat var helt uteslutet, att träffa Olov, som också stod som ett alternativ på schemat, likaså. Jag köpte pizza istället, såg ”Ex Machina” på datorn, chattade bort någon timme, läste lite i ”Farlighetslagen” som jag precis påbörjat, och somnade sedan.

Nästan lika matt idag, men trotsade detta och for till stan. En dag till hemma hade gjort mig galen. Jag mötte upp med Tobias och handlade lite böcker och skivor på Emmaus, Stadsmissionen och MJ Retro, bland annat Charles Mingus ”Mingus Mingus Mingus Mingus” som jag varit nyfiken på ett tag. Tobias blev mycket avundsjuk och kontrade med att köpa mängder av Monk, samt en fåtölj i exakt den gröna nyans jag vill ha på möblerna i min lägenhet.  Vi for hem till honom med den i taxi, drack kaffe och spelade lite skivor. Ja, vi hann med en lunch på Kalf & Hansen innan dess också. Mycket god soppa. Duggregn föll växelvis över Hornsgatan. Nu regnar det tungt vatten över Hökarängen. Augustis sista helg är till ända.

Snortäppt dialog.

Så blev det avbrott för sjukperiod igen då. Men avbrott från vad? Ytterligare förnedring på jobbet, möjligtvis. I övrigt har det varit ungefär samma lika. Frank är här, förkyld, och han har smittat mig, så även jag är här, förkyld. Det är andra dagen av hemmasittande. Igår tog vi oss iväg till mitt jobb för att hämta datorn, för att jag skulle kunna jobba lite hemifrån. Frank blev så trött att han nära nog kollapsade på tvärbanan. Nej, förkylning och indiansommarvärme är ingen lysande kombination. Idag gjorde vi ett avbrott i soffsittandet och skärmstirrandet för att gå ner till Hökarängen centrum, där jag handlade lite ätbart, lite blomjord, nytt dörrhandtag till Franks rum, och en fika på Stadsmissionen. Frank blev trött och sur och började bråka om undulat igen. Blev provocerad av hans enfaldiga frågor som jag redan svarat ett tiotal gånger på.
   ”Det känns som om jag aaaaldrig kommer få en undulat!”
   ”Nej, vi kommer ju inte köpa en undulat.”
   ”Va? Men varför då?”
   ”För att vi bara har två rum, och jag sover i det ena och du i det andra, jag har ingen lust att varken du eller jag väcks av undulatskrik varje morgon.”
   ”Men hos mamma!”
   ”Ja, det får du ju ta med henne, det kan ju inte jag bestämma. Men jag tror inte hon heller vill ha någon undulat hemma.”
   ”Dumma gamla rumpfisskitgubbe…”
   En stunds promenerande i tystnad, sedan:
   ”Det känns som om jag aaaaldrig blir sex år!”
   ”Du blir sex år om tolv dagar, vad är det du tänker ska hända då?”
   ”Jag ska få en undulat.”
   Jag suckar.
   ”Man jag har ju sagt att vi inte kommer köpa någon undulat”.
   ”Va? Men varför då?”
   Och så vidare.

Ibland trasslar jag in mig i vansinnesprojektet att försöka utveckla det hela. Oftast när jag drabbas av akut dåligt samvete över att jag inte kan förverkliga ens en så pass torftig dröm som drömmen om en egen burfågel.
   ”Frank, jag vill inget hellre än ge dig en undulat, för jag vet ju hur glad du skulle bli, och jag tycker verkligen att det är ett trevligt intresse. Om vi bodde lite större, eller i ett hus, då skulle det kunna fungera. Om det fanns ett till rum där en undulatbur skulle kunna stå.”
   ”Ja, vi köper ett hus!”
   ”Haha, ja, det har vi ju tyvärr inte råd med, det kostar många miljoner.”
   ”Men åååååååh, varför har vi inga pengar?”
   Här vill jag svara:
   ”För att pappa fattade det dumdistriga beslutet att flytta till och skapa sig ett liv i Stockholm utan att egentligen ha skapat sig tillräckliga ekonomiska förutsättningar för det, och Stockholm vill inte ha invånare som inte rört sig prickfritt genom livet, så det är därför vi nu trängs i en överbelånad tvåa i Hökarängen, utan undulat, istället för i en rödmålad tvåplansvilla i Enskede. Med undulat. Men Frank, kära barn, det kunde ha varit så mycket värre”.
   Men det svarar jag förstås inte. Jag svarar istället, något förenklat:
   ”Vi har pengar. Bara inte så mycket”.

