Service and repair.

På väg hem från dagis. Det är den tid på året då mörker och tunga kläder får Frank att röra sig som genom sirap. Det går oändligt långsamt att ta sig från dörr till dörr. Hellre än att gå står han på en plats och snurrar runt, riktar karatesparkar och ninjaslag mot osynliga opponenter, är ibland farligt nära att banka in skrevet på oskyldiga förbipasserande. Till och från är det oändligt frustrerande. Idag blev vi stående så en stund mellan ett par hus på Pepparvägen, ett hundratal meter från porten. I periferin fanns ett tistelsnår, som jag sett tusen gånger förr, men just idag var det något som fladdrade där, något färggrant, som en fjäril. Det var ingen fjäril, det var en fågel. Färgteckningen talade sitt tydliga spår. En steglits. Och precis bredvid, ännu en steglits. De var skygga, lyfte från snåret så fort jag rörde mig, flög upp bland några närliggande träd, och Frank hann inte se dem. Tråkigt, för som liten var steglitsen hans favoritfågel, han hade en gosedjurssteglits som följde med honom vart han än gick, och fågelintresset och då framförallt steglitsen är en detalj från den tid då han, jag och Mikaela bodde under samma tak som jag kan minnas med ömhet. Jag var tvungen att SMS:a henne och meddela vad vi sett.

Annars har det varit en dag av service and repair, såväl av mig själv och min själ som av min lägenhet. Jag upptäckte för några månader sedan en mörk fläck på parketten i vardagsrummet, under ett av elementen. Idag kom en hantverkare - en kvinna kors i taket! -  och åtgärdade läckaget. Byte av golv får bli en senare fråga. Jag ska maila byggfirman som skapat detta fuskbygge till hus och i sedvanlig hård ton kräva snabb åtgärd.

Jag har också varit på ett läkarbesök som kändes väldigt positivt, och gav mig lite hopp inför framtiden. Innan detta läkarbesök träffade jag Erika på stan. Vi gick till Louie Louie, satte oss i soffan där, åt stark böngryta, tryckte ihop oss tätt intill varandra och kelade försiktigt. Ja, jag skulle förstås föredra att kunna ses oftare på tu man hand än vad vi kan idag, men jag tycker ändå att det finns något väldigt fint över situationen vi befinner oss i också, där vi tar vad vi kan få av varandra, en timme här, en timme där, en kväll där när barnen har somnat, eller som i måndags, ett muséebesök följt av snabb middag innan barnaplikten kallade på henne. Hon är fin. Jag är lyckligt lottad om detta fortsätter, och om inte så är jag ändå lyckligt lottad att ha fått den här tiden med henne.

Imorgon lyfter flyget mot Skottland och Edinburgh. Jag ska inte överdriva och säga att resfebern river i mig, men förväntansfull är jag, och lite nervös.