Tisdag 27 november - 07
Samtalet med chefen gick bra, och gjorde att jag tillfälligt trivdes bättre än på länge på jobbet. Jag fick höra att hon var mycket nöjd med mitt jobb och att hon hade fullt förtroende för mig. Det kändes skönt att höra, och en stor tyngd föll från mitt bröst. När även månadsmötet var avklarat kändes det som om resten av veckan skulle kunna bli relativt ångestfri. Så förhåll det sig också ett par dagar, men säg den lycka som varar för evigt…
--
Jag är egentligen emot allt som har med jobbaktivitet efter arbetstid att göra. Jag har så många personliga intressen som hela tiden försummas, och mina arbetskamrater, hur trevliga vissa av dem än må vara, träffar jag ju ändå varje vardag. Men i fredags gjorde jag ett undantag och följde för första gången med på av jobbets arrangerade ölträffar. Jag hade ändå bestämt att gå ut med Joel den kvällen, men han slutade inte förrän halv tolv. Om valet stod mellan att sitta hemma och uggla till dess och att festa med mina kollegor var det faktiskt ganska enkelt. Men jag hade ändå velat hela dagen. Jag var trött, och festande på fredagar brukar föra med sig fruktansvärda konsekvenser för kommande lördagen. Jag blir alldeles för bakfull av att gå ut med en hel arbetsvecka i ryggsäcken. Det har jag sagt förr, men det tål att upprepas.
Den här arbetsdagen avslutades också på sämsta möjliga sätt – med att en och samma person på företagets säljavdelning lyckades nosa upp två misstag jag gjort under de gångna månaderna, och genast sprang och skvallrade till chefen. Jag tror jag hatar henne, säljaren. Har jag någonsin sett ett falskt leende så är det hennes. Hon skiner upp som en sol varje gång man möter henne i korridoren, men i själva verket tycker hon att man är en riktig klåpare. Well, Malin, du är en falsk och slemmig säljartyp, och dina bilder på Facebook avslöjar att du nyligen haft en fullständigt vedervärdig frisyr.
Mina kollegor lämnade bygget en efter en.
”Vi ses sen då”, sa Charlotta och Johanna.
”Nej, det gör vi inte”, sa jag.
”Varför inte?”
”Jag tappade sugen bara.”
Jag satt kvar och jobbade i en halvtimme till. Strax innan jag skulle till att gå började mitt SIM-kort, som varit avstängt de senaste två dygnen, plötsligt att fungera igen. Allt kändes plötsligt lite lättare. Att ringa Maria och meddela att jag ändrat mig och trots allt ämnade dyka upp på hennes förfest, till exempel. Så det gjorde jag. Sedan satte jag mig på tunnelbanan mot Mörby Centrum. Maria bor vid Tekniska Högskolan, där även jag en gång bott (eller okej, övernattat är väl närmare sanningen, men Anna syster bodde där för några år sedan, Anna bodde där den sommaren, och jag tillbringade mycket tid hos Anna då) så jag blev lite nostalgisk när jag vandrade uppför backar som jag vandrat för flera år sedan.
Det var inte helt enkelt att hitta till Marias studentlägenhet. Efter en halvtimmes snurrande i området tog jag upp min mobil, vars batterier var i stort sett helt urladdade, och ringde henne. Innan mobilen skrek till och dog hann hon guida mig rätt, och snart fann jag mig vid hennes köksbord, med en flaska Le Bistro och hennes kompis Beckan framför mig. Det var en trevlig tjej som pluggade till psykolog i Linköping. Vi satt och snackade en stund, medan Maria gjorde sig i ordning, om psykologi och Linköping. Jag kände mig ganska kvick och charmerande. Ganska snart anslöt fler av mina arbetskamrater.
Det blev en herrans baluns där vinet och skaldjurspastan flödade, Håkan Hellström och gammal 90-talseuro dunkade i högtalarna, och när festen närmade sig sitt crescendo letade Cilla och jag upp soundtracket till ”Top Gun” på YouTube. Vi hade båda fina minnen av att ha dansat tryckare till den elgitarrsorgien i mellanstadiet, och nu spelade vi luftgitarr till den med närmast tårfyllda ögon. Ja, jag vet hur det låter… Tack och lov parkerade snart två taxibilar i gruset nedanför lägenheten, så vi skyndade oss ut och åkte till Hotellet på Östermalm.
Jag har varit där en gång tidigare, och det var ingen hit. Den gången dissade jag Johan, en av företagets säljare, rätt hårt, var oförskämd och stingslig och drog tidigt. Den här gången var det roligare, betydligt roligare, kanske för att jag hade fler roliga människor i släptåg. Jag fuldansade med Cilla, fyllesvamlade i soffan med Maria och Sebastian, snackade någorlunda seriöst med Beckan (”Är det här stället för stekigt för dig? Ja, för mig också. Platens Bar är bra, eller hur? Ja, där har jag hängt en del. Herrgårn? Verkar toppen!”) och hamnade slutligen i ett på tok för kort samtal med en Jenny på ekonomi, som jag inbillade mig flirtade med mig. Även hon tyckte stället var lite stekigt, vilket hon påpekade på eget initiativ, och det skulle ju faktiskt kunna vara ett tecken på att hon skulle kunna gilla en väldigt ostekig kille som jag.
”Vill du hänga med och köpa en öl?” frågade hon, men dum som jag var avstod jag. Senare försökte jag plocka upp samtalet på nytt, men då hade hon hittat en ny samtalspartner i form av en skäggig gubbe vars roll på företaget jag aldrig har fattat – han går mest omkring och blänger ilsket på mig…
Jag lät inte det tynga mig, utan fortsatte snurra runt en del. Efter ett tag hade klockan blivit tillräckligt mycket för att Joel skulle ansluta. Eftersom jag inte träffat honom på ett tag, och Hotellet började bli lite för högljutt för att man skulle kunna snacka där, drog vi vidare, bara han och jag. Vi hamnade på något ställe mitt emot T-Centralen som, om jag inte missminner mig, hette ”Lucky Duck”. Joel var nykter, och såg därför att jag fått lite för mycket innanför västen. Han tvingade i mig några glas vatten, men jag beställde fler öl, vilket nog neutraliserade vatteneffekten…
Vid halv tre någon gång avlägsnade jag mig. Det fick vara nog. Lyckades tajma tunnelbanan perfekt, och har för mig att jag faktiskt läste några sidor i en roman som heter ”Live Girls”, hur nu det gick till.
--
I Hallonbergen började jag kämpa mig tillbaka hem genom drivisen. Plötsligt hördes en röst bakom mig:
”Hallå, vänta!”
Jag vände mig om. En tjej stapplade fram på höga klackar.
”Jag tror vi ska gå åt samma håll, kan vi ta sällskap eller?”
”Ja, visst”, sa jag. Jag var inte vidare pratsugen, ville mest hem så snart som möjligt och däcka, men visst kunde vi väl sällskapa. Det rörde sig ju trots allt inte om så lång bit. Jag frågade vad hon hade gjort, och hon svarade. Sen var det tyst en liten stund.
”Du är bög, eller hur?”
Jag blev så paff att jag inte iddes svara. Inte för att jag kände mig förolämpad eller så, det finns betydligt värre saker att misstas för. Jag förstod bara inte vad hon fick det från. Jag är inte överdrivet maskulin, men inte särskilt feminin heller. Jag är väl mest en vanlig kille, varken mer eller mindre.
