E-burgh.

Edinburgh kom och gick och var över på ett ögonblick. Men fint var det. Roligt. Vackert. Vilken stad! Vi kom dit på fredagskvällen, efter många om och men. Flyget till Oslo var försenat, så vi hade bara en kvart på oss att byta, och var ett tag osäkra på om vi överhuvudtaget skulle komma fram den kvällen. Men det löste sig. Flygresan i övrigt gick bra, men ovan som jag är (har inte flugit sedan 2008) tyckte jag det var ganska obehagligt med luftgropar och motorljud som plötsligt förändrades. Vi landade hur som helst bekvämt och säkert, och tog en taxi från flygplatsen till hotellet. Edinburgh var redan mörkt vid det laget, men vi tog en promenad i kvarteret, åt burrito och drack öl, tog oss till deras svar på Gamla Stan, imponerades av fasaderna, tinnarna och tornen, jag dregglade lite utanför en Harris Tweed-butik, och så gick vi tillbaka och sov.

Dagen efter, en dag av oändliga promenader, inköp av tweedrock och fairisle-tröja, FIsh & Chips-lunch på turistigt sunkhak och senare öl och bönburgare på hipsterställe, följt av ännu mer promenerande och ett stort antal stopp för öl och whisky på vägen. Knäppte mycket bilder, på vyer, hus, mat, människor. Trivdes väldigt bra med allt, utom med hotellfrukosten, som var i torftigaste laget. Jag beställde in haggis som tillval, och det äter jag aldrig igen.

Dag tre var söndag. Vi promenerade runt i stans mer centrala delar, bortom de värsta turiststråken. Jag köpte ett par ökenkängor. Vi gick upp på Calton Hill, tittade på monumenten och utsikten, besökte en gammal gotisk kyrkogård, där posebilder togs. Lunch intogs på thairestaurang med vita dukar, kanske helgens kulinariska höjdpunkt. De är bättre på asiatisk mat än på sin egen matkultur, skottarna. Åt dock, senare, en väldigt god paj på lamm och mango chutney, på en folkmusikpub, där vi också drack flera öl och whisky. Jag testade Lagavulin, som inte var dum. Hade vår egentligen enda konversation med en skotte, och blev, förvisso på skämt, men ändå, hotade få stryk och bli nerkastade för en trappa. De är faktiskt inte världens hjärtligaste eller mest inbjudande folk, skottarna.

På hemresedagen åt vi brunch på ett trevligt café mitt emot fiket där JK Rowling skrev Harry Potter. Gick sedan till skivbutik för att köpa skivor, men jag hade slut på pengar och fick lov att låna av Tobias. Det var det värt, skivorna var bra. Sen tog vi taxi till flygplatsen och for hem. Flyget gick vid tre, via Köpenhamn, och jag var hemma i lägenheten vid halv tio på kvällen, redo för en ny arbetsvecka.

Nästa gång, för nog blir det en nästa gång, vill jag se mer av naturen. Bestiga den höga toppen bortom Calton Hill, titta på staden därifrån. Ta mig ner mot hamnkvarteren, få saltstänk i ansiktet, Ta tåget till Glasgow. Ta bussen ut på landet. Men jag är nöjd även utan att ha gjort något av detta. Edinburgh var en stad som kändes väldigt mycket jag, på de allra flesta sätt.

Veckan i övrigt har varit hektisk. Mycket att göra på alla fronter, och jag har känt mig rysligt oproduktiv och oinspirerad på jobbet. Ute faller de sista löven. Hösten har kommit längre här än i Skottland. Erika var här och sov över i onsdags. Det var fint. Vi formulerade vår relation, utan att ge den några etiketter, konstaterade att vi inte träffar några andra ”för att vi inte har tid med det”, vilket vi skrattade åt och sedan förtydligade för varandra att det givetvis inte var enbart därför vi inte träffar andra. Vi pratade om att jag kunde börja sova över hos henne även när hennes dotter är hemma efter att jag fått träffa henne, vilket jag ska göra imorgon. Frank är också med, så nu ska alla träffa alla. Lite nervöst. Men fint. Hoppfullt.

Jag köpte hem en pumpa idag. Karvade ut ögon och mun, satte i ett värmeljus, ställde ut på balkongen. Det blev fint. Frank gillade den. Han sover i sin säng nu. Snart sover jag i min.