Vi får se vilka dialoger morgondagen bjuder på. Mina mål med dagen är att inte bli sjukare än jag redan är, plantera om några blommor, bekämpa bladlössen som i ett obevakat ögonblick fullständigt tagit över slingerkrassen på balkongen, skruva fast Franks dörrhandtag, och, om hälsan och orken tillåter, åka till W i Hallonbergen och dricka vin.

Vera.

Klockan är prick åtta. Jag kom hem för två timmar sedan. Solen sken. Nu skymmer det. Jag värmde pastasås med broccoli som legat i frysen några veckor. Det smakade fortfarande gott. Parallellt med det lagade jag flera portioner svampsoppa, på kantareller och champinjoner. Inget jag plockat själv, men tillsammans med den rönnbärsmarmelad jag samtidigt började koka spred den en behaglig doft av skog i lägenheten. Nu är det diskat och klart. Burkar med soppa och marmelad ska in i kyl och frys. Sen kan den här dagen läggas till handlingarna. En dag som på många sätt är bättre än de dagar som föregått den. Jag tog upp den osmidiga kommentar A fällt i förra veckan med några kollegor, och de höll med om det olämpliga det, vilket fick mig att känna mig lite stärkt. Utöver det fick jag faktiskt en del gjort för en gångs skull och kände mig inte helt hopplös. Kunde rent av ta för mig och föra min talan på ett större planeringsmöte, och det har jag inte orkat på ett tag.

Det är oroväckande hur stor påverkan A:s oskyldiga men osmidiga yttrande haft på mig. Hela hennes uppsyn, det sneda småleendet, både ironiskt och likgiltigt, påminner mig om något. Jag ser för min inre syn hur hon mottar ett negativt besked, någon närståendes död, hennes uppsägning, eller bara en utskällning, och behåller samma tvetydiga leende på läpparna, behåller en orubblig form av olustig värdighet, genom stormen, genom natten… Det påminner mig om återkommande mardrömmar jag hade som yngre, där jag rasade mot någon som knappt tog notis om mig, kastade mig på golvet och skrek och sparkade, medan min antagonist bara himlade med ögonen eller gäspade. Som de värsta scenerna i Dostojevskijs ”Anteckningar Från Källarhålet”.

Eller så är det bara det att hon är lik Vera Bengtsson i ”Rederiet” som triggar mig. Jag släpper det nu.

Jag har börjat läsa "Märta och Hjalmar Söderberg - En Äktenskapskatastrof”. Jag har inte kommit så långt, äktenskapet är relativt nytt, katastrofen har blott börjat nalkas. Och trots att det är boken som ska svärta ner Söderbergs rykte så känner jag en väldig ömhet inför honom så här långt, kan känna igen mig i hans kamp, kamp för ork att stanna, kamp för skäl att ge sig av, kamp mot ett dåligt samvete och självhatet inför tankarna på att lämna barn och en sjuk hustru när sympatierna övergår i förakt.

Still Life.

