Where were your thoughts when the waves pulled you down?

Tisdag 27 november - 07

Samtalet med chefen gick bra, och gjorde att jag tillfälligt trivdes bättre än på länge på jobbet. Jag fick höra att hon var mycket nöjd med mitt jobb och att hon hade fullt förtroende för mig. Det kändes skönt att höra, och en stor tyngd föll från mitt bröst. När även månadsmötet var avklarat kändes det som om resten av veckan skulle kunna bli relativt ångestfri. Så förhåll det sig också ett par dagar, men säg den lycka som varar för evigt…
--
Jag är egentligen emot allt som har med jobbaktivitet efter arbetstid att göra. Jag har så många personliga intressen som hela tiden försummas, och mina arbetskamrater, hur trevliga vissa av dem än må vara, träffar jag ju ändå varje vardag. Men i fredags gjorde jag ett undantag och följde för första gången med på av jobbets arrangerade ölträffar. Jag hade ändå bestämt att gå ut med Joel den kvällen, men han slutade inte förrän halv tolv. Om valet stod mellan att sitta hemma och uggla till dess och att festa med mina kollegor var det faktiskt ganska enkelt. Men jag hade ändå velat hela dagen. Jag var trött, och festande på fredagar brukar föra med sig fruktansvärda konsekvenser för kommande lördagen. Jag blir alldeles för bakfull av att gå ut med en hel arbetsvecka i ryggsäcken. Det har jag sagt förr, men det tål att upprepas.
Den här arbetsdagen avslutades också på sämsta möjliga sätt – med att en och samma person på företagets säljavdelning lyckades nosa upp två misstag jag gjort under de gångna månaderna, och genast sprang och skvallrade till chefen. Jag tror jag hatar henne, säljaren. Har jag någonsin sett ett falskt leende så är det hennes. Hon skiner upp som en sol varje gång man möter henne i korridoren, men i själva verket tycker hon att man är en riktig klåpare. Well, Malin, du är en falsk och slemmig säljartyp, och dina bilder på Facebook avslöjar att du nyligen haft en fullständigt vedervärdig frisyr.
Mina kollegor lämnade bygget en efter en.
”Vi ses sen då”, sa Charlotta och Johanna.
”Nej, det gör vi inte”, sa jag.
”Varför inte?”
”Jag tappade sugen bara.”
Jag satt kvar och jobbade i en halvtimme till. Strax innan jag skulle till att gå började mitt SIM-kort, som varit avstängt de senaste två dygnen, plötsligt att fungera igen. Allt kändes plötsligt lite lättare. Att ringa Maria och meddela att jag ändrat mig och trots allt ämnade dyka upp på hennes förfest, till exempel. Så det gjorde jag. Sedan satte jag mig på tunnelbanan mot Mörby Centrum. Maria bor vid Tekniska Högskolan, där även jag en gång bott (eller okej, övernattat är väl närmare sanningen, men Anna syster bodde där för några år sedan, Anna bodde där den sommaren, och jag tillbringade mycket tid hos Anna då) så jag blev lite nostalgisk när jag vandrade uppför backar som jag vandrat för flera år sedan.
Det var inte helt enkelt att hitta till Marias studentlägenhet. Efter en halvtimmes snurrande i området tog jag upp min mobil, vars batterier var i stort sett helt urladdade, och ringde henne. Innan mobilen skrek till och dog hann hon guida mig rätt, och snart fann jag mig vid hennes köksbord, med en flaska Le Bistro och hennes kompis Beckan framför mig. Det var en trevlig tjej som pluggade till psykolog i Linköping. Vi satt och snackade en stund, medan Maria gjorde sig i ordning, om psykologi och Linköping. Jag kände mig ganska kvick och charmerande. Ganska snart anslöt fler av mina arbetskamrater.
Det blev en herrans baluns där vinet och skaldjurspastan flödade, Håkan Hellström och gammal 90-talseuro dunkade i högtalarna, och när festen närmade sig sitt crescendo letade Cilla och jag upp soundtracket till ”Top Gun” på YouTube. Vi hade båda fina minnen av att ha dansat tryckare till den elgitarrsorgien i mellanstadiet, och nu spelade vi luftgitarr till den med närmast tårfyllda ögon. Ja, jag vet hur det låter… Tack och lov parkerade snart två taxibilar i gruset nedanför lägenheten, så vi skyndade oss ut och åkte till Hotellet på Östermalm.
Jag har varit där en gång tidigare, och det var ingen hit. Den gången dissade jag Johan, en av företagets säljare, rätt hårt, var oförskämd och stingslig och drog tidigt. Den här gången var det roligare, betydligt roligare, kanske för att jag hade fler roliga människor i släptåg. Jag fuldansade med Cilla, fyllesvamlade i soffan med Maria och Sebastian, snackade någorlunda seriöst med Beckan (”Är det här stället för stekigt för dig? Ja, för mig också. Platens Bar är bra, eller hur? Ja, där har jag hängt en del. Herrgårn? Verkar toppen!”) och hamnade slutligen i ett på tok för kort samtal med en Jenny på ekonomi, som jag inbillade mig flirtade med mig. Även hon tyckte stället var lite stekigt, vilket hon påpekade på eget initiativ, och det skulle ju faktiskt kunna vara ett tecken på att hon skulle kunna gilla en väldigt ostekig kille som jag.
”Vill du hänga med och köpa en öl?” frågade hon, men dum som jag var avstod jag. Senare försökte jag plocka upp samtalet på nytt, men då hade hon hittat en ny samtalspartner i form av en skäggig gubbe vars roll på företaget jag aldrig har fattat – han går mest omkring och blänger ilsket på mig…
Jag lät inte det tynga mig, utan fortsatte snurra runt en del. Efter ett tag hade klockan blivit tillräckligt mycket för att Joel skulle ansluta. Eftersom jag inte träffat honom på ett tag, och Hotellet började bli lite för högljutt för att man skulle kunna snacka där, drog vi vidare, bara han och jag. Vi hamnade på något ställe mitt emot T-Centralen som, om jag inte missminner mig, hette ”Lucky Duck”. Joel var nykter, och såg därför att jag fått lite för mycket innanför västen. Han tvingade i mig några glas vatten, men jag beställde fler öl, vilket nog neutraliserade vatteneffekten…
Vid halv tre någon gång avlägsnade jag mig. Det fick vara nog. Lyckades tajma tunnelbanan perfekt, och har för mig att jag faktiskt läste några sidor i en roman som heter ”Live Girls”, hur nu det gick till.
--
I Hallonbergen började jag kämpa mig tillbaka hem genom drivisen. Plötsligt hördes en röst bakom mig:
”Hallå, vänta!”
Jag vände mig om. En tjej stapplade fram på höga klackar.
”Jag tror vi ska gå åt samma håll, kan vi ta sällskap eller?”
”Ja, visst”, sa jag. Jag var inte vidare pratsugen, ville mest hem så snart som möjligt och däcka, men visst kunde vi väl sällskapa. Det rörde sig ju trots allt inte om så lång bit. Jag frågade vad hon hade gjort, och hon svarade. Sen var det tyst en liten stund.
”Du är bög, eller hur?”
Jag blev så paff att jag inte iddes svara. Inte för att jag kände mig förolämpad eller så, det finns betydligt värre saker att misstas för. Jag förstod bara inte vad hon fick det från. Jag är inte överdrivet maskulin, men inte särskilt feminin heller. Jag är väl mest en vanlig kille, varken mer eller mindre.
”Jag visste det!” utbrast hon när mitt svar uteblev. ”Det hörde jag direkt, på rösten!”
”Men… jag är inte bög?” försökte jag.
”Okej. Eh, nu känner jag igen mig. Jag ska ner hit! Hej då!”
Hon vek av mot en tvärgata, och ragglade hemåt. Ingen större förlust. Jag ragglade hemåt även jag och stupade i säng.Lördagen var en sån där dag man helst glömmer. Jag vaknade och trodde att jag mådde okej, men det gjorde jag inte. Jag försökte somna om, men det gick inte. Svettades och frös om vartannat, och så fort jag slöt ögonen blandades saker som sagts (mest roliga grejer som ”om du klippte håret kortare och började med gubbkeps skulle du se ut som Jude Law” och ”jag frågade Beckan vad hon tyckte om mina vänner, och hon sa specifikt att hon gillade just dig”), och gjorts under gårdagen samman med märkliga feberdrömmar om människor med rävsvansar, en sjungande morfar och sjunkande fartyg. Varje gång jag vaknade var det bara till den smärtsamma insikten att det inte fanns mycket att vara vaken för. Bara att öppna ögonen var en rejäl kraftansträngning. Inte förrän sent sent på kvällen tog jag mig ur sängen, och knappt ens då orkade jag äta något.