”Jag visste det!” utbrast hon när mitt svar uteblev. ”Det hörde jag direkt, på rösten!”
”Men… jag är inte bög?” försökte jag.
”Okej. Eh, nu känner jag igen mig. Jag ska ner hit! Hej då!”
Hon vek av mot en tvärgata, och ragglade hemåt. Ingen större förlust. Jag ragglade hemåt även jag och stupade i säng.Lördagen var en sån där dag man helst glömmer. Jag vaknade och trodde att jag mådde okej, men det gjorde jag inte. Jag försökte somna om, men det gick inte. Svettades och frös om vartannat, och så fort jag slöt ögonen blandades saker som sagts (mest roliga grejer som ”om du klippte håret kortare och började med gubbkeps skulle du se ut som Jude Law” och ”jag frågade Beckan vad hon tyckte om mina vänner, och hon sa specifikt att hon gillade just dig”), och gjorts under gårdagen samman med märkliga feberdrömmar om människor med rävsvansar, en sjungande morfar och sjunkande fartyg. Varje gång jag vaknade var det bara till den smärtsamma insikten att det inte fanns mycket att vara vaken för. Bara att öppna ögonen var en rejäl kraftansträngning. Inte förrän sent sent på kvällen tog jag mig ur sängen, och knappt ens då orkade jag äta något.
Nästa morgon ringde min mamma. Jag var betydligt piggare, och det var ett trevligt samtal, tills hon, i förbifarten, släppte en bomb.
”Ja visst ja, det har jag ju glömt att berätta! Din gamla klasskamrat Per, han är död!”
Han hade ramlat i vattnet utanför Patricia. Om han slagit i huvudet innan eller om han bara dragits ner av underströmmarna, det vet jag inte, men upp kom han aldrig. Han anmäldes försvunnen av de vänner han gått ut med, och återfanns i vattnet några dagar senare. Historien hade återberättats i tidningarna i slutet av oktober, men aldrig hade jag väl kunnat ana att det handlade om någon jag kände.
Jag tappade luften för ett ögonblick. Jag kan inte påstå att Per var någon av mina närmaste vänner. Vi umgicks aldrig utanför skolan. Men i klassrummet var han en av få ljusglimtar i ett hav av idioter och rötägg. Han var alltid lugn, sansad, vänlig, glad att se en. Snäll som få, och kunde finna något roligt i det mesta.
Han var en sån person som ingen kan säga något ont om.
Sista gången jag såg honom var juldagen förra året. Vi hade inte jättemycket att säga varandra, men skakade hand, småpratade lite, snackade lite gamla minnen och skildes åt. Därefter pratade vi lite på MSN ibland. Han bodde ju också i Stockholm, och det blev typiska Stockholmsämnen, som svårigheterna med att hitta ett drägligt boende. Jag saknar honom inte så mycket som ”vän” som jag hatar det faktum att han är borta. Det är så förbannat onödigt. Minnet av Per har hängt med mig sedan söndagen. Det hela känns bara så märkligt och sorgligt.
Tuesday, November 27, 2007
Tuesday, November 20, 2007
Direktören för det hele.
Tisdag 20 november - 07
Utomhus är det precis tillräckligt kallt för att en onämnbart fasansfull svart massa ska täcka asfalten. Om jag inte för länge sedan hade nått botten hade det kanske gjort mig nedstämd. Här inne är det också kallt. Jag har legat under täcket i någon timme och sovit bort det värsta av dagens trötthet, samt lagrat värme och energi nog att orka sitta uppe några timmar till och skriva på en arbetsrelaterad text som skulle ha varit färdig för flera veckor sedan. Imorgon har jag medarbetarsamtal med min chef. Jag har haft det två gånger tidigare i karriären, och båda gångerna led jag av lika svår ångest dagarna, och framförallt timmarna, innan. Så också nu. Jag avskyr medarbetarsamtal. Jag känner aldrig att jag gör ett bra jobb, känner alltid att jag underpresterar. Så allt positivt jag säger om mig själv under de där samtalen känns bara som dåliga lögner, och Millans blick när hon frågar hur jag trivs känns genomträngande, som en laserstråle som läser sanningen bakom de tomma orden. Kanske kommer jag att säga precis som det är den här gången istället. Eller så kanske något av de jobb jag sökt hinner att höra av sig med positivt. Hoppas det. Trots att inget av dem egentligen verkar vara särskilt mycket bättre än det jag har. Det vore så skönt att kunna bemöta eventuell negativ kritik med ett; ”Säg inget mer Millan, jag säger upp mig”.
--
Stack iväg tidigare från jobbet idag igen, för att gå på ännu en intervju. Maria följde med, och vi tog sällskap till Fridhemsplan. Hon for vidare hemåt och jag tog blåa linjen mot Akalla som så många gånger förr. Den här gången satt jag dock kvar när tåget stannade i Hallonbergen och följde med till Kista, där bemanningsföretaget som ville träffa mig var lokaliserat. Kista påminde mig en del om Skärholmen, med tunga lägenhetskomplex och gallerior. Kista Science Tower som man hört så mycket om, var verkligen något extra, och inte jätteenkelt att orientera sig i. Trots det lyckades jag hitta rätt, och kom till intervjun i god tid. Det var den svåraste intervjun jag varit med om på länge. Kanske var jag ofokuserad, eller så har frågorna på de senaste varit snällare, jag vet inte. Men det gick bra i alla fall. Tydligen hade de inte fått särskilt många bra sökande och min bakgrund var helt rätt, så mina chanser bör vara goda. Men som jag skrev här ovan, egentligen vill jag inte alls ha något nytt telefonjobb. Jag är utless på det. Jag har funderar mer och mer på framtiden, och blir jag inte journalist eller författare (högtflygande drömmar med tanke på min nuvarande situation och det faktum att jag knappt skriver längre) vill jag nog jobba på något förlag. Eller på bibliotek. Vad som helst som har med böcker och litteratur att göra. Jag vill börja plugga igen också, och har funderat på Medieteknik på Södertörn, som Maria hade vänligheten att tipsa om. Det borde kunna vara något. Men det är så svårt att veta vad man vill göra av sitt liv.
--
Tele2 ringde för en liten stund sen. Jag förstår dem verkligen inte. De ringer typ var tredje månad och ställer frågor om mitt abonnemang och avslutar med att fråga om jag är intresserad av att ringa ännu billigare än tidigare. Det kan de nämligen ordna med bara några knapptryckningar, och det vill jag väl? Och jag, jag orkar inte säga så mycket annat än; ”Visst”, så de trycker på sin knapp, men inte ser jag någon skillnad på mina fakturor. Jag ringer inte så farligt mycket, så mina räkningar har inte varit farligt höga från början. Men deras telefonsamtal börjar bli irriterande. Idag avslutade de dessutom med; ”Jag ser att du har en abonnemangsform som inte går att förlänga så… förlåt för att jag störde.”
För all del.