Regn knäpper mot balkongräcket. Dörren till balkongen står halvöppen, det är ljummet ute men känns ändå kallt. Två årstider på tröskeln, de trilskas om vem som ska kliva in och vem som ska kliva ut. En artikel på nätet fick mig ikväll att slå på Suedes ”Dog Man Star”, som jag egentligen inte har någon relation till, men som varje gång jag spelar den låter fantastisk. Jag önskar jag hade en relation till den, och funderar på att det går att bygga upp en nu. Antagligen lägger jag in den i iPoden, hade gjort det redan nu om det inte vore för att den ligger kvar på skrivbordet på jobbet.

Ja, jobbet ja. Ett glas av whiskyn jag köpte i Helsingör förra helgen har bedövat den värsta ångesten inför att åter sätta min fot innanför jobbets orangemålade väggar imorgon. Två, tre yttrade meningar har malt som från en repig skiva i mitt huvud hela helgen. Yttrade av olika personer i olika sammanhang, men de hör liksom ihop, bildar ett mönster. Det är inte paranoia om de verkligen är ute efter mig. Jag funderar på att sätta hårt mot hårt, konfrontera de inblandade människorna och fråga dem vad de egentligen menade med vad de sa. Om inte annat så får att markera att jag inte är en person man kan säga vad som helst till. Vi får se. Kanske är stämningen en annan imorgon, kanske händer något trevligt som förpassar de här yttrandena till samma historiens sophög som redan rymmer oändliga mängder små och stora kränkningar.

Förutom ältandet av detta har helgen bjudit på stort och smått. Idag har vi inte gjort mycket. Frank och jag har spelat Minecraft i varsitt rum, jag har lagat linsgryta, Johanna var på besök en stund och vi plockade rönnbär och hjälpte Frank åka skateboard. Det var en dag som nog hade upplevts som lite för lugn om det inte vore för att den kompenserade för lördagens Gröna Lund-besök med Anna och Alma. Det var trevligt, men tydligt att Frank är lite för känslig för att helt kunna uppskatta alla människor, plötsliga ljud, blinkande ljus. Flera gånger höll han för öronen, och när vi åkte spöktåget kröp han ihop bredvid mig i sätet med ögonen hårt sammanpressade och händerna lika hårt mot öronen. Efteråt frågade han nyfiket vad vi sett. Kärlekstunneln som han högljutt protesterat mot ville han dock åka en andra gång. Stackaren, pratar så gärna pratet, men går så ogärna gången, om man får stjäla ett uttryck från Amerika.

Anna hade med sig kaffe, plättar, nötter och russin, och jag hade med mig smörgåsar och vatten. Hon och Alma stannade till halv tio och åkte varenda attraktion flera gånger om. Frank och jag gjorde inte ens av med ett helt åkhäfte, och for hem vid halv fem. Vi har olika barn, hon och jag, precis som vi är väldigt olika människor. Men hon är bra. Jag är glad att vi återfann varandra och kan vara vänner

Jag tror jag har drömt om Petra, för plötsligt känns det märkligt att det avslutades så okommenterat, och det var aldrig något som riktigt bekom mig där och då, för några månader sedan. Kanske är det kopplat till den allmänna olustkänsla jag just nu går runt med. Det borde det vara. Petra är ett avslutat kapitel.

Kostymen den skaver.

