Snortäppt dialog.

Så blev det avbrott för sjukperiod igen då. Men avbrott från vad? Ytterligare förnedring på jobbet, möjligtvis. I övrigt har det varit ungefär samma lika. Frank är här, förkyld, och han har smittat mig, så även jag är här, förkyld. Det är andra dagen av hemmasittande. Igår tog vi oss iväg till mitt jobb för att hämta datorn, för att jag skulle kunna jobba lite hemifrån. Frank blev så trött att han nära nog kollapsade på tvärbanan. Nej, förkylning och indiansommarvärme är ingen lysande kombination. Idag gjorde vi ett avbrott i soffsittandet och skärmstirrandet för att gå ner till Hökarängen centrum, där jag handlade lite ätbart, lite blomjord, nytt dörrhandtag till Franks rum, och en fika på Stadsmissionen. Frank blev trött och sur och började bråka om undulat igen. Blev provocerad av hans enfaldiga frågor som jag redan svarat ett tiotal gånger på.
   ”Det känns som om jag aaaaldrig kommer få en undulat!”
   ”Nej, vi kommer ju inte köpa en undulat.”
   ”Va? Men varför då?”
   ”För att vi bara har två rum, och jag sover i det ena och du i det andra, jag har ingen lust att varken du eller jag väcks av undulatskrik varje morgon.”
   ”Men hos mamma!”
   ”Ja, det får du ju ta med henne, det kan ju inte jag bestämma. Men jag tror inte hon heller vill ha någon undulat hemma.”
   ”Dumma gamla rumpfisskitgubbe…”
   En stunds promenerande i tystnad, sedan:
   ”Det känns som om jag aaaaldrig blir sex år!”
   ”Du blir sex år om tolv dagar, vad är det du tänker ska hända då?”
   ”Jag ska få en undulat.”
   Jag suckar.
   ”Man jag har ju sagt att vi inte kommer köpa någon undulat”.
   ”Va? Men varför då?”
   Och så vidare.

Ibland trasslar jag in mig i vansinnesprojektet att försöka utveckla det hela. Oftast när jag drabbas av akut dåligt samvete över att jag inte kan förverkliga ens en så pass torftig dröm som drömmen om en egen burfågel.
   ”Frank, jag vill inget hellre än ge dig en undulat, för jag vet ju hur glad du skulle bli, och jag tycker verkligen att det är ett trevligt intresse. Om vi bodde lite större, eller i ett hus, då skulle det kunna fungera. Om det fanns ett till rum där en undulatbur skulle kunna stå.”
   ”Ja, vi köper ett hus!”
   ”Haha, ja, det har vi ju tyvärr inte råd med, det kostar många miljoner.”
   ”Men åååååååh, varför har vi inga pengar?”
   Här vill jag svara:
   ”För att pappa fattade det dumdistriga beslutet att flytta till och skapa sig ett liv i Stockholm utan att egentligen ha skapat sig tillräckliga ekonomiska förutsättningar för det, och Stockholm vill inte ha invånare som inte rört sig prickfritt genom livet, så det är därför vi nu trängs i en överbelånad tvåa i Hökarängen, utan undulat, istället för i en rödmålad tvåplansvilla i Enskede. Med undulat. Men Frank, kära barn, det kunde ha varit så mycket värre”.
   Men det svarar jag förstås inte. Jag svarar istället, något förenklat:
   ”Vi har pengar. Bara inte så mycket”.

Vi får se vilka dialoger morgondagen bjuder på. Mina mål med dagen är att inte bli sjukare än jag redan är, plantera om några blommor, bekämpa bladlössen som i ett obevakat ögonblick fullständigt tagit över slingerkrassen på balkongen, skruva fast Franks dörrhandtag, och, om hälsan och orken tillåter, åka till W i Hallonbergen och dricka vin.