Utomhus är det precis tillräckligt kallt för att en onämnbart fasansfull svart massa ska täcka asfalten. Om jag inte för länge sedan hade nått botten hade det kanske gjort mig nedstämd. Här inne är det också kallt. Jag har legat under täcket i någon timme och sovit bort det värsta av dagens trötthet, samt lagrat värme och energi nog att orka sitta uppe några timmar till och skriva på en arbetsrelaterad text som skulle ha varit färdig för flera veckor sedan. Imorgon har jag medarbetarsamtal med min chef. Jag har haft det två gånger tidigare i karriären, och båda gångerna led jag av lika svår ångest dagarna, och framförallt timmarna, innan. Så också nu. Jag avskyr medarbetarsamtal. Jag känner aldrig att jag gör ett bra jobb, känner alltid att jag underpresterar. Så allt positivt jag säger om mig själv under de där samtalen känns bara som dåliga lögner, och Millans blick när hon frågar hur jag trivs känns genomträngande, som en laserstråle som läser sanningen bakom de tomma orden. Kanske kommer jag att säga precis som det är den här gången istället. Eller så kanske något av de jobb jag sökt hinner att höra av sig med positivt. Hoppas det. Trots att inget av dem egentligen verkar vara särskilt mycket bättre än det jag har. Det vore så skönt att kunna bemöta eventuell negativ kritik med ett; ”Säg inget mer Millan, jag säger upp mig”.
--
Stack iväg tidigare från jobbet idag igen, för att gå på ännu en intervju. Maria följde med, och vi tog sällskap till Fridhemsplan. Hon for vidare hemåt och jag tog blåa linjen mot Akalla som så många gånger förr. Den här gången satt jag dock kvar när tåget stannade i Hallonbergen och följde med till Kista, där bemanningsföretaget som ville träffa mig var lokaliserat. Kista påminde mig en del om Skärholmen, med tunga lägenhetskomplex och gallerior. Kista Science Tower som man hört så mycket om, var verkligen något extra, och inte jätteenkelt att orientera sig i. Trots det lyckades jag hitta rätt, och kom till intervjun i god tid. Det var den svåraste intervjun jag varit med om på länge. Kanske var jag ofokuserad, eller så har frågorna på de senaste varit snällare, jag vet inte. Men det gick bra i alla fall. Tydligen hade de inte fått särskilt många bra sökande och min bakgrund var helt rätt, så mina chanser bör vara goda. Men som jag skrev här ovan, egentligen vill jag inte alls ha något nytt telefonjobb. Jag är utless på det. Jag har funderar mer och mer på framtiden, och blir jag inte journalist eller författare (högtflygande drömmar med tanke på min nuvarande situation och det faktum att jag knappt skriver längre) vill jag nog jobba på något förlag. Eller på bibliotek. Vad som helst som har med böcker och litteratur att göra. Jag vill börja plugga igen också, och har funderat på Medieteknik på Södertörn, som Maria hade vänligheten att tipsa om. Det borde kunna vara något. Men det är så svårt att veta vad man vill göra av sitt liv.
--
Tele2 ringde för en liten stund sen. Jag förstår dem verkligen inte. De ringer typ var tredje månad och ställer frågor om mitt abonnemang och avslutar med att fråga om jag är intresserad av att ringa ännu billigare än tidigare. Det kan de nämligen ordna med bara några knapptryckningar, och det vill jag väl? Och jag, jag orkar inte säga så mycket annat än; ”Visst”, så de trycker på sin knapp, men inte ser jag någon skillnad på mina fakturor. Jag ringer inte så farligt mycket, så mina räkningar har inte varit farligt höga från början. Men deras telefonsamtal börjar bli irriterande. Idag avslutade de dessutom med; ”Jag ser att du har en abonnemangsform som inte går att förlänga så… förlåt för att jag störde.”
För all del.
Sunday, November 18, 2007
Moments in the snow.
Söndag 18 november - 07
Dagarna går och snön faller då och då, och jag gör egentligen inte så mycket. Tar en stillsam fika med Åsa. Äter en god middag hos Fredrik. Ser på nerladdade teveprogram på datorn. Läser lite och lyssnar på någon skiva. Ser snön smälta bort utanför. Jag har knappt skrivit ett ord på en vecka.
Vem är jag om jag inte skriver? Jag vet inte. Att skriva har alltid varit det jag fallit tillbaka på när resten av livet känts hopplöst. När jag hatat mitt jobb, när jag hatat mina vänner, när jag inte stått ut med min bostadssituation, när släkt och familj betett sig som skitstövlar, då har jag alltid kunnat tänka: Det här är inte jag. Det är inte det här jag ska göra. Det är inte här jag ska vara. Det här bara stoff, det är byggstenar, det är material, och en dag ska jag vara någon annan som gör något annat. Gör något med ord, ord som beskriver det här. Bland annat.
Nu har jag inte gjort något med ord på en vecka, och det oroar mig. Här krävs en uppryckning. Snarast.
--
I fredags lämnade jag jobbet två timmar tidigare än vanligt och åkte mot Huvudsta. Det var dags för intervju nummer två med min möjliga kommande arbetsgivare. Jag var trött och nervös och stirrade tomt ut genom fönstret. En tjej pratade i telefon mitt emot mig. Jag försökte att inte höra, eftersom det är oartigt att tjuvlyssna, men då min mp3-spelare säckat ihop lite smått var det svårt att låta bli. Särskilt som hon lät mer och mer upprörd och skärrad ju längre samtalet fortgick.
”Jag kan inte fatta att det är sant… Död? Men hur? Bara sådär? Har du pratat med mamma? Ringde du henne på jobbet? Du borde inte ha ringt henne på jobbet… Jag kommer börja gråta snart.”
Jag gjorde mitt bästa för att se neutral ut och fortsatte titta genom fönstret på de mörkgrå tunnelväggarna utanför. När jag gick av satt hon kvar med telefonen tryckt mot örat.
En tragedi rusade vidare genom underjorden.
Intervjun gick bra, men kändes ganska överflödig. Känns inte som om vare sig jag eller arbetsgivaren fick ut så mycket mer av det här mötet än det förra, men det var ganska avslappnat, och jag fick träffa två personer jag kommer att jobba med i framtiden om jag får jobbet och tackar ja till det. Som det är nu hänger allt för min del på lönen. Det verkar inte vara världens roligaste människor jag kommer att jobba med om jag tackar ja, så jag kommer att vara en stenhård förhandlare.
Moa hörde av sig när jag var på väg hem. Hon undrade om jag ville med ut till El Mundo på kvällen. Det ville jag gärna, förutsatt att jag fick mig lite sömn först. Det fick jag. Sov ett par timmar och vaknade vid åttatiden med något klarare huvud. Läste Hemingways ”Farväl Till Vapnen” på vägen in till stan, och irrade sedan omkring en stund på Söder med ett högljutt gäng Bajen-supporters oroväckande nära inpå, innan jag hittade till El Mundo.
Det blev en lugn och avslappnad kväll. Jag tog några öl med Moa och hennes fotografkompisar, och gav mig hem relativt tidigt. Köpte en kaffe och en kanelbulle på McDonalds som jag sedan avnjöt på tunnelbanan. Väl hemma var jag inte det minsta trött längre. Kaffet och kvällstuppluren hade sabbat alla chanser till nattsömn. Jag satt vaken vid datorn större delen av natten, och var således i ett zombieliknande tillstånd på lördagen.