Nästa morgon ringde min mamma. Jag var betydligt piggare, och det var ett trevligt samtal, tills hon, i förbifarten, släppte en bomb.
”Ja visst ja, det har jag ju glömt att berätta! Din gamla klasskamrat Per, han är död!”
Han hade ramlat i vattnet utanför Patricia. Om han slagit i huvudet innan eller om han bara dragits ner av underströmmarna, det vet jag inte, men upp kom han aldrig. Han anmäldes försvunnen av de vänner han gått ut med, och återfanns i vattnet några dagar senare. Historien hade återberättats i tidningarna i slutet av oktober, men aldrig hade jag väl kunnat ana att det handlade om någon jag kände.
Jag tappade luften för ett ögonblick. Jag kan inte påstå att Per var någon av mina närmaste vänner. Vi umgicks aldrig utanför skolan. Men i klassrummet var han en av få ljusglimtar i ett hav av idioter och rötägg. Han var alltid lugn, sansad, vänlig, glad att se en. Snäll som få, och kunde finna något roligt i det mesta.
Han var en sån person som ingen kan säga något ont om.
Sista gången jag såg honom var juldagen förra året. Vi hade inte jättemycket att säga varandra, men skakade hand, småpratade lite, snackade lite gamla minnen och skildes åt. Därefter pratade vi lite på MSN ibland. Han bodde ju också i Stockholm, och det blev typiska Stockholmsämnen, som svårigheterna med att hitta ett drägligt boende. Jag saknar honom inte så mycket som ”vän” som jag hatar det faktum att han är borta. Det är så förbannat onödigt. Minnet av Per har hängt med mig sedan söndagen. Det hela känns bara så märkligt och sorgligt.