Orolig torsdag.

Inte ett livstecken från Erika på hela dagen. Vi brukar höras åtminstone varje kväll. Jag skickade henne precis ett meddelande, men hon har inte svarat. Tja, jag antar att hon inte måste vara tillgänglig hela tiden, vem måste det? Men det är så här det brukar börja. Samma visa som med Anna, som med Petra. Korta namn, korta förhållanden? Men deras namn har två stavelser, Erikas tre.

Jag hatar att min intuition hittills aldrig har visat sig felaktig. Snälla, låt den vara det ikväll. Det har varit en tillräckligt dålig dag redan. Öronsuset håller i sig. Jag har stannat hemma från jobbet, försökt arbeta från soffan, men oftast misslyckats. Ringde Mikaela på förmiddagen för att höra när det var möjligt att bära över fiskdammsgodis till lokalen där Franks barnkalas skulle hållas senare på dagen, men fick bara hetsiga, sura och irriterade svar tillbaka. Att prata med henne är en trigger utan dess like. Kan förstöra en hel dag för mig. Ungefär samma känsla som när en dagisfröken frågar om man har möjlighet att komma in på ett extrainsatt möte imorgon, naturligtvis föranlett av något problem med ens barn, som fröken inte vill beskriva utförligare - nej, man ska bära oron med sig under eftermiddagen, kvällen, natten, morgonen, förmiddagen, hela vägen fram till mötet. Ja, även detta skedde alltså idag. Och så barnkalaset, som väl på många sätt förflöt smärtfritt, förutom ytterligare ett par syrliga nålstick från Mikaela, bland annat hennes patenterade ”VAAAAAD!?”, med tillhörande sylvass blick, högt och ljudligt och synligt bland andra föräldrar och barn, allt för att jag släppt Frank ur sikte en stund när jag lagade hans legohusvagn som något klåfingrigt barn pillat sönder. Och när kalaset väl var slut, proklamerade Frank högt och tydligt att han inte ville hem till mig, han ville hem till mamma. För det är finare där. Roligare där. Och pappa är en jävla skitgubbe. Ja, det är ett otacksamt jobb att jag vara jag idag. Erika har läst mitt meddelande nu, men inte svarat. Eller, jo, nu har hon det. Och det var ett fullt rimligt svar, inget som triggar mig. Nu kanske jag kan sova. Men den här oron stannar kvar.