Loaded man.

Söndag 11 november - 07

Skulle ut och svira med Olof och Anna M, så på lördagskvällen stack jag ut i mörkret och köpte ett sexpack i kvarterskiosken. Gubben bakom disken var vänlig och gav mig två kronors kredit, för jag hade inte tillräckligt mycket pengar på mig. Jag drack två öl hemma framför datorn. Det var länge sen jag drack öl hemma, länge sen jag lyssnade på Pavement och kände ölskummet sakta förflytta sig till huvudet. Det var trevligt att uppleva det igen, som en tillfällig tidsresa. Ute var det kallt. Snö på marken, men jag valde ändå att ta kavajen istället för rocken. Jag skulle ju ändå inte röra mig någon sträcka som var längre än den mellan lägenheten och tunnelbanan. Jag traskade iväg, svor och knör skosnörena några gånger, och på vägen mellan T-Centralen och Fruängen fick jag trängas med en gubbe som luktade gammal avföring. Det var en rejäl lättnad att få komma av.
Jag hade aldrig varit hos Olof förut, så han fick guida mig via telefonen, och jag hittade hem till honom utan incidenter. Väl på plats hann jag bara dricka en öl innan det var dags att dra igen, vilket fick hela visiten att kännas ganska meningslös. Men vi tog en trevlig promenad till nästa tunnelbanestation i alla fall, och det tog inte allt för lång tid att åka hem till Anna M.

Planen var att vi skulle möta upp Annas kompisar utanför Carmen, och sedan i samlad trupp åka till Älvsjö, där några andra av hennes vänner hade inflyttningsfest i en villa. Jag hade inte varit förutseende och köpt något annat än folkölen, så jag kände mig smärtsamt nykter, och det finns få saker som är värre än att vara nykter bland människor som är fulla. Man känner sig inte lika glad, man skrattar inte lika högt och inte åt samma saker, man tar ingen plats. Det sistnämnda brukar inte vara problem om man är bland människor som släpper in en ändå, men i det här fallet kände jag redan under promenaden till Carmen att jag hamnade utanför, så väl bokstavligt som bildligt talat.
Utanför Carmen samlade hela det glada gänget i en cirkel och började tjattra om hur fantastiskt det var att de alla kände någon som kände någon annan i ringen. Hela gänget utom jag, som hamnade utanför den kärleksfulla cirkeln av glädje och samhörighet. Då lackade jag. En hel kväll i Älvsjö utan möjlighet att ta sig hem (pendeln slutar gå vid ungefär halv ett, och nej, det är inte omöjligt att sig hem på andra sätt, men det är väldigt osmidigt och tidsödande) med det här inbjudande och välkomnande gänget, var inte något jag kände mig särskilt upplagd för. Jag vill inte behöva tävla med andra, mer högljudda individer om uppmärksamheten, det är bara förnedrande och jag är dömd att misslyckas.
”Jag drar nog hem istället”, sa jag.
”Naaaaaaw”, sa gänget.
”Nej, lägg… lägg av!”, sa jag och gick. Jag kände deras blickar bränna i ryggen. Jag var inte bara en banger, jag var en paria, ett freak, och framför allt en konstig jävel. Jag knöt näven och kände för att böla eller be allt och alla att dra åt helvete. Känslan av utanförskap är bland det värsta som finns, till och med värre än att vara nykter bland folk som är berusade.
När jag kommit ner till backkrönet, sneddat ut på Folkungagatan och lämnat de brännande blickarna bakom mig, kom jag på andra tankar. Jag ville gå ut trots allt, men med människor som ger energi istället för att ta. Jag ringde Frida, som satt hemma och drack öl med Camilla.
”Vi ska till Metro med Fredrik strax. Han har skaffat telefon nu, så du kan ringa honom”.
Jag ringde Fredrik och gick dit, och snart satt vi alla fyra i Metromörkret med varsin öl. Det var riktigt trevligt, och en kväll som kunde ha avslutat med en bitter ung man på blå linjen med en knuten näve i fickan, kändes till sist riktigt bra. Jag snackade mycket med Camilla, vilket var extra kul eftersom jag inte riktigt fått tillfälle till det sist vi sågs. Vi talade jobb, studier och litteratur, och rätt som det var skulle Metro stänga, och vi gick hem till Fredrik på efterfest. Vi satt där en bra stund, drack folköl och snackade och lyssnade på ”Forever Young” gång på gång på gång, tills Fredrik sade ifrån att det var dags att åka hem. Tack och lov hade inte tunnelbanan slutat gå, jag han med den sista.
På natten, eller morgonen snarare, drömde jag att någon sa till mig; ”Niklas, jag skulle vilja tycka om dig, men du har ingen personlighet, ingen karaktär, ingen passion. Varje gång du säger något låter det som en replik du har övat in och som du levererar utan känsla. Det är som om du inte fanns.”
Bakfylleångesten jag vaknade till var behaglig i jämförelse. Det fanns väldigt mycket sanning i de orden.