Service and repair.

På väg hem från dagis. Det är den tid på året då mörker och tunga kläder får Frank att röra sig som genom sirap. Det går oändligt långsamt att ta sig från dörr till dörr. Hellre än att gå står han på en plats och snurrar runt, riktar karatesparkar och ninjaslag mot osynliga opponenter, är ibland farligt nära att banka in skrevet på oskyldiga förbipasserande. Till och från är det oändligt frustrerande. Idag blev vi stående så en stund mellan ett par hus på Pepparvägen, ett hundratal meter från porten. I periferin fanns ett tistelsnår, som jag sett tusen gånger förr, men just idag var det något som fladdrade där, något färggrant, som en fjäril. Det var ingen fjäril, det var en fågel. Färgteckningen talade sitt tydliga spår. En steglits. Och precis bredvid, ännu en steglits. De var skygga, lyfte från snåret så fort jag rörde mig, flög upp bland några närliggande träd, och Frank hann inte se dem. Tråkigt, för som liten var steglitsen hans favoritfågel, han hade en gosedjurssteglits som följde med honom vart han än gick, och fågelintresset och då framförallt steglitsen är en detalj från den tid då han, jag och Mikaela bodde under samma tak som jag kan minnas med ömhet. Jag var tvungen att SMS:a henne och meddela vad vi sett.

Annars har det varit en dag av service and repair, såväl av mig själv och min själ som av min lägenhet. Jag upptäckte för några månader sedan en mörk fläck på parketten i vardagsrummet, under ett av elementen. Idag kom en hantverkare - en kvinna kors i taket! -  och åtgärdade läckaget. Byte av golv får bli en senare fråga. Jag ska maila byggfirman som skapat detta fuskbygge till hus och i sedvanlig hård ton kräva snabb åtgärd.

Jag har också varit på ett läkarbesök som kändes väldigt positivt, och gav mig lite hopp inför framtiden. Innan detta läkarbesök träffade jag Erika på stan. Vi gick till Louie Louie, satte oss i soffan där, åt stark böngryta, tryckte ihop oss tätt intill varandra och kelade försiktigt. Ja, jag skulle förstås föredra att kunna ses oftare på tu man hand än vad vi kan idag, men jag tycker ändå att det finns något väldigt fint över situationen vi befinner oss i också, där vi tar vad vi kan få av varandra, en timme här, en timme där, en kväll där när barnen har somnat, eller som i måndags, ett muséebesök följt av snabb middag innan barnaplikten kallade på henne. Hon är fin. Jag är lyckligt lottad om detta fortsätter, och om inte så är jag ändå lyckligt lottad att ha fått den här tiden med henne.

Imorgon lyfter flyget mot Skottland och Edinburgh. Jag ska inte överdriva och säga att resfebern river i mig, men förväntansfull är jag, och lite nervös.

So sad (to watch good love go bad).

Det var en underbar helg. Fredagen tillbringade jag på egen hand hemma i lägenheten. Städade, läste, somnade före tolvslaget. Det behövde jag. Vaknade som på en vardagsmorgon, men åt frukost och somnade sedan om. Värmde lunch, indisk gryta som jag lagat tidigare i veckan, strök skjortor, gjorde mig i ordning. Mikaela och Frank kommer över för att hämta Franks leksakssvärd.
   ”Ska du till stan?” frågade Mikaela.
   ”Ja”, sa jag.
   ”Ska du göra något kul?”
   ”Jag ska på middag och sen ska jag på bio”.
   ”Är det en dejt?”
   Jag blev stressad.
   ”Ja, eller mer än en dejt, vi har träffats ett par veckor nu”.
   ”Vad kul, vem är hon?”
   Och jag berättade. Och så for jag. Mötte Erika vid Slussen. Gick på Emmaus, där jag köpte byxor och höstrock, och sedan till Stadsmissionen där jag köpte böcker och Röda Korset där jag köpte en brun polotröja. Sen upp till henne, där vi tog det lugnt (men inte för lugnt) innan vi promenerade borttill Reggev och åt hummus, sedan till Vina för ett varsitt stort glas rött, vidare till Wiktoria där vi såg ”Min Pappa Toni Erdmann”, som var fantastisk, och så avslut på liten mysig bar strax nedanför Mosebacke, innan vi gick tillbaka hem till henne genom drisslet. Morgonen därpå åt vi långfrukost, gick sedan till sängs igen och stannade där till lunchtid, då vi gav oss iväg till andra sidan stan och Carl Eldhs Ateljé, en makalöst vacker byggnad. Vi promenerade sedan runt på stan, åt pizza, drack kaffe, åkte hem, kramandes en halvtimme innan föräldraplikten tvingade mig att resa tillbaka till Hökarängen.