--
Jag åkte in till stan igen på eftermiddagen, och mötte upp A vid Slussen. Vi for till Liljeholmen, där jag köpte en flaska vin och senare några böcker och skivor på Stadsmissionen. Vi hade egentligen åkt in för att kolla utställningen ”Skins” på Färgfabriken, men den var inte kvar där, utan hade bytts ut mot en massa glasskulpturer som var måttligt underhållande att titta på. Så det blev en kort visit. Jag köpte en kebabrulle i Hallonbergen och åt den till kvällsmat. Sen la jag mig och sov, för att orka med nattens aktiviteter. Jag skulle nämligen ut på dåligheter med nya och gamla arbetskamrater.
Vid niotiden åkte jag in till stan. Var då ganska berusad på rödvin, men kunde ändå, vilket kändes ganska passande, läsa ytterligare några sidor i ”Farväl Till Vapnen”.
”Vad läser du?” frågade en alkis som satt i sätet på andra sidan vagnen.
”Hemingway”, sa jag.
”Han är bra!” tyckte alkisen. ”Jag läste mycket på den tiden då jag inte var hemlös. Vad gillar du min fyllefrilla?” Han hade lindat en röd halsduk runt huvudet och stuckit in sugrör och plastbestick innanför kanten. Något som liknade fjädrar stack ut ur sugrören.
”Jo, det ser bra ut”, sa jag. ”Jag gillar fjädrarna.”
”Det är inte fjädrar, det är några jävla växter av nåt slag”, sa alkisen. Det var tydligen någon slags tribut till Pippi Långstrump.
--
Louise och jag möttes utanför spärrarna och gick från Slussen till Hjärtats Bar, där vår före detta kollega Ylva väntade med några träbockar till vänner. De ville dra vidare till flådigare domäner ganska snart, så jag och Louise blev ensamma. Vi ringde John, den nya killen på vår avdelning, som tydligen också skulle ut och svira den här kvällen. Han befann sig på Söderkällaren, ett av de sunkigaste ställena man kan tänka sig, men vi gick dit ändå. John var så full att han knappt var kontaktbar, och på vilket annat ställe som helst hade han förmodligen blivit utslängd. Jag snackade med två it-killar, regular nerds, som berättade om sina välbetalda slackerjobb, och jag blev lite avundsjuk. När Söderkällaren stängde vid klockan ett gick de vidare till Kvarnen, men jag var trött och hungrig, så kvällen fick vara slut där för min del.
--
Och så blev det söndag, och min ordlösa vecka fick ett slut. Jag har suttit på sängen mest hela dagen, gjort några undantag för att laga potatissallad, äta citronmuffins, städa undan lite… Men mestadels har jag legat eller suttit på sängen, sett på film och skrivit. Jag måste tvinga mig till det, skrivandet, men det går. Nästa vecka måste det gå bättre.
Dagarna går och snön faller då och då, och jag gör egentligen inte så mycket. Tar en stillsam fika med Åsa. Äter en god middag hos Fredrik. Ser på nerladdade teveprogram på datorn. Läser lite och lyssnar på någon skiva. Ser snön smälta bort utanför. Jag har knappt skrivit ett ord på en vecka.
Vem är jag om jag inte skriver? Jag vet inte. Att skriva har alltid varit det jag fallit tillbaka på när resten av livet känts hopplöst. När jag hatat mitt jobb, när jag hatat mina vänner, när jag inte stått ut med min bostadssituation, när släkt och familj betett sig som skitstövlar, då har jag alltid kunnat tänka: Det här är inte jag. Det är inte det här jag ska göra. Det är inte här jag ska vara. Det här bara stoff, det är byggstenar, det är material, och en dag ska jag vara någon annan som gör något annat. Gör något med ord, ord som beskriver det här. Bland annat.
Nu har jag inte gjort något med ord på en vecka, och det oroar mig. Här krävs en uppryckning. Snarast.
--
I fredags lämnade jag jobbet två timmar tidigare än vanligt och åkte mot Huvudsta. Det var dags för intervju nummer två med min möjliga kommande arbetsgivare. Jag var trött och nervös och stirrade tomt ut genom fönstret. En tjej pratade i telefon mitt emot mig. Jag försökte att inte höra, eftersom det är oartigt att tjuvlyssna, men då min mp3-spelare säckat ihop lite smått var det svårt att låta bli. Särskilt som hon lät mer och mer upprörd och skärrad ju längre samtalet fortgick.
”Jag kan inte fatta att det är sant… Död? Men hur? Bara sådär? Har du pratat med mamma? Ringde du henne på jobbet? Du borde inte ha ringt henne på jobbet… Jag kommer börja gråta snart.”
Jag gjorde mitt bästa för att se neutral ut och fortsatte titta genom fönstret på de mörkgrå tunnelväggarna utanför. När jag gick av satt hon kvar med telefonen tryckt mot örat.
En tragedi rusade vidare genom underjorden.
Intervjun gick bra, men kändes ganska överflödig. Känns inte som om vare sig jag eller arbetsgivaren fick ut så mycket mer av det här mötet än det förra, men det var ganska avslappnat, och jag fick träffa två personer jag kommer att jobba med i framtiden om jag får jobbet och tackar ja till det. Som det är nu hänger allt för min del på lönen. Det verkar inte vara världens roligaste människor jag kommer att jobba med om jag tackar ja, så jag kommer att vara en stenhård förhandlare.
Moa hörde av sig när jag var på väg hem. Hon undrade om jag ville med ut till El Mundo på kvällen. Det ville jag gärna, förutsatt att jag fick mig lite sömn först. Det fick jag. Sov ett par timmar och vaknade vid åttatiden med något klarare huvud. Läste Hemingways ”Farväl Till Vapnen” på vägen in till stan, och irrade sedan omkring en stund på Söder med ett högljutt gäng Bajen-supporters oroväckande nära inpå, innan jag hittade till El Mundo.
Det blev en lugn och avslappnad kväll. Jag tog några öl med Moa och hennes fotografkompisar, och gav mig hem relativt tidigt. Köpte en kaffe och en kanelbulle på McDonalds som jag sedan avnjöt på tunnelbanan. Väl hemma var jag inte det minsta trött längre. Kaffet och kvällstuppluren hade sabbat alla chanser till nattsömn. Jag satt vaken vid datorn större delen av natten, och var således i ett zombieliknande tillstånd på lördagen.
--
Jag åkte in till stan igen på eftermiddagen, och mötte upp A vid Slussen. Vi for till Liljeholmen, där jag köpte en flaska vin och senare några böcker och skivor på Stadsmissionen. Vi hade egentligen åkt in för att kolla utställningen ”Skins” på Färgfabriken, men den var inte kvar där, utan hade bytts ut mot en massa glasskulpturer som var måttligt underhållande att titta på. Så det blev en kort visit. Jag köpte en kebabrulle i Hallonbergen och åt den till kvällsmat. Sen la jag mig och sov, för att orka med nattens aktiviteter. Jag skulle nämligen ut på dåligheter med nya och gamla arbetskamrater.
Vid niotiden åkte jag in till stan. Var då ganska berusad på rödvin, men kunde ändå, vilket kändes ganska passande, läsa ytterligare några sidor i ”Farväl Till Vapnen”.
”Vad läser du?” frågade en alkis som satt i sätet på andra sidan vagnen.
”Hemingway”, sa jag.