Jobbet och vardagen och dagislämningarna och dagishämtningarna och hösten kom som fem hårda slag i magen. Jobbet är det absolut hårdaste. Fyra dagar in (jag stannade hemma idag, så idag räknas knappt) och jag är färdig att säga upp mig. Det är en kombination av otrevliga kunder, struliga ärenden, en chef som tycks ha hårdnat under sommaren och plötsligt blivit bitsk och krävande, och så spydiga kollegor. Jag kan knappt röra mig genom kontorslandskapet utan att någon haffar mig för att påtala något fel som begåtts på min avdelning, och som givetvis måste filtreras genom mig, inte en chans att man vänder sig direkt till den ”skyldige”. Som när jag skulle kontrollera om M-L var superuser för ett av våra system, och hon istället för att svara på frågan fnyser att jag - JAG - ber mina kollegor hänvisa samtal till henne, vilket absolut inte stämmer, det klarar de så bra att göra helt på eget bevåg. Eller som när jag ska fråga A något, och hon efter att ha svarat säger; ”Du, dina små vänner har varit här väldigt mycket och frågat saker senaste tiden…”
Jag borde ha svarat att gör mitt bästa för att mina små vänner överhuvudtaget inte ska interagera med sina kollegor, men att de ibland tyvärr måste för att kunna leverera svar till kunden, men istället anlade jag mitt allra mest frågande ansiktsuttryck och sa; ”Mina små vänner?”, men jag tror inte det framgick hur jag irriterad jag var över formuleringen. Så jävla fånigt och respektlöst. Och detta då i kombination med min chefs betydligt hårdare framtoning under veckan gör mig paranoid. Har de gaddat ihop sig, har jag begått något allvarligt fel som alla utom jag känner till, är jag på väg bort? Jag vet inte. Men mer än nånting annat gör det mig arg och frustrerad.

Veckan har överlag varit ganska tröttande. Pappa var på besök måndag och tisdag, och det var ju fint förstås, men det gör ont att se hur tärd och sjuk han är, och alla dessa samtal om hälsa, hans och min (som väl får anses relativt god, men eftersom vi båda har samma sjukdomar vill han ständigt förhöra sig om hur jag mår och säkerställa att jag sköter mig) tröttar ut mig och sätter igång ett ångesttickande inombords. Kommer jag vara lika trött och tärd när jag närmar mig sextio? Hur länge får jag ha kvar honom?

Det provocerar mig också oerhört när han har synpunkter på Frank, eller på hur jag och Mikaela hanterar honom. Han är ju den han är, vi är de vi är, och vi gör så gott vi kan. Att Frank far ut på ett annat sätt än jag gjorde som liten är något jag måste förhålla mig till, och det är inte så mycket jag kan göra åt det.

John var på besök igår. Vi drack öl, spelade skivor och pratade. Han funderar på att flytta till Malmö. Jag skulle gärna göra detsamma. Jag är trött på att jaga en kariär som inte intresserar mig bland människor jag inte tål, allt för att kunna behålla en lägenhet och en livsstil jag knappt trivs i. Jag vet inte vad det är för kostym jag fått på mig, eller hur jag kommit i den, men den skaver, det gör den.

Mitt i Malmö City.

Fredag 12 augusti - 16, kl 10:32

Sitter i en liten övernattningslägenhet i Malmö. Bakom persiennerna finns utsikt över villatak, lägenhetsfasader och tornet som i folkmun kallas ”kuken” men som säkert heter något helt annat i verkligheten. Jag är milt bakis på ett hemtamt, nästan behagligt sätt. Ja, jag är här. Jag kom alltså iväg till sist. Min mor for ner till Stockholm och tog över vårdnaden av barnet dessa dagar, så jag kunde ge mig iväg till Centralen igår morse och borda det tåg jag bokat biljett till. Snälltåget. Fick en kupéplats med en stickande dam, en skäggig yngling, en student i sexualrätt och två pensionerade läkartanter som klockan 09:20 korkade upp vinet, och som vid den tid tåget närmade sig Malmö station var så fulla att de knappt kunde stå, ramlade omkring i kupéns säten och levererade livsvisdomar av typen: ”Gör det ni ska, SEN lever ni livet!”. De var rara, men det var skönt att komma av tåget.