Efter den fina helgen var det lite av en kalldusch när hon dagen efter, igår, skrev till mig på Facebook att det hänt tråkigheter senare på söndagen som hon ville prata med mig om. Jag fick akut ångest. hade svårt att styra upp nattning av Frank och att genomföra alla andra kvällens måsten i väntan på ödessamtalet. Men så kom det till slut. Det var dåliga nyheter, men kunde varit värre, på många sätt. Efter att vi skiljts åt på söndagen hade hon gått ut på promenad med några vänner. När hon kom tillbaka hem när kvällen började övergå i natt, stod hennes ex utanför porten och krånglade med portkoden. Hon frågade vad han gjorde där, och var deras gemensamma barn var. Han blev stressad, och stammade fram att han ordnat barnvakt, vilket hon inte trodde på. Han hoppade upp på cykeln och trampade hem, till lägenheten där fyraårige dottern låg och sov, ensam. Så nu kommer Erika begära ensam vårdnad om dottern, vilket jag har full förståelse för. Men det begränsar kraftigt våra möjligheter att ses. Och det är förstås tråkigt och sorgligt. Jag vill ju ha fler helger som den som var. Vi ska ses på onsdag, medan dottern sover. Hon skriver att hon ser fram emot det, och jag tror henne. Men något i mig misstänker ändå att hon kommer vilja avblåsa det vi påbörjat, att jag bara blir en distraktion i den tillvaro hon nu kastats ut i. Jag överlever nog det också, i så fall, men sorgligt vore det.

Nåväl. Det är tisdag, det är kväll, snart natt, snart läggdags. Frank är överlämnad hos sin mor, efter flängande från dagis till kören i Högdalen, med traditionell hamburgare i gatuköket. En mysig eftermiddag, faktiskt, men skönt nu med ett par barnlediga dagar. Frank har haft det jobbigt en tid. I fredags kallades vi på möte på dagis, där de berättade han fått våldsamma utbrott senaste veckan, och att det även tidigare veckor varit problematiskt mellan honom och andra barn. De tycker han ska utredas, få en diagnos, och det tycker jag också, egentligen, men det är smärtsamt att höra, smärtsamt att få berättat för sig om hans svårigheter, de där vi undviker här hemma genom att tassa omkring runt honom, anpassa tillvaron efter vad han klarar och inte klarar. Lilla barnet. Måndag och tisdag har han varit en ängel här hemma. Glad och lycklig och full av upptåg och berättelser. Jag skulle göra vad som helst för att ge honom en lycklig tillvaro, men hur gör man?

Orolig torsdag.

Inte ett livstecken från Erika på hela dagen. Vi brukar höras åtminstone varje kväll. Jag skickade henne precis ett meddelande, men hon har inte svarat. Tja, jag antar att hon inte måste vara tillgänglig hela tiden, vem måste det? Men det är så här det brukar börja. Samma visa som med Anna, som med Petra. Korta namn, korta förhållanden? Men deras namn har två stavelser, Erikas tre.