”Han är bra!” tyckte alkisen. ”Jag läste mycket på den tiden då jag inte var hemlös. Vad gillar du min fyllefrilla?” Han hade lindat en röd halsduk runt huvudet och stuckit in sugrör och plastbestick innanför kanten. Något som liknade fjädrar stack ut ur sugrören.
”Jo, det ser bra ut”, sa jag. ”Jag gillar fjädrarna.”
”Det är inte fjädrar, det är några jävla växter av nåt slag”, sa alkisen. Det var tydligen någon slags tribut till Pippi Långstrump.
--
Louise och jag möttes utanför spärrarna och gick från Slussen till Hjärtats Bar, där vår före detta kollega Ylva väntade med några träbockar till vänner. De ville dra vidare till flådigare domäner ganska snart, så jag och Louise blev ensamma. Vi ringde John, den nya killen på vår avdelning, som tydligen också skulle ut och svira den här kvällen. Han befann sig på Söderkällaren, ett av de sunkigaste ställena man kan tänka sig, men vi gick dit ändå. John var så full att han knappt var kontaktbar, och på vilket annat ställe som helst hade han förmodligen blivit utslängd. Jag snackade med två it-killar, regular nerds, som berättade om sina välbetalda slackerjobb, och jag blev lite avundsjuk. När Söderkällaren stängde vid klockan ett gick de vidare till Kvarnen, men jag var trött och hungrig, så kvällen fick vara slut där för min del.
--
Och så blev det söndag, och min ordlösa vecka fick ett slut. Jag har suttit på sängen mest hela dagen, gjort några undantag för att laga potatissallad, äta citronmuffins, städa undan lite… Men mestadels har jag legat eller suttit på sängen, sett på film och skrivit. Jag måste tvinga mig till det, skrivandet, men det går. Nästa vecka måste det gå bättre.
Sunday, November 11, 2007
Loaded man.
Söndag 11 november - 07
Skulle ut och svira med Olof och Anna M, så på lördagskvällen stack jag ut i mörkret och köpte ett sexpack i kvarterskiosken. Gubben bakom disken var vänlig och gav mig två kronors kredit, för jag hade inte tillräckligt mycket pengar på mig. Jag drack två öl hemma framför datorn. Det var länge sen jag drack öl hemma, länge sen jag lyssnade på Pavement och kände ölskummet sakta förflytta sig till huvudet. Det var trevligt att uppleva det igen, som en tillfällig tidsresa. Ute var det kallt. Snö på marken, men jag valde ändå att ta kavajen istället för rocken. Jag skulle ju ändå inte röra mig någon sträcka som var längre än den mellan lägenheten och tunnelbanan. Jag traskade iväg, svor och knör skosnörena några gånger, och på vägen mellan T-Centralen och Fruängen fick jag trängas med en gubbe som luktade gammal avföring. Det var en rejäl lättnad att få komma av.
Jag hade aldrig varit hos Olof förut, så han fick guida mig via telefonen, och jag hittade hem till honom utan incidenter. Väl på plats hann jag bara dricka en öl innan det var dags att dra igen, vilket fick hela visiten att kännas ganska meningslös. Men vi tog en trevlig promenad till nästa tunnelbanestation i alla fall, och det tog inte allt för lång tid att åka hem till Anna M.
Planen var att vi skulle möta upp Annas kompisar utanför Carmen, och sedan i samlad trupp åka till Älvsjö, där några andra av hennes vänner hade inflyttningsfest i en villa. Jag hade inte varit förutseende och köpt något annat än folkölen, så jag kände mig smärtsamt nykter, och det finns få saker som är värre än att vara nykter bland människor som är fulla. Man känner sig inte lika glad, man skrattar inte lika högt och inte åt samma saker, man tar ingen plats. Det sistnämnda brukar inte vara problem om man är bland människor som släpper in en ändå, men i det här fallet kände jag redan under promenaden till Carmen att jag hamnade utanför, så väl bokstavligt som bildligt talat.
Utanför Carmen samlade hela det glada gänget i en cirkel och började tjattra om hur fantastiskt det var att de alla kände någon som kände någon annan i ringen. Hela gänget utom jag, som hamnade utanför den kärleksfulla cirkeln av glädje och samhörighet. Då lackade jag. En hel kväll i Älvsjö utan möjlighet att ta sig hem (pendeln slutar gå vid ungefär halv ett, och nej, det är inte omöjligt att sig hem på andra sätt, men det är väldigt osmidigt och tidsödande) med det här inbjudande och välkomnande gänget, var inte något jag kände mig särskilt upplagd för. Jag vill inte behöva tävla med andra, mer högljudda individer om uppmärksamheten, det är bara förnedrande och jag är dömd att misslyckas.
”Jag drar nog hem istället”, sa jag.
”Naaaaaaw”, sa gänget.
”Nej, lägg… lägg av!”, sa jag och gick. Jag kände deras blickar bränna i ryggen. Jag var inte bara en banger, jag var en paria, ett freak, och framför allt en konstig jävel. Jag knöt näven och kände för att böla eller be allt och alla att dra åt helvete. Känslan av utanförskap är bland det värsta som finns, till och med värre än att vara nykter bland folk som är berusade.
När jag kommit ner till backkrönet, sneddat ut på Folkungagatan och lämnat de brännande blickarna bakom mig, kom jag på andra tankar. Jag ville gå ut trots allt, men med människor som ger energi istället för att ta. Jag ringde Frida, som satt hemma och drack öl med Camilla.
”Vi ska till Metro med Fredrik strax. Han har skaffat telefon nu, så du kan ringa honom”.
Jag ringde Fredrik och gick dit, och snart satt vi alla fyra i Metromörkret med varsin öl. Det var riktigt trevligt, och en kväll som kunde ha avslutat med en bitter ung man på blå linjen med en knuten näve i fickan, kändes till sist riktigt bra. Jag snackade mycket med Camilla, vilket var extra kul eftersom jag inte riktigt fått tillfälle till det sist vi sågs. Vi talade jobb, studier och litteratur, och rätt som det var skulle Metro stänga, och vi gick hem till Fredrik på efterfest. Vi satt där en bra stund, drack folköl och snackade och lyssnade på ”Forever Young” gång på gång på gång, tills Fredrik sade ifrån att det var dags att åka hem. Tack och lov hade inte tunnelbanan slutat gå, jag han med den sista.
På natten, eller morgonen snarare, drömde jag att någon sa till mig; ”Niklas, jag skulle vilja tycka om dig, men du har ingen personlighet, ingen karaktär, ingen passion. Varje gång du säger något låter det som en replik du har övat in och som du levererar utan känsla. Det är som om du inte fanns.”
Bakfylleångesten jag vaknade till var behaglig i jämförelse. Det fanns väldigt mycket sanning i de orden.
Skulle ut och svira med Olof och Anna M, så på lördagskvällen stack jag ut i mörkret och köpte ett sexpack i kvarterskiosken. Gubben bakom disken var vänlig och gav mig två kronors kredit, för jag hade inte tillräckligt mycket pengar på mig. Jag drack två öl hemma framför datorn. Det var länge sen jag drack öl hemma, länge sen jag lyssnade på Pavement och kände ölskummet sakta förflytta sig till huvudet. Det var trevligt att uppleva det igen, som en tillfällig tidsresa. Ute var det kallt. Snö på marken, men jag valde ändå att ta kavajen istället för rocken. Jag skulle ju ändå inte röra mig någon sträcka som var längre än den mellan lägenheten och tunnelbanan. Jag traskade iväg, svor och knör skosnörena några gånger, och på vägen mellan T-Centralen och Fruängen fick jag trängas med en gubbe som luktade gammal avföring. Det var en rejäl lättnad att få komma av.