Peter mötte upp på stationen. Vi köpte biljetter till den kommande Köpenhamnstrippen, åkte sedan hans bil till ett köpcentrum och handlade frukost, fil, ost, smör, bröd, äpplen, och därefter hem till honom där Annsofie väntade med körsbärspaj och kaffe. Vi satt några timmar i deras vardagsrum, talade gamla minnen och gamla vänner, och gick sedan ner till stan för att äta hamburgare och dricka öl. Jag hade underskattat hur underligt det skulle kännas att vara på okänd mark efter så många år utan andra geografiska variationer än Stockholm/Karlskoga. Ett pirrande av obehag/spänning/upphetsning över att inte känna igen sig, över att människorna såg ut som hemma fast annorlunda, okända ansikten överallt, andra byggnader, fasader, fönster mot lägenheter utan dyr designinredning eller Granit-konformitet, men med lerkrukor, växter och böcker i överflöd, slingor med lampor i olika färger, ja, jag fick samma känsla som när jag började åka till Stockholm i vuxen ålder, sent 90-, tidigt 00-tal, Södermalm innan det blev vad det är idag, innan hela innerstaden blev som en Kent-låt; ”Jag mår dåligt men jag har diamanter” som jag, full på öl och rödvin, klämde ut mig i ett försök att improvisera fram en modern Kent-text framåt småtimmarna, när vi var tillbaka i vardagsrummet.

Jag slogs också av hur många olika stadsmiljöer som trängdes på så liten yta. Gamla sekelskiftesbyggnader på ena sidan gatan, förortskiosker och betong på andra, precis som utsikten från det fönster jag nu sitter vid. Det är befriande på något vis. Hade jag kunnat leva här i ett annat liv? Inte orimligt. Gud vet hur jag hade sett ut då.

Söndag 14 augusti - 16, kl 14:15

Sitter på tåget, lätt åksjuk med med läget under kontroll. Semestern är slut. Imorgon börjat jobbet igen. Utanför fönstret växlar solsken och regnmoln, och vi passerade precis Nässjö. Vi avslutade gårdagens Köpenhamnsresa med whiskyprovning hos Peter och Annsofie, och det känns av idag. Köpenhamn lyckades vi inte uppleva riktigt tillräckligt av, blev kvar lite för länge i Helsingör (där jag provade men aldrig köpte - vilket jag ångrar idag - en fantastisk tweedkavaj) och Louisiana) men det var ändå en trevlig tripp, med vegetarisk middag på RizRaz, öl på Mikkeller och en lång stadspromenad, som tyvärr begränsades till stadens mest centrala delar, vilket väl är att jämföra med en promenad i kvarteren kring Drottninggatan i Stockholm. Men ändå, en vacker stad, trevligt sällskap, och en tågresa över Öresundsbron som avslutning. Det är något, för mig, väldigt dramatiskt över bron, vilket förstärktes av att vi for hem medan solen gick ner i havet och tunga regnmoln inramade båda sidor om tåget. Jag har inte ens sett tv-serien Bron, men något med denna sträcka över sundet, gränsen mellan Sverige och Europa, gränskontrollerna som en så tydlig symbol för vad som pågår i världen.

På fredagen var vi i Ystad, vid - och uppe i - Sandhammarens fyr och vid Ales Stenar, där vi åt fiskmiddag i hamnen, som påminde om ett uppslag i en av mina favoritbarnböcker ”Justus Och Ville”. Jag finner inga ord för att beskriva hur vackert Österlen var. Återvänder jag? Absolut.

Everything's getting older.

