Still Life.

Regn knäpper mot balkongräcket. Dörren till balkongen står halvöppen, det är ljummet ute men känns ändå kallt. Två årstider på tröskeln, de trilskas om vem som ska kliva in och vem som ska kliva ut. En artikel på nätet fick mig ikväll att slå på Suedes ”Dog Man Star”, som jag egentligen inte har någon relation till, men som varje gång jag spelar den låter fantastisk. Jag önskar jag hade en relation till den, och funderar på att det går att bygga upp en nu. Antagligen lägger jag in den i iPoden, hade gjort det redan nu om det inte vore för att den ligger kvar på skrivbordet på jobbet.

Ja, jobbet ja. Ett glas av whiskyn jag köpte i Helsingör förra helgen har bedövat den värsta ångesten inför att åter sätta min fot innanför jobbets orangemålade väggar imorgon. Två, tre yttrade meningar har malt som från en repig skiva i mitt huvud hela helgen. Yttrade av olika personer i olika sammanhang, men de hör liksom ihop, bildar ett mönster. Det är inte paranoia om de verkligen är ute efter mig. Jag funderar på att sätta hårt mot hårt, konfrontera de inblandade människorna och fråga dem vad de egentligen menade med vad de sa. Om inte annat så får att markera att jag inte är en person man kan säga vad som helst till. Vi får se. Kanske är stämningen en annan imorgon, kanske händer något trevligt som förpassar de här yttrandena till samma historiens sophög som redan rymmer oändliga mängder små och stora kränkningar.

Förutom ältandet av detta har helgen bjudit på stort och smått. Idag har vi inte gjort mycket. Frank och jag har spelat Minecraft i varsitt rum, jag har lagat linsgryta, Johanna var på besök en stund och vi plockade rönnbär och hjälpte Frank åka skateboard. Det var en dag som nog hade upplevts som lite för lugn om det inte vore för att den kompenserade för lördagens Gröna Lund-besök med Anna och Alma. Det var trevligt, men tydligt att Frank är lite för känslig för att helt kunna uppskatta alla människor, plötsliga ljud, blinkande ljus. Flera gånger höll han för öronen, och när vi åkte spöktåget kröp han ihop bredvid mig i sätet med ögonen hårt sammanpressade och händerna lika hårt mot öronen. Efteråt frågade han nyfiket vad vi sett. Kärlekstunneln som han högljutt protesterat mot ville han dock åka en andra gång. Stackaren, pratar så gärna pratet, men går så ogärna gången, om man får stjäla ett uttryck från Amerika.

Anna hade med sig kaffe, plättar, nötter och russin, och jag hade med mig smörgåsar och vatten. Hon och Alma stannade till halv tio och åkte varenda attraktion flera gånger om. Frank och jag gjorde inte ens av med ett helt åkhäfte, och for hem vid halv fem. Vi har olika barn, hon och jag, precis som vi är väldigt olika människor. Men hon är bra. Jag är glad att vi återfann varandra och kan vara vänner

Jag tror jag har drömt om Petra, för plötsligt känns det märkligt att det avslutades så okommenterat, och det var aldrig något som riktigt bekom mig där och då, för några månader sedan. Kanske är det kopplat till den allmänna olustkänsla jag just nu går runt med. Det borde det vara. Petra är ett avslutat kapitel.