Jag hade aldrig varit hos Olof förut, så han fick guida mig via telefonen, och jag hittade hem till honom utan incidenter. Väl på plats hann jag bara dricka en öl innan det var dags att dra igen, vilket fick hela visiten att kännas ganska meningslös. Men vi tog en trevlig promenad till nästa tunnelbanestation i alla fall, och det tog inte allt för lång tid att åka hem till Anna M.
Planen var att vi skulle möta upp Annas kompisar utanför Carmen, och sedan i samlad trupp åka till Älvsjö, där några andra av hennes vänner hade inflyttningsfest i en villa. Jag hade inte varit förutseende och köpt något annat än folkölen, så jag kände mig smärtsamt nykter, och det finns få saker som är värre än att vara nykter bland människor som är fulla. Man känner sig inte lika glad, man skrattar inte lika högt och inte åt samma saker, man tar ingen plats. Det sistnämnda brukar inte vara problem om man är bland människor som släpper in en ändå, men i det här fallet kände jag redan under promenaden till Carmen att jag hamnade utanför, så väl bokstavligt som bildligt talat.
Utanför Carmen samlade hela det glada gänget i en cirkel och började tjattra om hur fantastiskt det var att de alla kände någon som kände någon annan i ringen. Hela gänget utom jag, som hamnade utanför den kärleksfulla cirkeln av glädje och samhörighet. Då lackade jag. En hel kväll i Älvsjö utan möjlighet att ta sig hem (pendeln slutar gå vid ungefär halv ett, och nej, det är inte omöjligt att sig hem på andra sätt, men det är väldigt osmidigt och tidsödande) med det här inbjudande och välkomnande gänget, var inte något jag kände mig särskilt upplagd för. Jag vill inte behöva tävla med andra, mer högljudda individer om uppmärksamheten, det är bara förnedrande och jag är dömd att misslyckas.
”Jag drar nog hem istället”, sa jag.
”Naaaaaaw”, sa gänget.
”Nej, lägg… lägg av!”, sa jag och gick. Jag kände deras blickar bränna i ryggen. Jag var inte bara en banger, jag var en paria, ett freak, och framför allt en konstig jävel. Jag knöt näven och kände för att böla eller be allt och alla att dra åt helvete. Känslan av utanförskap är bland det värsta som finns, till och med värre än att vara nykter bland folk som är berusade.
När jag kommit ner till backkrönet, sneddat ut på Folkungagatan och lämnat de brännande blickarna bakom mig, kom jag på andra tankar. Jag ville gå ut trots allt, men med människor som ger energi istället för att ta. Jag ringde Frida, som satt hemma och drack öl med Camilla.
”Vi ska till Metro med Fredrik strax. Han har skaffat telefon nu, så du kan ringa honom”.
Jag ringde Fredrik och gick dit, och snart satt vi alla fyra i Metromörkret med varsin öl. Det var riktigt trevligt, och en kväll som kunde ha avslutat med en bitter ung man på blå linjen med en knuten näve i fickan, kändes till sist riktigt bra. Jag snackade mycket med Camilla, vilket var extra kul eftersom jag inte riktigt fått tillfälle till det sist vi sågs. Vi talade jobb, studier och litteratur, och rätt som det var skulle Metro stänga, och vi gick hem till Fredrik på efterfest. Vi satt där en bra stund, drack folköl och snackade och lyssnade på ”Forever Young” gång på gång på gång, tills Fredrik sade ifrån att det var dags att åka hem. Tack och lov hade inte tunnelbanan slutat gå, jag han med den sista.
På natten, eller morgonen snarare, drömde jag att någon sa till mig; ”Niklas, jag skulle vilja tycka om dig, men du har ingen personlighet, ingen karaktär, ingen passion. Varje gång du säger något låter det som en replik du har övat in och som du levererar utan känsla. Det är som om du inte fanns.”
Bakfylleångesten jag vaknade till var behaglig i jämförelse. Det fanns väldigt mycket sanning i de orden.
Friday, November 9, 2007
The week never starts round here.
Fredag 9 november - 07
Den första snön har fallit, tjocka vita klumpar som sedan övergått i vanligt regn, och tillbaka till snö igen. Grannen har fest, spelar gitarr och röker, och någonstans ifrån läcker röken in i min lägenhet, där jag har fredagsmys i sängen med teveserier (”The IT-Crowd”, ”Tell Me You Love Me”) och film (”Backwoods”). Jag är trött men jag överlever.
Veckan har varit ganska okej. I måndags fick jag jobba över en halvtimme på grund av ett datastrul som gjorde att jag inte kunde slutföra en arbetsuppgift i tid. Det var extra surt eftersom Valle var i stan, högst tillfälligt, och nu han jag bara träffa honom och David i en halvtimma innan jag var tvungen att dra vidare. Vi sågs på Falafelkungen vid Stadsbiblioteket, jag åt en meny och sen var det redan dags att röra på sig. De skulle vidare och kolla på Arcade Fire, och jag skulle möta Moa längre ner på gatan, så jag sa farväl till mina vänner och förlängde stegen. Tyvärr gick jag först åt helt fel håll, så jag fick vända om och förlänga stegen ytterligare, men till slut befann jag mig i alla fall utanför ABF:s lokaler, där vi skulle bevittna en debatt i ämnet yttrandefrihet kontra kränkningar. Det var en intressant debatt, helt klart. De utgick från boken ”Myggor och Tigrar” och Lars Vilks teckning av Mohammed som rondellhund. Debattörerna själva lyckades få de vitt skilda exemplen att ändå framstå som ganska närbesläktade, medan de åskådare som gav sig in i debatten sällan såg några röda trådar. De var där antingen för att debattera litteratur eller religion, aldrig bådadera. Mest givande med debatten var nog ändå, för min del, att jag började längta tillbaka till journalistiken. Det var så länge sen jag överhuvudtaget tänkte på att det yrket var något jag en gång utbildade mig till, att det var något jag en gång ville ägna mig åt. Nu känns det som att jag kanske vill det igen. Det är inte så dumt.
På jobbfronten är det också trevligt att kunna berätta att Proffice har hört av sig igen. Nästa fredag är det dags för intervju nummer tre (av hur många?) och jag pendlar varje dag mellan att desperat hoppas att jag ska få det och att känna att det inte spelar någon större roll. Ofta kan det svänga rejält under en och samma dag. Igår exempelvis, hade vi workshop. Vi isolerade oss på ett separat kontor, åt god mat och varvade regelrätta möten med uppgifter av teambuildingkaraktär. En del grejer kändes roliga och givande, men det var mycket floskler och mycket tomma ord som mest yttrades för husfridens skull. Då drömde jag om den dag jag får lämna in min uppsägningsblankett.
