Kostymen den skaver.

Jobbet och vardagen och dagislämningarna och dagishämtningarna och hösten kom som fem hårda slag i magen. Jobbet är det absolut hårdaste. Fyra dagar in (jag stannade hemma idag, så idag räknas knappt) och jag är färdig att säga upp mig. Det är en kombination av otrevliga kunder, struliga ärenden, en chef som tycks ha hårdnat under sommaren och plötsligt blivit bitsk och krävande, och så spydiga kollegor. Jag kan knappt röra mig genom kontorslandskapet utan att någon haffar mig för att påtala något fel som begåtts på min avdelning, och som givetvis måste filtreras genom mig, inte en chans att man vänder sig direkt till den ”skyldige”. Som när jag skulle kontrollera om M-L var superuser för ett av våra system, och hon istället för att svara på frågan fnyser att jag - JAG - ber mina kollegor hänvisa samtal till henne, vilket absolut inte stämmer, det klarar de så bra att göra helt på eget bevåg. Eller som när jag ska fråga A något, och hon efter att ha svarat säger; ”Du, dina små vänner har varit här väldigt mycket och frågat saker senaste tiden…”
Jag borde ha svarat att gör mitt bästa för att mina små vänner överhuvudtaget inte ska interagera med sina kollegor, men att de ibland tyvärr måste för att kunna leverera svar till kunden, men istället anlade jag mitt allra mest frågande ansiktsuttryck och sa; ”Mina små vänner?”, men jag tror inte det framgick hur jag irriterad jag var över formuleringen. Så jävla fånigt och respektlöst. Och detta då i kombination med min chefs betydligt hårdare framtoning under veckan gör mig paranoid. Har de gaddat ihop sig, har jag begått något allvarligt fel som alla utom jag känner till, är jag på väg bort? Jag vet inte. Men mer än nånting annat gör det mig arg och frustrerad.

Veckan har överlag varit ganska tröttande. Pappa var på besök måndag och tisdag, och det var ju fint förstås, men det gör ont att se hur tärd och sjuk han är, och alla dessa samtal om hälsa, hans och min (som väl får anses relativt god, men eftersom vi båda har samma sjukdomar vill han ständigt förhöra sig om hur jag mår och säkerställa att jag sköter mig) tröttar ut mig och sätter igång ett ångesttickande inombords. Kommer jag vara lika trött och tärd när jag närmar mig sextio? Hur länge får jag ha kvar honom?

Det provocerar mig också oerhört när han har synpunkter på Frank, eller på hur jag och Mikaela hanterar honom. Han är ju den han är, vi är de vi är, och vi gör så gott vi kan. Att Frank far ut på ett annat sätt än jag gjorde som liten är något jag måste förhålla mig till, och det är inte så mycket jag kan göra åt det.

John var på besök igår. Vi drack öl, spelade skivor och pratade. Han funderar på att flytta till Malmö. Jag skulle gärna göra detsamma. Jag är trött på att jaga en kariär som inte intresserar mig bland människor jag inte tål, allt för att kunna behålla en lägenhet och en livsstil jag knappt trivs i. Jag vet inte vad det är för kostym jag fått på mig, eller hur jag kommit i den, men den skaver, det gör den.