Jag hatar att min intuition hittills aldrig har visat sig felaktig. Snälla, låt den vara det ikväll. Det har varit en tillräckligt dålig dag redan. Öronsuset håller i sig. Jag har stannat hemma från jobbet, försökt arbeta från soffan, men oftast misslyckats. Ringde Mikaela på förmiddagen för att höra när det var möjligt att bära över fiskdammsgodis till lokalen där Franks barnkalas skulle hållas senare på dagen, men fick bara hetsiga, sura och irriterade svar tillbaka. Att prata med henne är en trigger utan dess like. Kan förstöra en hel dag för mig. Ungefär samma känsla som när en dagisfröken frågar om man har möjlighet att komma in på ett extrainsatt möte imorgon, naturligtvis föranlett av något problem med ens barn, som fröken inte vill beskriva utförligare - nej, man ska bära oron med sig under eftermiddagen, kvällen, natten, morgonen, förmiddagen, hela vägen fram till mötet. Ja, även detta skedde alltså idag. Och så barnkalaset, som väl på många sätt förflöt smärtfritt, förutom ytterligare ett par syrliga nålstick från Mikaela, bland annat hennes patenterade ”VAAAAAD!?”, med tillhörande sylvass blick, högt och ljudligt och synligt bland andra föräldrar och barn, allt för att jag släppt Frank ur sikte en stund när jag lagade hans legohusvagn som något klåfingrigt barn pillat sönder. Och när kalaset väl var slut, proklamerade Frank högt och tydligt att han inte ville hem till mig, han ville hem till mamma. För det är finare där. Roligare där. Och pappa är en jävla skitgubbe. Ja, det är ett otacksamt jobb att jag vara jag idag. Erika har läst mitt meddelande nu, men inte svarat. Eller, jo, nu har hon det. Och det var ett fullt rimligt svar, inget som triggar mig. Nu kanske jag kan sova. Men den här oron stannar kvar.

Hosthöst och öronsus.

Det är alltid spännande med nya utmaningar. De gångna veckorna har jag till och från tampats med flimmer i synfältet. Natten till söndagen vaknade jag av att det gjorde sprängande ont i ena örat. Jag hade haft ont i halsen när jag lade mig på kvällen, och smärtan hade successivt ormat sig upp genom ansiktet och upp till högra örat, där den nu satte sig och genererade så mycket smärta att jag omöjligtvis kunde sova. Jag låg på en madrass på golvet i Franks rum. I vardagsrummet låg mamma, kusin Sandra och syster Johanna, så dit kunde jag inte gå. Och fler rum finns inte i min lägenhet, så att hitta något att distrahera sig med, för att få bort tankarna från smärtan, det var inte att tänka på. Det var bara att ta en ipren och härda ut. Lyckligtvis gjorde tabletten susen, efter någon timme. Men jag har fortfarande lock för örat. Trehundra kronor och ett läkarbesök senare har jag dock penicillintabletter att äta mot det, så jag hoppas det ska vara övergående. Nog för att filter mot omvärlden kan vara bekvämt ibland, men inte den här sorten.

Nåväl, denna kväll har jag druckit citronté som jag fått av Wael, mot förkylningen. Jag har portionerat ut lösgodis i plastpåsar, som sedan ska delas ut i fiskdammen på Frank barnkalas på torsdag, allt medan mitt fungerande öra lyssnar på Vincent Gallos ”When”, som jag köpte på någon loppis för någon vecka sedan. Tiden och skivköpen och bokköpen, allt flyter samman.

Tobias och jag har bokat boende till Edinburgh nu. Det är bara två och en halv vecka kvar. Jag vet inte hur jag ska få pengarna att räcka, vi kommer tillbaka till Stockholm samtidigt som oktoberlönen betalas ut, men jag får väl låna av mig själv, hur ångestfyllt det än må vara, Pengar försvinner i en rasande takt när man har barn som fyller år och en ny relation på gång, som ska vårdas. Men det är kärt besvär. Igår var jag med Erika på en restaurang, ett spanskt hål i väggen vid Mariatorget, som hade fantastisk mat och god öl. Därefter tog vi en promenad i kvarteret, hand i hand, stannade i gathörn och kysstes, kände höstkylan mot kroppen, och gick sedan upp till henne, där vi drack té och jag sov över. Hade en del ocharmiga hostattacker under natten, men i övrigt var det en fin kväll och en fin natt. På morgonen åkte jag bara in till jobbet för att hämta datorn, och åkte sedan hem. Mådde inte bra alls på grund av öroninflammationen, förmodad feber och allmänt förkyld känsla. Fick minimalt med arbete utfört, orkade med nöd och näppe gå och hämta ut ett par skor på posten, samt handla godiset till Franks kalas. Jag hoppas penicillinet ska bita, för i helgen är jag barnledig och Erika och jag har lagom storslagna planer som jag inte vill hosta sönder.