Efteråt åkte vi in till centrum, där vi bjöds på mat på Jensens Böfhus. Det var ingen höjdarmåltid, men blev ganska trevligt ändå eftersom jag fick i mig två öl, och fick precis den respons jag behövde för att hålla låda ordentligt. Jag och Maria fick syn på en prydnad i form av en ko med ett väldigt ångestladdat uttryck i ansiktet, och den kon blev ett återkommande skämt under kvällen. Sen blev det lite tristare när vi skulle dra vidare, och mina förslag blev fullständigt utklassade i antal röster. Vi hamnade till slut på Bishops Arms, där ölen var så dyr att jag inte hade råd med mer än en, och därmed fick kvällen ett ganska abrupt slut utan att något särskilt spännande skedde. Känns ganska talande för hela den här veckan. På gott och ont.
Den första snön har fallit, tjocka vita klumpar som sedan övergått i vanligt regn, och tillbaka till snö igen. Grannen har fest, spelar gitarr och röker, och någonstans ifrån läcker röken in i min lägenhet, där jag har fredagsmys i sängen med teveserier (”The IT-Crowd”, ”Tell Me You Love Me”) och film (”Backwoods”). Jag är trött men jag överlever.
Veckan har varit ganska okej. I måndags fick jag jobba över en halvtimme på grund av ett datastrul som gjorde att jag inte kunde slutföra en arbetsuppgift i tid. Det var extra surt eftersom Valle var i stan, högst tillfälligt, och nu han jag bara träffa honom och David i en halvtimma innan jag var tvungen att dra vidare. Vi sågs på Falafelkungen vid Stadsbiblioteket, jag åt en meny och sen var det redan dags att röra på sig. De skulle vidare och kolla på Arcade Fire, och jag skulle möta Moa längre ner på gatan, så jag sa farväl till mina vänner och förlängde stegen. Tyvärr gick jag först åt helt fel håll, så jag fick vända om och förlänga stegen ytterligare, men till slut befann jag mig i alla fall utanför ABF:s lokaler, där vi skulle bevittna en debatt i ämnet yttrandefrihet kontra kränkningar. Det var en intressant debatt, helt klart. De utgick från boken ”Myggor och Tigrar” och Lars Vilks teckning av Mohammed som rondellhund. Debattörerna själva lyckades få de vitt skilda exemplen att ändå framstå som ganska närbesläktade, medan de åskådare som gav sig in i debatten sällan såg några röda trådar. De var där antingen för att debattera litteratur eller religion, aldrig bådadera. Mest givande med debatten var nog ändå, för min del, att jag började längta tillbaka till journalistiken. Det var så länge sen jag överhuvudtaget tänkte på att det yrket var något jag en gång utbildade mig till, att det var något jag en gång ville ägna mig åt. Nu känns det som att jag kanske vill det igen. Det är inte så dumt.
På jobbfronten är det också trevligt att kunna berätta att Proffice har hört av sig igen. Nästa fredag är det dags för intervju nummer tre (av hur många?) och jag pendlar varje dag mellan att desperat hoppas att jag ska få det och att känna att det inte spelar någon större roll. Ofta kan det svänga rejält under en och samma dag. Igår exempelvis, hade vi workshop. Vi isolerade oss på ett separat kontor, åt god mat och varvade regelrätta möten med uppgifter av teambuildingkaraktär. En del grejer kändes roliga och givande, men det var mycket floskler och mycket tomma ord som mest yttrades för husfridens skull. Då drömde jag om den dag jag får lämna in min uppsägningsblankett.
Efteråt åkte vi in till centrum, där vi bjöds på mat på Jensens Böfhus. Det var ingen höjdarmåltid, men blev ganska trevligt ändå eftersom jag fick i mig två öl, och fick precis den respons jag behövde för att hålla låda ordentligt. Jag och Maria fick syn på en prydnad i form av en ko med ett väldigt ångestladdat uttryck i ansiktet, och den kon blev ett återkommande skämt under kvällen. Sen blev det lite tristare när vi skulle dra vidare, och mina förslag blev fullständigt utklassade i antal röster. Vi hamnade till slut på Bishops Arms, där ölen var så dyr att jag inte hade råd med mer än en, och därmed fick kvällen ett ganska abrupt slut utan att något särskilt spännande skedde. Känns ganska talande för hela den här veckan. På gott och ont.
Tuesday, November 6, 2007
Hemstadskänslan.
Tisdag 6 november - 07
Fredagskväll. Jag sitter på en Säfflebuss någonstans mellan Stockholm och Karlskoga, och någonstans mellan nuet, dået och framtiden kliver någon över min grav. Jag vet inte vad som triggar denna känsla, men det har förmodligen något med resandet att göra. Rullande däck under mig får alltid hjulen i huvudet att börja röra sig, ibland oroande snabbt. Tankar flyger som nyårsraketer, fram och tillbaka mellan hjärnhalvorna, slår i, sveder, rispar och detonerar. Sabbar och förstör, ställer till med kaos och kalabalik. Den här kvällen var det en känsla av dåligt samvete som dominerar. Vem jag känner det dåliga samvetet inför, vem jag inbillarmig att jag gjort illa, det förtäljer inte historien. Det vet jag inte själv. Mina arbetskamrater för att jag under tre dagar varit sjukskriven trots att jag egentligen inte varit för sjuk för att jobba? Min vän som jag inte kan göra ett skit för att hjälpa, när han mår som allra sämst? Mig själv?
Jag vet inte. Jag lutar huvudet mot rutan och somnar medan vägpinnarna målar vita streck i novembermörkret.
--
Väl hemma hos mamma känns det lite bättre. Jag sitter i soffan en stund och tittar på teve, för första gången på oerhört länge. Jag går och lägger mig ganska snart. Läser lite Joan Didion, men känner mig inte mottaglig för hennes akademiska postdödsångest, så jag somnar rätt snart. När jag vaknar nästa morgon, av att hunden klättrat upp i sängen och lagt sig tätt intill (efter en lång stund av rännande från rum till rum, ylanden och gnyenden och hoppandes upp och ner från sängen) duschar jag och går sedan ner för trapporna till en väntande bil. Min pappa skjutsar hem mig till den lägenhet han ska ha hjälp att flytta ifrån. Jag bjuds på en rejäl frukost bestående av kokt ägg, knäckebröd, mjukt bröd, kaffe och juice, och sedan börjar flyttandet. Viktor, Emil, jag och pappas arbetskamrat Mattias bär möbler i timmarna två. Sedan faller Emil bort, och Johanna tillkommer. Vi bjuds på spaghetti och köttfärssås till lunch, och sedan fortsätter flyttandet. Klockan fyra har jag fullgjort mina plikter, och pappa kör hem mig till mamma, där jag duschar och sedan vilar ut på sängen en stund med hunden som sporadiskt sällskap. Kring klockan sex anländer min mormor och morfar, och jag umgås med dem en stund. Mamma har lagat tacopaj, och trots dagens tidigare matorgier äter jag med god aptit. Efter en stund kommer Jannis, som jag sedan tidigare bestämt att gå ut med senare på kvällen. Vi sitter i mitt högst tillfälliga sovrum en stund, dricker lite folköl och pratar om gamla och nya tider, och slutligen lufsar vi, mot bättre vetande, iväg mot Red Brick. Till en början är det ungefär lika meningslöst som alltid. Trevligt att sitta där med Jannis och en stor stark, men i övrigt är det ett sorgligt gäng människor där inne, och de som inte är sorgliga är ointresserade eller ointressanta. Vi blir ändå kvar till stängning. Tack och lov lyckas jag begränsa mig till två öl och blir därför vare sig särskilt pank eller särskilt full. Däremot byter jag faktiskt nummer med en nyfunnen Karlskoga-bekant. Det är lite överraskande, och smått glädjande. Lite tråkigare, hinner jag tänka, är att jag inte en enda gång under Allhelgonaaftonen har besökt en kyrkogård. Den storslagna synen av hundratals brinnande ljus är annars en av höstens höjdpunkter.
