Mitt i Malmö City.

Fredag 12 augusti - 16, kl 10:32

Sitter i en liten övernattningslägenhet i Malmö. Bakom persiennerna finns utsikt över villatak, lägenhetsfasader och tornet som i folkmun kallas ”kuken” men som säkert heter något helt annat i verkligheten. Jag är milt bakis på ett hemtamt, nästan behagligt sätt. Ja, jag är här. Jag kom alltså iväg till sist. Min mor for ner till Stockholm och tog över vårdnaden av barnet dessa dagar, så jag kunde ge mig iväg till Centralen igår morse och borda det tåg jag bokat biljett till. Snälltåget. Fick en kupéplats med en stickande dam, en skäggig yngling, en student i sexualrätt och två pensionerade läkartanter som klockan 09:20 korkade upp vinet, och som vid den tid tåget närmade sig Malmö station var så fulla att de knappt kunde stå, ramlade omkring i kupéns säten och levererade livsvisdomar av typen: ”Gör det ni ska, SEN lever ni livet!”. De var rara, men det var skönt att komma av tåget.

Peter mötte upp på stationen. Vi köpte biljetter till den kommande Köpenhamnstrippen, åkte sedan hans bil till ett köpcentrum och handlade frukost, fil, ost, smör, bröd, äpplen, och därefter hem till honom där Annsofie väntade med körsbärspaj och kaffe. Vi satt några timmar i deras vardagsrum, talade gamla minnen och gamla vänner, och gick sedan ner till stan för att äta hamburgare och dricka öl. Jag hade underskattat hur underligt det skulle kännas att vara på okänd mark efter så många år utan andra geografiska variationer än Stockholm/Karlskoga. Ett pirrande av obehag/spänning/upphetsning över att inte känna igen sig, över att människorna såg ut som hemma fast annorlunda, okända ansikten överallt, andra byggnader, fasader, fönster mot lägenheter utan dyr designinredning eller Granit-konformitet, men med lerkrukor, växter och böcker i överflöd, slingor med lampor i olika färger, ja, jag fick samma känsla som när jag började åka till Stockholm i vuxen ålder, sent 90-, tidigt 00-tal, Södermalm innan det blev vad det är idag, innan hela innerstaden blev som en Kent-låt; ”Jag mår dåligt men jag har diamanter” som jag, full på öl och rödvin, klämde ut mig i ett försök att improvisera fram en modern Kent-text framåt småtimmarna, när vi var tillbaka i vardagsrummet.

Jag slogs också av hur många olika stadsmiljöer som trängdes på så liten yta. Gamla sekelskiftesbyggnader på ena sidan gatan, förortskiosker och betong på andra, precis som utsikten från det fönster jag nu sitter vid. Det är befriande på något vis. Hade jag kunnat leva här i ett annat liv? Inte orimligt. Gud vet hur jag hade sett ut då.

Söndag 14 augusti - 16, kl 14:15

Sitter på tåget, lätt åksjuk med med läget under kontroll. Semestern är slut. Imorgon börjat jobbet igen. Utanför fönstret växlar solsken och regnmoln, och vi passerade precis Nässjö. Vi avslutade gårdagens Köpenhamnsresa med whiskyprovning hos Peter och Annsofie, och det känns av idag. Köpenhamn lyckades vi inte uppleva riktigt tillräckligt av, blev kvar lite för länge i Helsingör (där jag provade men aldrig köpte - vilket jag ångrar idag - en fantastisk tweedkavaj) och Louisiana) men det var ändå en trevlig tripp, med vegetarisk middag på RizRaz, öl på Mikkeller och en lång stadspromenad, som tyvärr begränsades till stadens mest centrala delar, vilket väl är att jämföra med en promenad i kvarteren kring Drottninggatan i Stockholm. Men ändå, en vacker stad, trevligt sällskap, och en tågresa över Öresundsbron som avslutning. Det är något, för mig, väldigt dramatiskt över bron, vilket förstärktes av att vi for hem medan solen gick ner i havet och tunga regnmoln inramade båda sidor om tåget. Jag har inte ens sett tv-serien Bron, men något med denna sträcka över sundet, gränsen mellan Sverige och Europa, gränskontrollerna som en så tydlig symbol för vad som pågår i världen.

På fredagen var vi i Ystad, vid - och uppe i - Sandhammarens fyr och vid Ales Stenar, där vi åt fiskmiddag i hamnen, som påminde om ett uppslag i en av mina favoritbarnböcker ”Justus Och Ville”. Jag finner inga ord för att beskriva hur vackert Österlen var. Återvänder jag? Absolut.