So sad (to watch good love go bad).

Det var en underbar helg. Fredagen tillbringade jag på egen hand hemma i lägenheten. Städade, läste, somnade före tolvslaget. Det behövde jag. Vaknade som på en vardagsmorgon, men åt frukost och somnade sedan om. Värmde lunch, indisk gryta som jag lagat tidigare i veckan, strök skjortor, gjorde mig i ordning. Mikaela och Frank kommer över för att hämta Franks leksakssvärd.
   ”Ska du till stan?” frågade Mikaela.
   ”Ja”, sa jag.
   ”Ska du göra något kul?”
   ”Jag ska på middag och sen ska jag på bio”.
   ”Är det en dejt?”
   Jag blev stressad.
   ”Ja, eller mer än en dejt, vi har träffats ett par veckor nu”.
   ”Vad kul, vem är hon?”
   Och jag berättade. Och så for jag. Mötte Erika vid Slussen. Gick på Emmaus, där jag köpte byxor och höstrock, och sedan till Stadsmissionen där jag köpte böcker och Röda Korset där jag köpte en brun polotröja. Sen upp till henne, där vi tog det lugnt (men inte för lugnt) innan vi promenerade borttill Reggev och åt hummus, sedan till Vina för ett varsitt stort glas rött, vidare till Wiktoria där vi såg ”Min Pappa Toni Erdmann”, som var fantastisk, och så avslut på liten mysig bar strax nedanför Mosebacke, innan vi gick tillbaka hem till henne genom drisslet. Morgonen därpå åt vi långfrukost, gick sedan till sängs igen och stannade där till lunchtid, då vi gav oss iväg till andra sidan stan och Carl Eldhs Ateljé, en makalöst vacker byggnad. Vi promenerade sedan runt på stan, åt pizza, drack kaffe, åkte hem, kramandes en halvtimme innan föräldraplikten tvingade mig att resa tillbaka till Hökarängen.

Efter den fina helgen var det lite av en kalldusch när hon dagen efter, igår, skrev till mig på Facebook att det hänt tråkigheter senare på söndagen som hon ville prata med mig om. Jag fick akut ångest. hade svårt att styra upp nattning av Frank och att genomföra alla andra kvällens måsten i väntan på ödessamtalet. Men så kom det till slut. Det var dåliga nyheter, men kunde varit värre, på många sätt. Efter att vi skiljts åt på söndagen hade hon gått ut på promenad med några vänner. När hon kom tillbaka hem när kvällen började övergå i natt, stod hennes ex utanför porten och krånglade med portkoden. Hon frågade vad han gjorde där, och var deras gemensamma barn var. Han blev stressad, och stammade fram att han ordnat barnvakt, vilket hon inte trodde på. Han hoppade upp på cykeln och trampade hem, till lägenheten där fyraårige dottern låg och sov, ensam. Så nu kommer Erika begära ensam vårdnad om dottern, vilket jag har full förståelse för. Men det begränsar kraftigt våra möjligheter att ses. Och det är förstås tråkigt och sorgligt. Jag vill ju ha fler helger som den som var. Vi ska ses på onsdag, medan dottern sover. Hon skriver att hon ser fram emot det, och jag tror henne. Men något i mig misstänker ändå att hon kommer vilja avblåsa det vi påbörjat, att jag bara blir en distraktion i den tillvaro hon nu kastats ut i. Jag överlever nog det också, i så fall, men sorgligt vore det.

Nåväl. Det är tisdag, det är kväll, snart natt, snart läggdags. Frank är överlämnad hos sin mor, efter flängande från dagis till kören i Högdalen, med traditionell hamburgare i gatuköket. En mysig eftermiddag, faktiskt, men skönt nu med ett par barnlediga dagar. Frank har haft det jobbigt en tid. I fredags kallades vi på möte på dagis, där de berättade han fått våldsamma utbrott senaste veckan, och att det även tidigare veckor varit problematiskt mellan honom och andra barn. De tycker han ska utredas, få en diagnos, och det tycker jag också, egentligen, men det är smärtsamt att höra, smärtsamt att få berättat för sig om hans svårigheter, de där vi undviker här hemma genom att tassa omkring runt honom, anpassa tillvaron efter vad han klarar och inte klarar. Lilla barnet. Måndag och tisdag har han varit en ängel här hemma. Glad och lycklig och full av upptåg och berättelser. Jag skulle göra vad som helst för att ge honom en lycklig tillvaro, men hur gör man?