Det är med skammen blossande i ansiktet jag erkänner: jag har blivit fast i Minecraft. Jag varken skriver eller läser som jag brukade, som jag bör göra, som ingår i min person att göra. Istället lägger jag min tid på utforskande av underjordiska tunnlar, jakt på sällsynta mineraler, konstruerande av arkitektoniska skrytbyggen - just nu en liten lantlig byidyll. Eller ja, inte just nu. Just nu skriver jag detta, och lyssnar på ”Somethin’ Else” av Cannonball Adderley, försöker samla mig, försöker bringa någon slags klarhet i tillvaron. Veckan som kommer efter morgondagen är hektisk, mycket är inplanerat, men inte lika mycket är spikat och klart. Jag ska på läkarundersökning på onsdag, och behöver gå på provtagning innan dess. Glamouröst. Men framförallt ska jag resa till Malmö på torsdag, är det tänkt. Hälsa på Peter och Annsofie, ta en tur till Köpenhamn, se något annat än Stockholm eller Karlskoga för första gången på snart sex år, om inte längre. Men det kräver att någon kan ta hand om Frank torsdag och fredag, och där är allt plötsligt ganska oklart. Min far var första kandidaten, men nu har hans kroniska bihåleinflammation slagit till igen, så han är inte aktuell. Mikaela är inte att tala om. Det är överhuvudtaget oerhört besvärligt att jag önskar hjälp och resa bort på egen hand under en av mina semesterveckor. Hennes ton varje gång vi diskuterar det, ja, i princip varje gång vi diskuterar någonting överhuvudtaget, lämnar efter sig ett tinnituspip av ledsnad och irritation i mitt huvud, och det stannar där i dagar. Ja, vi får se hur det blir med Malmö. Eventuellt kan min bror eller min mamma hoppa in som barnvakt, men oavsett blir det struligt, ingenting är klart ännu, med undantag för biljetterna. I värsta fall får Frank åka med. Många långa timmar på tåg, som jag hade hoppats få för mig själv, med några böcker och datorn som enda sällskap.

Med undantag för detta är tillvaron rätt okej just nu. Frank har varit hos mig i en vecka. VI har varit i Karlskoga några dagar. Det var ungefär som vanligt, men mamma var bortrest och det blev färre loppisbesök än det brukar. Istället en barrunda med Alex och Jannis. Den sistnämnda har jag inte träffat på många år, så det var trevligt, även om jag blev orimligt full och fann mig själv sitta och lyssna på en MC-kille som berättade om hur han hamnat i fängelse i fyra år (han hade upprepade gånger försökt knivhugga en kille son försökt våldta en tjej han kände). Pratade också, utan att veta varför, med hans spinkiga kompis, som påminde om en menlösare version av Jesse Eisenberg. Dagen efter var jag förskräckligt bakis. Frank var hos min pappa och jag hade sovit i mammas lägenhet, så jag kunde härda ut det värsta av bakruset ensam. Jag gick till McDonalds och åt flottig frukost, och promenerade sedan hem till min mormor och satt där och försökte vara representabel, trots att hela världen snurrade runt. Vi talade böcker. Hon sa att hon ogärna läser manliga författare, eftersom hon tycker de är så ointresserade av att skildra vardagsliv, vilket hon tycker behövs för att skapa en närhet till karaktärerna i berättelserna. Jag undrade om hon läst Knausgård. Fina mormor. Hon har fått börja gå med rullator, efter att problem med ryggen fått henne att plötsligt tappa balansen vid de mest olämpliga tillfällen. Everything’s getting older.

Hösten är på väg. Plötsligt surrar getingar överallt. Skogen utanför fönstret har redan börjat skifta i gult. Varje dag mognar nya tomater på balkongen. Jag skördar dem och lägger på frukostsmörgåsen. De jag själv planterat smakar bra, men Brown Berry-tomaterna smakar inget vidare. Sötkvalmigt, men det hör väl kanske till sorten. Jag har sparat frön som nu ligger i varsin glasburk för att lossna från geléhöljet. Men jag funderar på att strunta i att odla Brown Berry, för varför lägga tid på tomater en inte tycker om?

Min syster har flyttat till Skanstull. Jag hjälpte henne förra söndagen, och idag var Frank och jag där och hälsade på. Fint att ha henne så nära, även om det är andra hand och därför tillfälligt. Jag lät Johanna vara barnvakt en stund, tog en promenad på söder och köpte fyra tröjor till Frank, en skjorta till mig, en Biff Bang Pow-skiva och slutligen en mycket vacker ullpläd som någon sålde på lördagsloppisen på Katarina Bangata. Höstmönstrad och höstfärgad.