Vera.

Klockan är prick åtta. Jag kom hem för två timmar sedan. Solen sken. Nu skymmer det. Jag värmde pastasås med broccoli som legat i frysen några veckor. Det smakade fortfarande gott. Parallellt med det lagade jag flera portioner svampsoppa, på kantareller och champinjoner. Inget jag plockat själv, men tillsammans med den rönnbärsmarmelad jag samtidigt började koka spred den en behaglig doft av skog i lägenheten. Nu är det diskat och klart. Burkar med soppa och marmelad ska in i kyl och frys. Sen kan den här dagen läggas till handlingarna. En dag som på många sätt är bättre än de dagar som föregått den. Jag tog upp den osmidiga kommentar A fällt i förra veckan med några kollegor, och de höll med om det olämpliga det, vilket fick mig att känna mig lite stärkt. Utöver det fick jag faktiskt en del gjort för en gångs skull och kände mig inte helt hopplös. Kunde rent av ta för mig och föra min talan på ett större planeringsmöte, och det har jag inte orkat på ett tag.

Det är oroväckande hur stor påverkan A:s oskyldiga men osmidiga yttrande haft på mig. Hela hennes uppsyn, det sneda småleendet, både ironiskt och likgiltigt, påminner mig om något. Jag ser för min inre syn hur hon mottar ett negativt besked, någon närståendes död, hennes uppsägning, eller bara en utskällning, och behåller samma tvetydiga leende på läpparna, behåller en orubblig form av olustig värdighet, genom stormen, genom natten… Det påminner mig om återkommande mardrömmar jag hade som yngre, där jag rasade mot någon som knappt tog notis om mig, kastade mig på golvet och skrek och sparkade, medan min antagonist bara himlade med ögonen eller gäspade. Som de värsta scenerna i Dostojevskijs ”Anteckningar Från Källarhålet”.

Eller så är det bara det att hon är lik Vera Bengtsson i ”Rederiet” som triggar mig. Jag släpper det nu.

Jag har börjat läsa "Märta och Hjalmar Söderberg - En Äktenskapskatastrof”. Jag har inte kommit så långt, äktenskapet är relativt nytt, katastrofen har blott börjat nalkas. Och trots att det är boken som ska svärta ner Söderbergs rykte så känner jag en väldig ömhet inför honom så här långt, kan känna igen mig i hans kamp, kamp för ork att stanna, kamp för skäl att ge sig av, kamp mot ett dåligt samvete och självhatet inför tankarna på att lämna barn och en sjuk hustru när sympatierna övergår i förakt.