Morgonen därpå blir jag väckt av hunden igen, men det gör mig inte särskilt mycket. Jag är ganska pigg, vilket är skönt, eftersom mamma och jag ska ut på promenad i Naturen. Det blir så sällan jag vistas i naturen, och jag känner ett allt större behov av det. Den här dagen är en av de sista för året då träden har löv kvar på grenarna. Snart har de fallit bort helt, och den dystraste tiden inleds. Men idag är det fint ute, ganska soligt och helt vindstilla. Hunden hittar en stor stock att släpa runt på och blir kaxigare än vanligt. Det är roligt att se. Efter promenaden åker vi till mormors och morfars hus, där jag går igenom några kartonger med gamla prylar som ställts in i deras förråd. Hittar en del gamla böcker som jag glömt bort, och en väska som min moster haft på sjuttiotalet någon gång. Det är en unisexväska, och då min gått sönder väljer jag att behålla denna. Det blir fika också, kaffe och kaka, innan vi åker vidare till Johanna, som ska bjuda på söndagsmiddag. Det blir kycklig och klyftpotatis. Jag hinner vila en stund hemma hos mamma innan det är dags att vinka adjö till Karlskoga för den här gången. Jag sätter mig på bussen, placerar hörlurarna mot öronen och fokuserar blicken på ingenting utanför fönstret. Somnar och vaknar med en välbekant känsla.
Jag sitter på en Swebus någonstans mellan Karlskoga och Stockholm, och någonstans mellan nuet, dået och framtiden kliver någon över min grav.
Fredagskväll. Jag sitter på en Säfflebuss någonstans mellan Stockholm och Karlskoga, och någonstans mellan nuet, dået och framtiden kliver någon över min grav. Jag vet inte vad som triggar denna känsla, men det har förmodligen något med resandet att göra. Rullande däck under mig får alltid hjulen i huvudet att börja röra sig, ibland oroande snabbt. Tankar flyger som nyårsraketer, fram och tillbaka mellan hjärnhalvorna, slår i, sveder, rispar och detonerar. Sabbar och förstör, ställer till med kaos och kalabalik. Den här kvällen var det en känsla av dåligt samvete som dominerar. Vem jag känner det dåliga samvetet inför, vem jag inbillarmig att jag gjort illa, det förtäljer inte historien. Det vet jag inte själv. Mina arbetskamrater för att jag under tre dagar varit sjukskriven trots att jag egentligen inte varit för sjuk för att jobba? Min vän som jag inte kan göra ett skit för att hjälpa, när han mår som allra sämst? Mig själv?
Jag vet inte. Jag lutar huvudet mot rutan och somnar medan vägpinnarna målar vita streck i novembermörkret.
--
Väl hemma hos mamma känns det lite bättre. Jag sitter i soffan en stund och tittar på teve, för första gången på oerhört länge. Jag går och lägger mig ganska snart. Läser lite Joan Didion, men känner mig inte mottaglig för hennes akademiska postdödsångest, så jag somnar rätt snart. När jag vaknar nästa morgon, av att hunden klättrat upp i sängen och lagt sig tätt intill (efter en lång stund av rännande från rum till rum, ylanden och gnyenden och hoppandes upp och ner från sängen) duschar jag och går sedan ner för trapporna till en väntande bil. Min pappa skjutsar hem mig till den lägenhet han ska ha hjälp att flytta ifrån. Jag bjuds på en rejäl frukost bestående av kokt ägg, knäckebröd, mjukt bröd, kaffe och juice, och sedan börjar flyttandet. Viktor, Emil, jag och pappas arbetskamrat Mattias bär möbler i timmarna två. Sedan faller Emil bort, och Johanna tillkommer. Vi bjuds på spaghetti och köttfärssås till lunch, och sedan fortsätter flyttandet. Klockan fyra har jag fullgjort mina plikter, och pappa kör hem mig till mamma, där jag duschar och sedan vilar ut på sängen en stund med hunden som sporadiskt sällskap. Kring klockan sex anländer min mormor och morfar, och jag umgås med dem en stund. Mamma har lagat tacopaj, och trots dagens tidigare matorgier äter jag med god aptit. Efter en stund kommer Jannis, som jag sedan tidigare bestämt att gå ut med senare på kvällen. Vi sitter i mitt högst tillfälliga sovrum en stund, dricker lite folköl och pratar om gamla och nya tider, och slutligen lufsar vi, mot bättre vetande, iväg mot Red Brick. Till en början är det ungefär lika meningslöst som alltid. Trevligt att sitta där med Jannis och en stor stark, men i övrigt är det ett sorgligt gäng människor där inne, och de som inte är sorgliga är ointresserade eller ointressanta. Vi blir ändå kvar till stängning. Tack och lov lyckas jag begränsa mig till två öl och blir därför vare sig särskilt pank eller särskilt full. Däremot byter jag faktiskt nummer med en nyfunnen Karlskoga-bekant. Det är lite överraskande, och smått glädjande. Lite tråkigare, hinner jag tänka, är att jag inte en enda gång under Allhelgonaaftonen har besökt en kyrkogård. Den storslagna synen av hundratals brinnande ljus är annars en av höstens höjdpunkter.
Morgonen därpå blir jag väckt av hunden igen, men det gör mig inte särskilt mycket. Jag är ganska pigg, vilket är skönt, eftersom mamma och jag ska ut på promenad i Naturen. Det blir så sällan jag vistas i naturen, och jag känner ett allt större behov av det. Den här dagen är en av de sista för året då träden har löv kvar på grenarna. Snart har de fallit bort helt, och den dystraste tiden inleds. Men idag är det fint ute, ganska soligt och helt vindstilla. Hunden hittar en stor stock att släpa runt på och blir kaxigare än vanligt. Det är roligt att se. Efter promenaden åker vi till mormors och morfars hus, där jag går igenom några kartonger med gamla prylar som ställts in i deras förråd. Hittar en del gamla böcker som jag glömt bort, och en väska som min moster haft på sjuttiotalet någon gång. Det är en unisexväska, och då min gått sönder väljer jag att behålla denna. Det blir fika också, kaffe och kaka, innan vi åker vidare till Johanna, som ska bjuda på söndagsmiddag. Det blir kycklig och klyftpotatis. Jag hinner vila en stund hemma hos mamma innan det är dags att vinka adjö till Karlskoga för den här gången. Jag sätter mig på bussen, placerar hörlurarna mot öronen och fokuserar blicken på ingenting utanför fönstret. Somnar och vaknar med en välbekant känsla.
Jag sitter på en Swebus någonstans mellan Karlskoga och Stockholm, och någonstans mellan nuet, dået och framtiden kliver någon över min grav.
Subscribe to:
Comments (Atom)